(ORP) Hide, run, survive

Ellie:
Duckar undan och hugger med saxen rakt i axeln.
"That's right", fräser jag.

Cate:
Tröjan rivs upp och jag blöder lite. Men det gör inte ont. Tar fram pistolen och riktar den mot Ellie.
"Släpp saxen. Annars skjuter jag."

Olivia:
Plötsligt förstår jag. De har hjärntvättat Cate.
"Ellie, berätta om några minnen för henne", väser jag.

Ellie:
"Jag trodde du tyckte att det var töntigt?", morrar jag utan att lyssna på Olivia.
Jag känner mig full av liv, Elsa måste vara med mig.
Backar, gör en hjulning mot Olivia och sparkar pistolen ur hennes hand.
Trycker henne med all min kraft mot väggen och spottar henne i ansiktet.

Cate:
"Släpp mig!", skriker jag.
"Elsa hatar dig. Marbelle hatar dig. Jag hatar dig. Alla hatar dig."
Jag skriker. Sen är Cate tillbaka för ett ögonblick.
"Hjälp mig. De tar över mig", viskar jag till Ellie. Sedan är jag mördaren igen.

Olivia:
Vi måste hjälpa Cate. Men hur? Vi kanske måsta få henne att tappa medvetandet?
"Få henne att svimma", säger jag till Ellie. Båda är riktigt bra på att slåss, må jag säga.

Ellie:
Det gör fruktansvärt ont när hon säger det första.
Sedan kommer det andra.
Tvekar och släpper henne men backar.
"Cate, kommer du ihåg när vi var små och lekte vid isen så trillade du ner? Jag drog upp dig och sedan busade vi med 'Meja- gänget' och minns du när vi hittade den där lilla kaninen? Chokla' minns du?", uppmuntrar jag och håller krampaktigt om saxen.
"Inga droger kan sära på oss. Vi har hängt ihop sedan vi föddes. Kommer du ihåg när mor sa att vi höll varandra i händerna varje år på påsken och sjöng 'lilla snigel akta dig'?", skrattar jag och låter minnerna komma tillbaka med en storm.

Olivia
Jag ler när jag hör alla deras fina minnen.

Cate:
"Jag minns redan."
Sparkar på hennes högra smalben, tar kniven och hugger henne i ryggen på såret.

Ellie:
"Ouff", trillar ner på marken.
Det gör väldigt, väldigt ont.
Biter henne i benet och hugger med saxen på ena benet och klipper på det andra.
"JAG.HATAR.DIG!", skriker jag.