Tredje Världskriget

"Har du ingen sändare på dig?" säger Nike förvånat och ser på medicinen.
"Och när de är slut?" sa hon med oro, hon ville inte förlora henne. Akhiti var för henne trygghet i en värld hon inte kände till.
Sedan följer hon efter Akhiti ut genom bakdörren och till ännu en korridor, dessa långa grå korridorer.

Akhiti vänder sig om en kort stund och flinar.
"Ta livet som det kommer." Sedan studsar hon iväg igen. Solen står högt på himlen när de kommer ut. Egentligen vill hon bara stanna och njuta av atmosfären men de måste vidare.
Det finns en sorts djungel i närheten. Den djungeln byggde några forskare upp för att det skulle vara lite trevligare år 2037. Nu blommar den fint och det är en perfekt flyktplan. Alhiti leder dem in i den.

Nike skrattar lågt med raspande röst, men än med oro i ögonen.
"Du är inte klok." reflekterar hon och följer efter. Skulle det hända skulle Nike göra vad som helst för att rädda henne.
Då de kommer ut drar Nike ett djupt andetag vilket får henne i hosta. Då hon är färdig följer hon efter Akhiti in i djungeln. Det var underbart, som en annan värld, som om inte krig och plågor fanns.

De går och går. Mörkret faller och det börjar bli svårt att se.
"Vi borde slå läger och äta något. Det är långt kvar innan vi är säkra!" Säger Akhiti och tittar allvarligt på Nike.

"Kommer vi någonsin vara säkra?" säger Nike med svag stämma och faller ihop på knä. Hon verkar ha blivit mer blek, men har hållt hostan till ett minimum.
Då hör hon det, nattljuden av djuren.
"Vad är det?" frågar hon, Nike hade aldrig varit ute i naturen förr. Ruiner och gamla städer var hennes ödemark.
Men hon tycker Akhitis förslag är bra och tar sig upp på darrande ben.
"Vi borde finna ved, tända en brasa, en liten en som de inte ser." sa hon och kommer på fötter.

Akhiti, som satt sig, får tag på Nikes arm.
"Nej, ingen eld!" Säger hon och drar ner flickan. Nike hamnar i Akhitis famn. Hon kollar intensivt på Flickan.
"Det ger rök och set kan dem spåra!"

"Okej." sa Nike moståndslös och finner sig i hennes famn.
"Då kan vi vara här då." säger hon trött med ytterligare hostningar. Något var fel med hennes lungor, det var ansträngande.

Akhiti såg oroligt på Nike.
"Får du ont? Jag har nog något mot hosta i väskan." Säger hon och rotar med ena handen i väskan. Hon får fram en liten, liten flaska och lägger den i Nikes hand.

Nike skakade på huvudet.
"Inte ont precis.....jag vet inte. Det är ansträngande att andas, att prata ibland. Det....." hon avslutade inte meningen för en ny hostattack, då hon drog bort tröjärmen syntes stänk av blod.
"Antingen har de förminska, tagit bort.....jag vet inte, lungorna alltså." sa on och höll i flaskan.

Akhiti log svagt mot Nike.
"Drick!" Uppmanade hon och förde hennes hand med flaskan mot munnen.
"Något med lungorna kan dem ha gjort fast..." Hon pausade och gjorde en förfärad min.
"Nej, nej, det går inte..." Mumlade hon och skakade på huvudet. Något var fel!
Hon fortsatte ändå få Nike att dricka vätskan.