Den du minst anade [SV]

AMAZING ♥

Jätte bra!!! Älskar långa kapitel!

Jag med

DETTA VAR FÖR AWESOME, DU OCH DINA UNDERBARA PÅHITT ERICA ♥ Jag skulle aldrig komma på att ge Alice något, först trodde jag att hela kapitlet skulle vara baserat från boken, och att Alice inte (Som sagt) skulle få något. Men du överraskar alltid mig Erica, och jag ÄLSKAR det. ♥

Erica - ibland blir jag faktiskt jäkligt stolt över att jag känner dig, haha. Som typ nu, xD. ♥

HEJ PÅ EEEEER!
Än en gång som så många gånger måste jag bara säga att jag älskar er. Ni är så otroliga så det finns inte ♥
Btw, jag satt och läste igenom den här fanfictionen idag och jag hittade ett fel som var så stort att jag började skratta ^^
Ni vet ju att Dumbledore åkte bort över julen. Och det berättade han ju för Alice och Harry. Sedan läste jag kapitlet från julafton och där satt Dumbledore i stora salen och granskade Alice med sin blick xD Vi får låtsas att han åkte senare på kvällen

Och sedan en sak om detta kapitel.
Detta är baserat på slutstriden. Och vi förflyttar oss fram i tiden ungefär fem veckor så vi hamnar i början av april ^^

---


Kapitel 31. THIS IS WAR.
”Harry, ducka!” skrek jag till honom när en grön stråle av ljus for iväg från en dödsätare i svart huva. Han duckade precis i tid, snubblade till och fortsatte sedan att springa för att komma ifatt mig. Han mumlade ett ord flera gånger som om han var halvt galen medan vi sprang genom korridoren på jakt efter Ron och Hermione som hade försvunnit ifrån oss nästan direkt efter att striden börjat.
”Ormen, ormen, vi måste hitta ormen…” mumlade han. Jag greppade tag i hans handled och drog in honom bakom en staty för att undvika förbannelserna som flög kors och tvärs över rummet. Jag vände han huvud från striden mot mitt eget.
”Harry, titta på mig.” han lydde. ”Vi måste fokusera okej? Ormen tar vi senare, det viktiga nu är att hitta Ron och Hermione, du kan inte springa runt och inte veta vad du gör. Fokus.” Han såg med ens mycket skuldmedveten ut.
”Alice, förlåt. Jag vill bara att det ska ta slut någon gång. Men du har rätt, vi måste fokusera och hitta dem.” Han var på väg att gå ut från gömstället men jag grep tag i hans arm ytterligare en gång och fick honom att stanna. Det verkade göra honom smått irriterad för han sade:
”Alice, vi måste fortsätta, vi kan inte stå kvar här. Du sa det själv; fokus.”
Jag var rädd, räddare än vad jag någonsin hade varit i hela mitt liv. Räddare än när jag fick veta att Elliot hade gått över till den mörka sidan och att han och Voldemort var på väg upp till slottet, räddare än när Harry berättade att han måste dö. Så. Jäkla. Rädd. Om några timmar så skulle inte Harry finnas längre, då när vi hade lyckats döda ormen. Jag skulle lämnas utan honom i den här världen. Jag kände hur tårarna brände bakom ögonlocken och jag lät dem falla.
”Jag älskar dig.” viskade jag innan jag slöt mina armar runt honom. Jag grät mot hans axel och önskade då ingenting annat i världen än att hans på något sett skulle överleva även fast jag visste att det var omöjligt. Han håll om mig och jag kände hur han svalde om och om ingen för att kämpa mot sina egna tårar.
”Jag älskar dig mer än mitt eget liv.” viskade han tillbaka. ”Det är därför jag gör såhär, det vet du.” Jag lossade mig ur hans grepp en aning och såg in i hans ögon. Jag ville kyssa honom, det kunde bli den sista gången. Men jag visste inte om jag kunde utan att bryta ihop helt. Jag tror han såg det i mina ögon för han gav mig en sådan där försiktig, lätt kyss som den första han gett mig. Jag kramade honom ännu en gång när han avslutat kyssen och hörde en röst.
”Jaså här står ni och har det mysigt. Själva så krigar vi lite, men om ni vill kan vi ta en fika istället?”
”Ron!” skrek jag och släppte Harry och drog in både honom och Hermione bakom statyn även fast vi inte borde ha fått plats och kramade om dem. ”Var har ni varit?”
”Norra Italien.” flinade Ron och jag smällde till honom innan han fortsatte. ”Nä, vi blev hejdade av en rökexplosion som ni kom undan och när röken hade skingrat sig så var ni borta. Men nog om det, vi har ju hittat er nu. Till det viktiga, orme…” länge kom han inte förrän vi hörde en allt för välbekant röst.
”Hej där ministern!” vrålade självaste Percy Weasley i närheten och på ett ögonblick var vi alla framme från vårt gömställe bakom statyn och började springa i korridoren på väg mot ljudet. ”Har jag nämnt att jag tänker säga upp mig?” Korridoren svängde och när vi kom in i nästa såg vi Percy och Fred duellera med trolldomsministern som ersatts av Scrimgor som dödas bara någon vecka efter att han varit och gett oss vårt arv från Dumbledore och en annan dödsätare vars huva skymde ansiktet.
”Du skämtar, Perce!” ropade Fred medan dödsätaren som han kämpade mot föll ihop. Fred tittade glatt på Percy.
”Du skämtar faktiskt, Perce, jag tror inte jag har hört dig skämta en gång sedan du blev…” Luften exploderade. I sista stund greppade jag tag i Harrys hand bredvid mig medan jag kände hur vi flög genom luften och det enda som jag kunde göra var att hålla min hand så hårt som möjligt i Harrys när vi landade halv begravda i spillror i korridoren som hade expoloderat. Sedan hörde jag ett skrik som gick igenom mig helt och letade sig fram till hjärtat för att jag själv skulle känna smärtan. Så snabbt jag förmådde var jag uppe på fötterna igen och kämpade mig fram mellan den tjocka dimman och spillrorna fram till tre rödhåriga män som satt på golvet.
”Nej… nej… nej!” var det någon som skrek. ”Nej! Fred! Nej!” Percy skakade sin bror och Ron knäböjde vid dem. När jag såg dem tillsammans revs jag upp av smärta och det var ett under att jag inte föll ner och krossade knäna i stengolvet.
Freds ögon stirrade utan att se, i ett ansikte där skuggan av hans sista skratt fortfarande var inristat.

---

Ha en fortsatt trevlig kvääääll och ge gärna lite kritik ^^ ♥

Fred♥ :'''''''''(

Awesomeness!! Jag sträckläste denna för ett tag sen och du är väl för underbar att lägga upp ett kapitel när jag har som tråkigast på släktträffen! :3 plus att jag är riktigt sur att du dödade alice tvilling!! Just som han erkände att han var kär i henne!!

Jättebra kapitel Erica!