När barnen gick i skolan och Voldemort hade vunnit.

"om du inser det borde väll alla andra också kunna göra det" sa han och la huvudet på sned
"jag är glad för det utan dig hade jag nog inte stått ut" s han och kramade om henne
"så ska vi hitta på något? Vi kan ju inte låsa in oss här" sa han leende

- Jag förstår det, sa Xenia och kramade om honom innan hon ställde sig upp.
- Ja, först vill jag ha mat, sen kan vi hitta på något, sa hon roat och tog hanns hand och drog upp honom på fötter.

Fai nickade "jag kunde nästan ana att du skulle vara hungrig vid det här laget" skrattade Fai och se gick ner mot stora salen och han hade god lust att skrika åt dem men höll tyst. De var nästan nere vid stora salen när Rahl spärrade vägen
"vad vill du?" fräste Fai

Rahl såg argt på dem och Xenia undrade vad han tänkte göra.
- Ni var inte på lektionen och jag sa utryckligen, att om ni inte övade på crusio skulle jag göra den på er, vad i det förstår ni inte?, sa han hetsk och såg på dem.

Fai såg argt på Rahl
"jag tänker inte sitta på en lektion där du slår mig" sa Fai vasst
"du måste lära dig" sa Rahl vasst och Fai kände att han ilsknade till
"jag måste ingenting" sa han vasst
"ojo du ska lära dig att visa respekt, det spelar ingen roll om du är nästa herre" sa Rahl vasst och Fai hade lust att döda honom men han behärskade honom "svara" röt han och tänkte slå till honom igen men Fai stoppade honom och han såg argt på honom
"stoppar du mig igen dör du" sa han kallt
"ja försök med den du. Om jag dör du har du skrivit på din dödsdom" sa Fai och han inte stoppa honom igen innan han gav honom en ny örfil. Fai drog sin stav och tänkte precis döda honom när Voldemort stoppade honom. Fai såg argt på honom
"det är inte ditt jobb" sa hans morfar och Fai såg argt på honom
"du gör inte ditt så bra heller" fräste han och drog med sig Xenia ut ur slottet och ner till sjön och det tog ett tag innan han insåg att han fortfarande höll i hennes hand
"förlåt" sa han och släppte henne och satte sig ner och stirrade ut över sjön. Inte bara för att Ragl hade slått honom igen utan även för att hans morfar hade kommit och rättat honom. "gå du tillbaka och ät du, jag stannar här ett tag" sa han tyst

Xenia stod bara tyst bredvid när allt hände, och vad skulle hon göra?
Det skulle bara bli värre om hon la sig i.
När Fai drog med henne till sjön följde hon bara med.
Xenia såg på honom och nickade, hon antog att han behövde vara själv.
- Jag kommer tillbaka, sa hon mjukt och lämnade honom.

Fai såg på henne och log svagt
"du hittar mig alltid" sa han kramade om hennes hand innan hon försvann och han la sig ner i gräset. Han hatade den där Rahl, han hade god lust att döda honom och hans morfar som alltid skulle skälla på honom och försöka ändra honom. Han undrade om det var för att Draco var hans riktiga far eller om det var för att han inte gillade hur Fai var. Han la sig trött ner i gräset när en skugga föll över honom och hans morfar stod där
"kan du aldrig uppföra dig?" sa han kallt
"kan du aldrig låta mig vara" sa Fai och reste sig upp och
"nej! Du gör mig besviken och din mor besviken. Vet du hur mycket problem du har gett henne? Du har bara varit problem sen du föddes" sa han kallt och Fai såg förkrossat på honom innan han knuffade sig förbi Voldemort och sprang sen in i slottet och sjönk förkrossat ner i en korridor. Så det var som han alltid hade trott, han hade bara ställt till det sen han föddes, hans mor skulle haft det bättre utan honom. Han tog upp staven och mumlade sectumsempra över handlederna. De skulle ha det bättre utan honom, han kände blodet rinna och hur allt började bli svart

Xenia satte sig i salen menhon kunde inte äta, hon var oroligför Fai och visste att nått hemskt skulle hända honom, eller någon skulle göra något hemskt.
Det var en känsla hon hade, hon gick ut tillbaka men fann honom inte.
Nu började hon bli riktigt orolig, var kunde han vara?
Hon sprang genom korridorer och snart hittade hon en hopsjunken gestalt med blodet strömmande ur handlederna.
- Fai, vad håller du på med?, sa Xenia förtvivlat och kom fram till honom.
- Men Fai, varför?, sa hon med tårarna strömmande.
Hon tröck staven mot märket och tillkallade Cara, hon visste inte om det skulle funka men hon viste inte hur hon skulle göra.
- Fai, lämna mig inte, sa hon bedjande med tårarna rinnand.

Fai hörde Xenias röst men svarade inte hon skulle ha det bättre utan honom, hon skulle få fler vänner. Hans mor skulle bli lycklig och slippa alla problem han åstadkommit, Draco skulle bli överlycklig över att äntligen bli av med honom och Voldemort skulle slippa honom. Resten av världen skulle väll inte direkt sakna honom heller
"Fai" hörde hans mor säga förskräckt "Fai vakna" sa hon men han visste att de skulle ha det bättre utan honom. Han hörde hur någon stoppade blödningen och sedan hur nån la om såren
"hur illa är det?" frågade hans mor
"med lite tur överlever han" sa Jezebel och lyfte upp honom. Fai undrade varför de ens räddade honom om de inte gillade honom. Han antog at de tog honom till sjukhusflygeln. Han kände att hans far la ner honom på sängen och nån la en filt runt honom
"Fai varför?" sa hans mor
"Voldemort" sa han lågt och sjunk i mörkret

Xenia suckade ut av lättnad när Cara och även Jezebel dök upp.
Hon var inte ens säker på att det skulle gå och få dit dem.
Men det gjorde det, det smärtade i märket, men det var ingenting mot den smärta hon kände inombords.
Hur kunde Fai göra så här?, Varför?
Hon följde långsamt med till flygeln och satte sig på en stol vid Fais säng, med tårarna fortfarande strömmande nerför kinderna.
- Voldemort?, vad har han nu gjort?, sa Cara undrande och såg ner på den medvetslöse Fai.