The rich man's daughter(PRS)

(Jepp )

Hilde blundade.
"Bra hoppas jag, får gå ut och se till dem, vill inte att något skall hända." sa hon trött och la huvudet mot hans axel.

Lane såg på henne och mötte hennes blick med en kort nick.
"Tja, det är inte ovanligt, det är mer vanligt att det händer. Särskilt bland det lägre folket." mumlade han då han inte visste vad han skulle säga.
"Det är mer viktigt att det inte händer igen mot din vilja." sa han bara tillslut.

Edward skrattade lågt. "Jag litar på Lance, han kommer inte göra något mot hennes vilja, men vi går ut snart". Han ville ligga kvar än.

Mona såg ner i marken. "Det känns inte lika viktigt längre.." mumlade hon bara. Hon ville såklart att det inte skulle hända igen, men det betydde inte lika mycket.
Hon reste sig tillslut upp igen och började gå mot brunnen för att ta vattnen. Hennes fot fastnade plötsligt vid en rot och hon föll framåt, rakt över Lance. Hon stirrade ner på honom med röda kinder och sa inget. Hon flyttade inte på sig heller. hon var som förstenad. Hennes hjärta bankade hårt utan att hon visste varför. Det var bara någon centimeter mellan deras ansikten.

"Hoppas det." mumlade Hilde och la sig ovanpå honom och kramade om honom, hon älskade hans närhet under täcket.

Lance flinade osäkert till och hjälpte henne upp på fötter.
"Du har en märklig förmåga att falla." sa han, än med sitt stora breda leende. Men han var osäker, vad hände? Han hade aldrig känt såhär förr.

Edward kramade om henne med och borrade in ansiktet mot hennes nacke. "Jag är glad att jag tog dig till min stuga den där kvällen". Efter en stund tog han sig upp och gick fram till fönstret och såg ut. "Ehm...Hilde?" ropade han då han inte visste vad han skulle säga mer då han såg dem.

Mona kände sig besviken. Hon hade nästan hoppats att något skulle hända. "Jag vet" mumlade hon och försökte gömma sin besvikelse, men det gick inte så bra. Hon kom fram till honom igen och såg upp på Lancelott.
"Jag kan lika gärna göra allt jag känner för medan jag kan, innan fars soldater hittar mig" mumlade hon för sig själv som för att uppmuntra innan hon pressade läpparna mot Lance. Hon blev genast förskräckt över vad hon gjorde, att hon gjorde det och hoppades att Lance inte skulle bli arg. Hon drog tillslut ifrån och med knallröda kinder vände hon sig om för att springa.

Hilde log och nickade.
"Annars hade jag varit död." mumlade hon och kommer till honom. Hon gör stora ögon åt det hon ser, vad tänkte Mona med? Om hon tänkte alls.

Lance besvarade inte verkade bara chockad av vad som hände. Då hon skulle springa tog han tag i hennes handled.
"Varför?" var hans enda fråga och såg på henne.
"Sen är det trevligt om jag också får vara med och bestämma." sa han sedan allvarligt.

Edward la sakta armarna om Hilde. "Det ser ut som om de gillar varandra" sa han sakligt och studerade ungdomarna, hur Lance skulle reagera. "Hoppas han inte sårar henne" mumlade han.

Mona såg inte på honom utan vek undan med blicken. "Förlåt mig" mumlade hon en aning skamset. Hon hade aldrig känt så förut, hon kände sig pirrig och glad men samtidigt tung och nästan sorgsen. "Jag ville göra allt jag någonsin ville, för jag riskeras att bli infångad av soldater...Jag har ett pris på mig". Hon sa inte vad för pris eller varför, hon trodde han inte visste.

Hilde sa inget, det hela bara blev fel.
"Hon är adlig, han en simpel småtjuv som vi. Det är fel, hon förtjänar ett bättre liv." mumlade hon trött åt det hela.

Lance nickade och log halvt.
"Jag vet att du har det, fast på ditt huvud är fel utryckt då din far vill ha dig levande." sa han och drog henne närmare.
"Men fortfarande, som män inte ska ge sig på kvinnor ska kvinnor inte göra det mot män." sa han och såg allvarligt in i hennes ögon.

Edward suckade lätt och kysste hennes panna. "Från början, när jag var liten var min far en bonde, en ganska välbärgad bonde, men jag gav mig iväg från det då jag träffade en kvinna jag gillade, som bara var tiggare. Hon dog men jag levde kvar på gatorna" berättade han sakta. Han hade aldrig berättat det förut.

Mona sa inget först. "Men när han har fått tag på mig kommer jag inte ut på år, och om jag blir infångad så slutar jag mitt liv". Hon ville inte vara instängd.
Då han sa nästa sak blev Mona mer skamsen. "Förlåt" viskade hon igen och kände tårarna skjuta upp i ögonen. "Jag ska inte göra det igen". Hon försökte dra sig loss då hon inte villle göra något mer dumt.

Hilde stirrade på honom visste inte vad hon skulle säga. Att hon var den enda i hans liv? Vad hade hon trott? Sen var han alltså bondson? Hon hade trott att de var lika. Det hela kändes som ett svek och hon drog sig undan. Från barndomen hade hon alltid haft misstro till de mer välbärgade. Mona hade till sist blivit ett undantag. Sen sa Edward att han haft en annan med?

"Blir bortgift är mer troligt." sa Lancelott och drog handen genom håret och suckade.
"Jag menade inte att jag inte gillade det eller ville. Jag ville få dig att tänka dig för. Mona, jag är ingen, inte Hilde eller Edward heller, vad tror du att du får för liv här?" sa han mer förtvivlat.

Edward insåg hur hon skulle reagera och försökte dra henne intill sig. "Jag gav upp allt för någon jag knappt kände, och innan jag knappt lärde känna henne dog hon, därför kunde jag inte låta dig dö ute i skogen den där kvällen, och nu älskar jag dig mer än jag någonsin älskade henne" sa han sakta.

Mona slet loss sin handled och tårarna rann sakta. "Ingen förstår" sa hon bara. "Alla ni säger att jag inte får något bra liv, men här tvingas jag inte vara instängd eller gifta mig, här kan jag vara fri och har rätt att göra en massa mer saker, jag har aldrig heller varit så lycklig som jag varit med Hilde och Edward". Hon drog ett djupt andetag. Hon vände sig sedan om och sprang mot skogen. Om de bara ville få henne tillbaka till hennes pappa igen tänkte hon inte stanna där, då skulle hon bo ensam.