(PM) En mugglare på Hogwarts

Mmm om hon är kvar å länge ja

Woohoo!!

Yippie!

Kapitel 33
Till min förtjusning hade jag fått tillbaka minnet helt och hållet nästa dag. Jag visste inte varför jag hade tappat det, men hoppades på att det inte skulle hända igen. Om man inte räknar med att jag hade tillbaka minnet så mådde jag inte bättre än dagen innan. Jag hade inte väntat mig det heller. Jag ignorerade det. Jag hade ont och jag kom oroligt ihåg när McGonagall blivit träffad och blivit skickad till sankt Mungos. Varför var inte jag så illa däran? Hon hade blivit träffad, eller skulle bli träffad, av fyra lamslagningsförhäxningar. Jag hade blivit träffad av tjugo. Det var sant att jag hade svårt att gå, och att när någon pratade började det ringa i öronen och bulta i huvudet, men trots det så borde jag faktiskt inte ens vara vaken. När jag försökte få tankarna att klarna så att jag kunde tänka på varför det kunde vara så här så gjorde det så ont i huvudet att jag var tvungen att sätta mig ner. Jag märkte knappt att vi hade fått tag på en flyttnyckel innan Mr Weasley sa att jag måste hålla i däcket. Utan att tänka lade jag båda händerna på däcket och så bar det i väg. Jag hann knappt tänka innan vi landade igen. Först landade jag på fötterna, men så vek sig benen under mig och jag satte mig på knä. Det gjorde ont i bröstkorgen igen och det kändes som om den skulle spricka. Jag måste ha hållit andan för plötsligt var jag tvungen att kippa efter luft. Jag flämtade och kände att tårarna hotade att svämma över. Jag tvingade tillbaka dem. Det var inte det att jag var rädd för att visa att jag hade känslor. Men jag hade kommit på varför de blivit så arga på mig när jag sprang in för att rädda flickan från tältet. De tyckte jag var hjälplös. Hjälplös, svag, ömtålig, sårbar… listan är lång, och det är bara för att jag är mugglare som de tror såhär! Jag skulle bevisa motsatsen. Och med den tanken i hjärnan ställde jag mig upp, viftade undan allas försök att hjälpa mig och gick. Jag gick tillsammans med dem och var inte ett steg efter, och efter ett tag trodde jag att jag skulle falla ihop. Som tur var så var vi nästan framme då. Och då hörde jag ett skrik. Alla tittade upp och såg förskräckta ut. Men jag visste att det var Mrs Weasley så jag bara log och såg henne springa fram mot oss allihopa. Jag log när hon kramade om Fred och George och var tvungen att tvinga mig själv att inte skratta när de slog ihop sina huvuden bakom henne. Vi gick in i huset och in i köket och satte oss. Och eftersom jag redan visste vad som skulle hända och vad som skulle sägas så kan man ju förstå att jag blev förvånad när mr Weasley, efter att han sagt att han var med i tidningen, också utbrast att också jag var med.

Superbraaa! ♥

Super

Kapitel 34
”Vad pratar du om?” sa jag förvånat.
”Lyssna på det här.” sa han och började läsa,
”Om de skräckslagna trollkarlar och häxor som andlöst väntade på nyheter i ukanten av skogen hoppades på lugnande besked från Trolldomsministeriet, blev de bittert besvikna. En ministerietjänsteman dök upp en stund efter att Mörkrets märke hade visat sig och påstod att ingen hade blivit skadad. Han vägrade att ge några fler upplysningar. Men om nu ingen hade blivit skada, hur förklaras då den likbleka flickan som synbart knappt kunde stå på benen som gick med dem? Hon såg onekligen ut att ha blivit skadad. Nu återstår bara att se ifall ministeriet har skam nog i kroppen att kolla upp om flickan, som ingen kan känna igen, och se till att hon mår bra.” han slutade och tittade på mig. Det började långsamt gå upp för mig vad detta innebar.
”Nej!” utbrast jag, ”Nej, nej, nej, nej!” jag öste ur mig några svenska svordomar som ingen ändå kunde förstå. Alla tittade oförstående på mig.
”Så kan hon ju inte skriva!” sa jag desperat. Jag blev yr och var tvungen att sätta mig ner och gömma ansiktet i händerna för att samla tankarna.
”Jag förstår inte riktigt.” sa Ron med en rynka i pannan. Mr Weasley öppnade munnen för att svara, men jag hann först.
”Efter att hon har skrivit så här har ministeriet inget annat val än att kolla upp mig. Eller hur?” jag vände mig till mr Weasley och han nickade. Rons rynka i pannan försvann inte.
”Ron! Jag är en mugglare som bor hos ett par trollkarlar under sommaren och är på Hogwarts under resten av tiden!”
”Jo men det gör ju ingen skillnad. Du vet ju allt ändå.” sa han.
”Men hur otroligt låter det inte egentligen! Ingen annan skulle tro på det!” jag gjorde en paus, ”Ärligt talat skulle inte jag ha trott på det heller!” jag lät mina ord sjunka in.
”Vad ska vi göra?” sa mrs Weasley.
Min hjärna tänkte i racerfart. Jag var duktig på att ljuga, så det skulle inte vara något problem. Förutom den lilla detaljen att om de skulle kolla upp mig så skulle de märka att jag lagligt sett inte fanns och då skulle både jag, Hogwarts, Mrs och Mr Weasley få stora problem. Om det bara hade gällt mig hade det varit okej. Men nu gällde det inte bara mig. Nu gällde det flera. Jag fick två idéer.
”Vi kan antingen ljuga. Och det tänker jag inte göra sa jag.” när Mr Weasley öppnade munnen. ”Eller så sticker jag.” sa jag snabbt och enkelt. Alla stirrade på mig. Jag kunde nästan se deras hjärnor jobba som bara den för att komma på någonting annat, men det fanns inget. Jag visste det. Och dem visste det.

Oj...Säg inte att hon väljer alternativ nummer 2

Neeeeeeej! Hon får inte sticka! Arrrrg, vad jag blir arg när hon tänker så! Grrrrrr.....