prs yehet & kkaebsong

"Vet du." börjar Joshua med rynkade ögonbryn, kanske han gått lite för långt. Han blir alltid lite elakare när det kommer till nödsituationer, dumma Joshua. Försiktigt häller han en annan liten vätska över Jaydens sår, innan han tar fram trollstaven. "Zihao tvingade mig att lova att döda honom om just det här hände.. han ville hellre dö än att göra någon illa, vilket han nu gjort," berättar nittonåringen och ser skamset på Jayden, med ett ursäktande leende. "Det kan svida lite." viskar han, innan han försiktigt börjar sy ihop såret. "Om Zihao är helt förlorad, då kommer jag nog vara tvungen att hålla det löftet, men är det inte värt ett försök att rädda honom?"

Jayden gjorde en liten grimas, men såg till att hålla sig lugn och stilla. Det var bättre än att börja skrika och gorma, vilket den gamla Zihao troligen gjort. Jösses, bara minnet av hur vännen varit innan all denna tortyr och smärta, fick honom att dra på munnen.
”Efter allt det där missnöjda gnällandet börjar jag åtmsintone få lite hopp”, erkände Andrew och lät blicken glids mellan nittonåringen och vargen. Den vargen som såg löjligt uttråkad ut - ännu någonting som ofrivilligt gav honom lite hopp. Bara Zihao kunde bli uttråkad under tillfällen som dessa och bara Zihao gnällde som en missnöjd femåring. ”Jag vet inte, men jag tror att om vi är snälla mot honom så kommer all den här förvirringen och rädslan kanske rinna av honom?”

Ett leende sprider sig över läpparna på Joshua, och han nickar instämmande, då är de lite överens iallafall... tänka sig att för några månader sedan hade han så mycket ångest över de tre vännerna, nu orkar hans stackars hjärna inte med det.
"Jag tror inte att vi kommer kunna få tillbaka precis hur Zihao var innan, men kanske vi kan få honom att må bättre, och tillslut kanske han mår tillräckligt bra att känna igen oss." ja, Joshua hoppas innerligt på det.. fan vad han saknar sin fästman. Försiktigt fingrar han lite mot byxfickan, känner ringarna som är gömda där. Joshua börjar därefter att linda ett bandage om Jayden, för att hålla det borta från bakterier. "Sådär..."

”Jag borde nog gå och leta reda på Anthony, tack Joshua”, mumlade Jayden och gav nittonåringen en liten klapp på axeln, innan han försvann bort genom folkmassorna.
”Jobba lite med det så länge, jag måste tyvärr följa Jaydens exempel..Ellie har en tendens att vandra iväg på egna äventyr”, sade Andrew och log ursäktande. ”Här, lossa inte på den”, fortsatte han och slängde kedjan som var fäst vid tjugoåringens hals, mot Joshua. Sedan gjorde han prövande tummen upp mot den andre innan han också försvann bland folkmassorna. Det lämnade Zihao alldeles ensam med Joshua - om det nu var så hans ens hette. Han luktade åtmsintone väldigt gott, det var då ett som var säkert. Men du kan inte äta upp honom bara för att han luktar gott. Konflikter.

Verkar dock som att Joshua fortfarande gjort bort sig väldigt mycket, och helt ärligt blir han ofantligt nedstämd över det. I tystnad sätter han sig ner vid Zihao, medan fingrarna pillar med kedjan.
"Jag kommer ihåg när jag alltid hade ångest över dina vänner för att jag trodde att du skulle lämna mig för Andrew..." börjar Joshua medan blicken glider över den stora vargen. Ja, han hatar sig själv så jävla mycket mer nu. "Nu har jag ångest över dina vänner för att jag alltid skämmer bort mig hela jävla tiden, förlåt."

Skämmer bort sig? Hur kunde någon som doftade så himmelskt och underbart göra bort sig? Zihao lutade lite på huvudet och betraktade Joshua med hungriga ögon. Vadå för vänner? Tjugoåringens vänner? Hade han ens några vänner? Tankarna virvlade omkring inne i skallen på honom, låg och tryckte på kistlogkrt där i princip alla lyckliga minnen låg inlåsta. Nej, han fick inte minnas någonting, då skulle han bara bli olycklig. Det var bättre såhär, att vara elak och omänsklig. Eller? För den första gången på väldigt länge började Zihao tveka angående den tanken. De här..människorna..de hade varit hans...vänner? Men den som satt framför honom nu, honom var det något speciellt med. Fy skäms, bort med alla känslor. Ner med dem, usch.

Att Zihao låter huvudet falla på sniskan och betrakta nittonåringen, gör det lite lättare för honom. Visserligen tror Joshua inte att den andre ska förstå honom, men att prata med Zihao kanske får honom att bli lite snällare mot varande.
"Du vet de som tog dig hit? Även om de kanske inte var så försiktiga med dig, så har du känt dem väldigt länge, och de är väldigt snälla. De skulle göra vad som helst för dig, och du allt för dem, tidigare iallafall. Men du kanske inte vill minnas.." rabblar Joshua tyst medan fingrarna försiktigt, och aningen osäkert stryker sig över den äldres päls. "Jag... jag är också din vän, vi var mer än vänner... vi är mer än vänner."

Att ligga och lyssna på männsikan med de där puffiga kinderna och silkeslena rösten, gjorde tjugoåringen ofrivilligt lugn. Det var som om han inte ens kunde styra över det, utan kroppen bara agerade som den själv ville. Men som sagt, inte ens Zihao kunde neka att det var någonting med personen framför honom som var underligt och speciellt. Om det var en bra eller dålig sak, det visste han faktiskt inte. Tvekande, placerade han huvudet i den andres knä och gäspade nonchalant, i ett försök att se totalt ointresserad ut. Nu var han ju inte ointresserad, utan snarare tvärt om..men tänk om det har bara var ännu ett spratt? Tänk om dessa vidriga varelser skulle börja sparka och slå på honom..drämma den mörbultna kroppen mot väggen för att sedan bara orsaka honom ännu mer smärta.

Läpparna spricker upp i ett leende när Zihao lägger sitt huvud i hans knä, hjärtat börjar bulta allt mer, nej kanske det finns en chans? En chans för Zihao att bli lite mer frisk igen? Hel kommer nog bli svårt, med tanke på allt han gått igenom, men kanske... Joshua lämnar försiktigt en liten puss på toppen av den äldres huvud, innan han börjar pilla lite med pälsen, masserar knutarna som bildats.
"Jag har en bror, vet inte om du kommer ihåg honom, Samuel.. eran relation ändrades i princip hela tiden, ena sekunden kunde ni sitta i samma rum, andra sekunden hoppade ni på varandra." berättar han, som en liten sagostund. "Men han saknar dig, kanske han inte vill visa mig det, utan fokuserar på att jag ska må bra och lyssna på vad jag tänker. Men jag vet att han innerst inne börjat finna tycke för dig."

Ingen finner tycke för någon som gladeligen sliter allt levande itu. Och om ni männsikor nu gör det, så tycker jag fan ritkigt synd om er..så jävla underliga och korkade, med era hundratals konflikter som egentligen bara leder till ingenting alls. Zihao hade mycket riktigt hittat komfort i att hata på mänskligheten. Till en början hade han riktat det hatet mot sig själv, men det hade bara resulterat i en massa onödig smärta. Då var det betydligt smidigare att hata alla andra istället. Tjugoåringen blickade bittert upp mot den andre, den som han fortfarande inte kunde komma ihåg namnet på..Josh..Joshua? Jo, så var det nog. Bra jobbat, du kom precis ihåg namnet på din fästman, idiot. Vänta nu, va? Zihao spärrade märkbart upp ögonen och försökte sig tappert på att sätta sig upp, bara för att genast falla tillbaka mot nittonåringens knä med ett plågat gnällande. Återigen, smidig som ett kylskåp.