prs yehet & kkaebsong

Joshua låter blicken glida mellan Andrew och Zihao, innan han sjunker ner mot den äldre.
"Jag antar att man får ta den lite långsamt." Mumlar han och sträcker sig efter sin väska där han finner en köttbit.. man vet aldrig vad som kan hända. Försiktigt stryker han fingrarna över Zihaos nos, och tar försiktigt upp repet för att hålla köttbiten framför honom. " Jag vet att du är inne där någonstans, du måste vara jättehungrig." Viskar han bara mellan dem. "Här, gillar du fortfarande rått kött?"

”Joshua, jag varnar dig”, utbrast Andrew förskräckt och slängde sig ner för att trycka ihop käftarna på Zihao igen. ”Han kommer att försöka äta upp dina fingrar istället för den där köttbiten..och för övrigt, vem fan går runt med en massa rått kött?” Fortsatte han och plockade upp repet, bara för att knyta fast det igen.
”Nu när du väl ändå lite hård, Andrew?” Påpekade Jayden och slog sig ner bredvid Joshua med en liten grimas, tätt följd av Anthony. ”Han dödade mig faktiskt bara nästan, inte helt”, påpekade han och log bittert. ”Tack förresten, Zihao.” Varsågod, det var rätt åt dig. Det var inte ens sarkastiskt menat, vilket var extremt sorgligt.

"Tror du att jag ska ge honom den med mina fingrar? Tro det eller ej, men jag är inte dum i huvudet." Mumlar Joshua och stryker bort sina tårar, innan han försiktigt lägger köttet på marken, efter han skrapat bort smutsen. "Jag går runt med allt möjligt... vet du hur många gånger jag hoppats på att stöta på Zihao? Jag har tagit med det varje gång jag går ut, för att ha mat åt honom." Berättar han och biter sig i läppen.

Bla bla bla. Alla dessa korkade människor och deras dumma ord. Zihao blängde stint upp mot dem, lät blicken glida från den ena till den andre. Sist fäste den sig på Joshua, alldeles vild och mordisk. Den, den där, han luktade väldigt gott. Bättre än det där köttet som redan torterade tjugoåringen nog. Han var verkligen hemskt utsvulten, för att inte tala om kletig av blod. Såret över den högra sidan vid revbenen hade börjat blöda ymnigt igen och jacket vid den västra tassen gick hela vägen in till benet. Fy fan vad ont det gjorde, men det orkade han inte bry sig om just i den stunden.
”Jag vet inte, Joshua..allting är så konstigt och jag bet inte hur jag ska bete mig..vet inte hur du kommer bete dig med honom. Kan inte ens säga helt säkert att människan du älskar existerar längre”, viskade Andrew och virade motvilligt upp repet igen.

Joshua stirrar stint upp mot den äldre, innan han tar fram som trollstav och börjar läka såren. Visserligen har han lagt märke till Zihaos mordiska blickar, men han tänker inte ge upp på honom.
"Det har gått ett halvår med att jag försökt lera efter honom, jag tänker ta mig fan inte ge upp när vi väl hittat honom." Viskar han och biter sig i underläppen. "Anthony, kan du hålla i honom lite? Inte vid huvudet dock, vi vill inte att han ska göra dig illa igen.." Mumlar Joshua tyst, fokuserad med att lägga ett lätt, litet bandage för att stödja tassen.

”Nu var det ju Jayden han gjorde illa, men jag kan absolut hålla i honom. Förvänta dig dock inte att jag kommer vara snäll”, muttrade Anthony och tryckte ner Zihaos huvud med foten. Kamraterna var praktiskt taget uppdelade i tre olika sektioner; den rationella, även kallad Andrew, den snälla, känd som Jayden, och sist men inte minst den vresiga, gamle gode Anthony. Tjugoåringen ryckte till med bakbenet i samma sekund som Joshua började pilla med det, men det var först när den jämnårige började trycka ännu hårdare på hans huvud, som han fick nog på riktigt. Med andra ord började han tjuta, ett beteende som åtmsintone påminde lite om Xie Zihao.

Jaha, så Joshua hade tagit fel på dem nu också? Perfekt.
"Okej, vet du vad glöm att jag fråga dig." Muttrar nittonåringen och drar bort Anthonys arm från Zihao. "Tror du inte han blivit tillräckligt plågad?" Försiktigt rör han lite vid Zihaos tass, sträcker ut den en aning innan han fortsätter med andra sår. Joshua kommer ihåg hur Zihao tappar humöret innan, som människa och inte som ett vilddjur.

Antony sände iväg en lätt giftig blick mot Joshua, innan han lade armarna i kris över bröstet.
”Det spelar ingen roll att man har blivit torterad i flera månader, man attackerar inte sina vänner? Man försöker inte bita dem, riva dem eller helt enkelt slita dem i stycken? Det var fan det första han gjorde!” Utbrast han och nickade mot Jayden, som såg lätt grön ut i ansiktet. ”Tänk lite på Jayden också, vem vet vad som kommer hända med honom”, fortsatte tjugoåringen argt. När han sedan kände sig färdig, klampade han iväg genom salen med arga steg. Jodå, det var mycket riktigt det första som Zihao gjort och det var fortfarande det han ville göra. Egentligen.

"Tror du han skulle ha gjort det om han inte blivit plågad, torterad? Ser du alla de här ärren? Allt blod? Alla brutna ben, magerheten och håret som håller på att falla av? Jag håller med att man inte ska hoppa på sina vänner, men just nu ser han inte er som vänner, han anser att ni är farliga, hot. Precis som alla vargar gör." Protesterar Joshua, jo, Anthony och Andrew har slagit till flera nerver, hur fan kan de säga så? Jayden har inte gjort något.. även om det är han som borde vara arg. "Så varför har ni inte fixat hans förbaskade sår? Det går nämligen att fixa i princip allt, att ni inte gjort det än gör dem bara värre." Försiktigt tryckår han in en liten dryck i Zihaos mun, som ska hjälpa honom att läka, innan han ställer sig upp för att gå fram till Jayden. "Drick lite av det här, så gör det lite ondare när jag fixar det där."

Varför hade de inte fixat Zihaos sår? Kanske för att de blivit alldeles förstummade av deras väns aggressiva beteende, för stt de helt enkelt var skräckslagna. Andrew sneglade ner mot Zihao med en lätt sorgsen blick innan han satte sig på huk bredvid honom och drog fingrarna utmed pälsen.
”Vi tänkte inte så, Joshua. I den stunden var det inte bara vi som var hans fiender, utan han var även vår fiende. Tänk om han alltid kommer vara det? Ska du bara hålla honom inlåst i något rum för resten av hans liv eller?” Frågade han tyst, samtidigt som Jayden lydigt hällde i sig drycken som Joshua stuckit i händerna på honom. Vad pratade de om nu då? Skulle de låsa in Zihao igen, för all framtid och låta honom ruttna? Bara att lyssna på deras meningslösa babbel fick tjugoåringens hjärna att vakna till liv, mer och mer för varje ord.