prs yehet & kkaebsong

Då det inte känns som rätt tillfälle att skratta, hjälper Joshua den äldre upp på sina tassar så försiktigt han kan.
"Du är fortfarande väldigt söt ska du veta." berättar han och kliar Zihao försiktigt under hakan. "Gick det bra? Du slog dig inte allt för hårt?"

Söt? Söt? Nej, i Zihaos egna ögon var han allt annat än söt. Hur kunde den här underliga personen sitta och prata sådant strunt? De hade uppenbarligen känt varandra innan, varit i någon slags romantisk relation, men söt? Absolut inte. Tjugoåringen blängde stint upp mot Joshua och utstötte ett missnöjt - ett väldigt missnöjt - läte. Bra, nu orkade han inte ens flytta på sig för att markera vart gränsen gick. Varför stretade kroppen emot så väldigt? Usch, fy och blä.

Ögonen granskar den äldre framför honom med ett svagt leende, kanske de kommer närmre varandra mer för varje gång han öppnar munnen.
"Tror du att du skulle relatera mer till mig om jag var i en annan form?" frågar Joshua och stryker försiktigt, osäkert, händerna över Zihaos päls. "Vi lekte ibland, när jag hade en annan form. Riktigt roligt faktiskt, måste jag medge."

Kanske? Kanske inte? Tjugoåringen hade för tillfället en inre konflikt angående vad han skulle ta sig till. Rent tekniskt sett skulle han kunna kravla sig loss och greppa tag om strupen på Joshua..men ville han verkligen det? Zihao suckade irriterat och slöt ögonlocken, med ett halvt om halvt plågat uttryck skrivet över sig. Annan form? Vad snackade den här männsikan om egentligen? Lekte? Vad var de, treåringar? Herrejösses, monologen åt verkligen upp den stora vargen inifrån och ut och han hade inte den blekaste aning om vad han egentligen kände eller ville.

Nej, än en gång kan Joshua inte få något alls ur tjugoåringens ansiktsuttryck, men det är helt naturligt.
"Bit mig inte, okej? Är fortfarande samma person okej?" Kanske Zihao skulle få för sig att käka upp den lilla fjällräven, usch. Han räknar tyst till tre, innan han förvandlas till en liten lurvboll. Försiktigt kryper han intill Zihao, och slickar honom över nosen.

Helt sanningsenligt hade Zihao inte tyckt att någonting varit gulligt eller gosigt på en halv evighet, men det där..inte ens den delen av tjugoåringen som hatade precis allting och alla, kunde säga någonting om att räven inte var pinsamt söt. Men den doftade fortfarande av den där andra, av Joshua. Och det gjorde honom alldeles snurrig uppe i skallen. Var det en avskyvärd männsika eller en räv? Vart var Joshua? Va? Förr eller senare skulle han väl tuppa av. Däremot kunde han inte låta bli att börja nafsa löst i den ljusa pälsen. Nom nom.

Att Zihao faktiskt börjar nafsa honom i pälsen, får nittonåringen att känna sig än mer lättare till mods. Jisses vad han saknat den äldre. Försiktigt fortsätter Joshua att tvätta av den andres päls, noggrant och flitigt, Zihao förtjänar att vara ren nämligen.
"Jösses... ni är fortfarande väldigt söta." påpekar Jordan bakom dem med huvudet spå sned. "Hur mår han?"

Även om Zihao helt låtit sig förloras mitt bland vimlet av folk, återkom han snabbt till verkligheten. Människor, usch för människor. Nu skulle de säkert börja slå honom, skära upp hans hud, kasta knivar mot honom. Vem visste? Tjugoåringen kom snabbt upp på fötter och backade några steg med bakåtstrukna öron och blottade tänder. Det var oklart för honom om han tänkte krypa ihop till en liten boll och bara stå ut med smärtan eller om han tänkte kämpa emot. Aj, fan vad den där vänstra baktassen gjorde ont. Han kunde knappt stödja sig på den ens.

Joshua ruskar lite på huvudet åt Jordans fråga, innan han försiktigt tassar fram till sin fästman och backar in under honom. Där under börjar han försiktigt att slicka Zihaos päls igen, över hans nacke och blottade tänder.
"Okej, tror du att han kommer vara med i kriget... eller ska vi låta honom vara någon annanstans?" frågar nittonåringen med rynkade ögonbryn. "Vet inte om det finns många ställen han kan vara på..."

”Jag tvivlar på att han kommer kunna vara till någon hjälp alls under kriget, det skulle var betydligt lättare att avgöra om han bara kunde ta sig i skinnet och skifta tillbaka”, muttrade Yaosu som helt plötsligt dykt upp snett bakom Zihao och Joshua. En hel flod med tårar slingrade sig nerför de lätt rosiga kinderna. De hade varit helt övertygade om att tjugoåringen var död för längesen, men nu stod han plötsligt mitt framför dem och försökte komma åt sin fästman med de sylvassa tänderna.