Prs med Wolf

"Aimil!" Minosa fångade upp Aimils hand precis innan den hann träffa Astrids kind igen, "Du slår ihjäl henne om du fortsätter så där! Hon vaknar inte! Jag har redan försökt, jag tror att Anaids förtrollning kommer sitta tills det var tänkt att hon skulle vakna om inte Anaid själv väcker henne..."

Norman satte sig upp med ett ryck så snart Sham bankade på dörren. Han ställde sig hastigt upp och och gnuggade sömnen ur ögonen innan han gick fram och ryckte upp dörren.
"Sham! Vad håller du på med? Det är mitt i natten!"

Anaid öppnade förvånat ögonen och släppte Rascal.
"Vad mena..." hon avbröt sig själv när hon hörde bankandet i andra änden av korridoren.
"Jag hör också något"

Aimil slutade slå Astrid och lät handen falla. Hon suckade och såg ner på Astrids fridfulla ansikte.
"Vi har inte tid för det här... Vi får bära henne", sade hon och vände sig om. Hon böjde sig framåt och höll ut händerna bakom sig.
"Få upp henne på min rygg", bad hon Minosa.

Rascal gled smidigt ur sängen och tassade fram till dörren. Han öppnade den precis samtidigt som Sham avslutade sin förklaring för Norman.
"... Vi måste härifrån innan de kommer in." Rascal rynkade pannan.
"Innan vilka kommer in?"

Minosa tvekade ett par sekunder innan hon gjorde som Aimil sade. Försiktigt lyfte hon upp sin sovande vän och lade henne på Aimils rygg.
"Är det säkert att du klarar henne?" frågade hon, "Hon är tyngre än vad hon ser ut.."

Norman var tyst och rörde inte en min medan Sham berättade. Men lugnet försvann så fort han var klar och uttrycket i Normans ansikte mörknade kraftigt på en sekund. Han suckade tungt och frustrerat och vände sig om in mot rummet igen. Med en snabb formel lyste han upp det mörka rummet och började leta bland sina tillhörigheter samtidigt som svordomar och arga ljud strömmade ut ur hans mun. När hans letande var över höll han sitt svärd i ena handen och sängen var nu fullproppad av knivar, dolkar, pilar och en pilbåge. Några av vapnena var fortfarande blodiga efter senaste attacken.
Norman såg upp på Sham.
"Var är de andra?"

Anaid skyndade klumpigt efter Rascal till dörren. Hon snubblade ett par gånger innan hon hittade rätt.
"Rascal?" viskade hon försiktigt, "Hör du något?"

"Jag är också starkare än jag ser ut", svarade Aimil sammanbitet och joggade sedan ut med Astrid och upp för att möta de andra.

Sham såg från Rascal, till Norman, till vapnen.
"Aimil och Minosa tar hand om Astrid...", sade han tveksamt till Norman och vände sig sedan till Rascal och Anaid.
"Vagn och Adam är här, de täcker alla utgångar, vi måste härifrån", sade han och Rascal knöt nävarna. Han hade inte trott att de skulle hitta dem så snabbt. Han snurrade runt så att han stod vänd mot Anaid.
"Finns det någon väg ut som dina bröder inte känner till? Något sätt för oss att ta oss ut oupptäckta?"

Anaid kunde inte få ordning på sina tankar. Var Vagn och Adam där? Hur kunde de veta att dem var på just sommarslottet? Varför hade de för följt dem? Vad var dem ute efter?
Norman svarade Rascal.
"Nej tyvärr, det finns bara två vägar in och ut, en på var sida om slottet och inget fönster går att öppna på nedersta våningen"
Anaid funderade.
"Fönster..." med snabba steg gick hon in i Normans sovrum och hängde sig ut genom ett av de två fönsterna. Sedan vände hon sig mot de andra igen.
"Det finns öppningsbara fönster på tredje våningen vi kan hoppa ut genom, men dess värre är det fyra, nästan fem meter ner till marken, vi klarar det men det finns en risk att någon stukar en fot eller liknande..."
Samtidigt dök Minosa och Aimil, med Astrid på ryggen, upp.
"Anaid! Vi kan inte bryta din sömnförtrollning på Astrid! Hon vaknar inte!"
Anaid rynkade pannan.
"Gör hon inte...?"

Rascal sträckte instinktivt fram händerna när Anaid hängde ut genom fönstret. Lyckligtvis tog hon sig snart in igen och han slapp få en hjärtattack.
"Vi kan inte hoppa ut genom ett fönster med Astrid, det skulle förvärra hennes tillstånd drastiskt", inflikade Aimil som hört slutet av konversationen när hon anlände med Minosa. Sham såg bistert ut genom fönstret.
"Så vi tar oss ut genom en av dörrarna och slår oss fram. Jag vill gärna ge tillbaka för mitt ben", sade han mörkt och kände hur ärret vid hans fotled kliade. Rascal skakade på huvudet.
"Det är för riskabelt, det måste finnas ett säkrare sätt. Någon hemlig tunnel eller liknande...", mumlade han fundersamt.
"Vart är maten ni förberedde?" frågade Aimil Anaid medan Rascal och Sham frustrerat diskuterade deras alternativ.

Både Anaid och Normans ansikten mulnade ännu mer när Sham sade att han ville ge igen för sitt ben.
"Nej det gör du inte!" sa de båda i kör och spände ögonen i honom.
Anaid var först att fortsätta.
"Du kanske är arg på honom för vad han gjorde mot dig och tro mig, det är vi också, men du skulle bara våga skada min bror! Aldrig i livet!"
Norman nickade instämmande.
"Och hämnas du med våld på honom sänker du dig till hans nivå" han såg på Anaid, "Vad de än gör eller vad som än händer är både Adam och Vagn våra bröder och även om vi kanske aldrig kommer komma överäns skulle vi aldrig skada varandra,...med flit..."
Syskonen såg på varandra och sedan tillbaka på Sham och nickade bestämt. För första gången på länge märktes det att dem var syskon.
Minosa tog ett par steg fram till sängen fylld med vapen. Hon drog åt sig två dolkar och snorrade dem mordiskt runt fingrarna.
"Tro det eller ej men jag håller med Sham, vi borde slå oss ut,...men det behöver inte innebära att vi skadar era bröder" Minosa såg på en fläck i golvet, "Vad ska du med maten till Aimil? Jag tror inte vi har tid att ta med oss den..."

"Ifall det vore i närheten kanske vi kunde få med det...", började Aimil, men Rascal avbröt henne.
"Det går inte, köttet ligger kvar därute på framsidan", sade han och ryckte till när Sham tog ett steg förbi honom närmare Norman.
"De kanske undviker att skada sin familj, men du kan knappast säga detsamma om oss! Om de får chansen dödar era bröder oss på fläcken och släpar hem er till ett liv i fångenskap, eller värre!" argumenterade han och slog ut med händerna.
"Kan ni inte förstå att de är era fiender nu?" Rascal såg upp på Sham med stora ögon. Det han sagt hade gett honom en idé.
"Harald är inte er familj. Om han vaktar en av utgångarna ensam kan vi helt enkelt välja den och slå ner honom? Jag menar... Det är inget ni skulle ha något emot, va?"

"Lämna maten Aimil, för jag känner för att skjuta något..."
Sade Anaid och stirrade på Sham. Norman rörde inte en min, till skillnad från Anaid som till människornas förvåning var den hon som tog ett par hotfulla steg emot Sham. När hon bara stod tjugo centimeter ifrån honom stannade hon upp och fräste med en kall röst;
"Bara så att du vet, jag väljer mina vänner och fiender helt själv och varje ord du just sa var ett steg närmare fiende, så jag föreslår att du håller din mun stängd och slutar prata om saker du inte har den minsta aning om...är det förstått?" ilskan nästan blixtrade ut ur Anaid, allt var inte bara på grund utav Sham, men han hade oturen att få det över sig.
Norman stod som förlamad. Han vågade knappt säga något eftersom han Anaids svar kunde vara antingen slag och sparkar eller ett fnysande.
Minosa kände precis samma sak. Hon stoppade dolkarna i sitt bälte och smög tyst mellan Sham och Anaid.
"Anaid, andas..." Anaid tog ett par steg tillbaka utan att säga något. Minosa avvaktade lite innan hon fortsatte, "Anaid, du vet att Sham har rätt, och vi båda vet att det är därför du är arg så ta inte ut din ilska på honom...ta ut den på Harald om vi stöter på honom, honom får alla göra vad de vill med..."
Minosa svalde ner sina minnen och nickade åt Rascals idé. Sedan såg hon till att Anaid inte skulle kasta sig över någon eller något.
"Och Sham är inte en fiende, han är långt ifrån en fiende, så kan alla ta det lugnt nu och fokusera på den verkliga faran som just nu omringar slottet?" Minosa vände sig mot Sham, "Och för guds skull Sham, tror du att någon av oss skulle låta Vagn och Adam döda er? Tro mig, ingen människa i världen kommer att röra varken dig, Rascal eller Aimil så länge jag lever...okej?"

Sham fnös bara utan ett ord och vände sig om med korsade armar. Aimil stod villrådig kvar där hon stod och såg på alla i rummet. Rascal harklade sig.
"Nå... Har någon av er något som tillhör Harald, Vagn eller Adam? Vi behöver deras doft i färskt minne för att kunna avgöra deras position", sade han och log prövande. Han var rädd för att utsättas för samma behandling som Sham nyss tagit emot. Aimil rörde slutligen på sig.
"Medan ni tar hand om det ska jag ta hand om några saker." Hon lät den medvetslösa Astrid glida av hennes rygg och lade henne på Normans säng.
"Försök väcka henne Anaid. Vi samlas nere i hallen så snart som möjligt", sade hon och sprang iväg.

Aimil skyndade genom korridorerna tills hon nådde rummet hon skulle ha sovit i. Hon gick fram till garderoben och slog upp dörrarna. Inuti fanns några malätna klänningar och skor, men det var inte vad hon var ute efter. Hon föste undan galgarna med klänningar och fann till slut vad hon sökte. En stor väska. Hon ryckte åt sig den och joggade sedan vidare till biblioteket där hon snodde åt sig så många böcker hon kunde. Aimil kunde inte lämna så mycket information oupptäckt och olärd.
När väskan var halvfull störtade hon ner till balsalen och plockade upp buren med den slumrande ormen. Det kändes fel att bara lämna den där och även om den kanske skulle vara i vägen under deras flykt hade hon på känn att den skulle visa sig värdefull i framtiden.