prs yehet & kkaebsong

Kanske det är faktumet att Yaosus ord får honom att haja till som gör att tårarna börjar komma tillbaka, tänk om Zihao är död? Tänk om han är borta för evigt? Joshua stirrar på sin ring medan några tårar trillar ner över kinderna. Han måste manna upp sig lite, Yaosu och Weimin är trots allt Zihaos syskon, de har varit med varandra sen de var småbarn... Joshua borde göra te åt dem, chokladpudding åt dem. Men nu ligger han här, som ett jävla småbarn.
"Det är okej, jag är inte sugen på någonting." mumlar nittonåringen med ett litet leende innan han drar täcket över ansiktet. Nej, om Zihao inte kommer tillbaka.. då kan han lika gärna ruttna bort.

Utan att riktigt veta om han skulle säga någonting mer, drog Yaosu försiktigt igen Joshuas dörr. Däremot lämnade han en liten glipa, utifall nittonårigen vill någonting. För då var det bara att ropa. Därefter tassade han tyst nerför trappan, förbi vardagsrummet och ut i hallen. Och så var han borta i flera timmar tills han slutligen kom tillbaka, i princip tomhänt. Nåja, det enda han hade lyckats få tag på var en sten med blod på och Zihaos förlovningsring - ringen som tjugoåringen aldrig skulle ta av sig frivilligt. Då kvarstod bara en simpel fråga; skulle han säga någonting till Joshua? Nej, hans yngre bror var troligen redan död, så det var helt enkelt bättre att inte säga någonting. Punkt slut. Dåligt val? Bra val? Det spelade ingen roll.

Underläppen börjar darra likt förbannat, medan tårarna börjar rinna ner okontrollerat. Fan. Fan, fan, fan. Det blir alldeles svårt att tänka av bara tanken att leva utan Zihao. Joshua slänger av sig täcket och gömmer ansiktet i händerna, som genast blir alldeles dyngsura av tårar, och det krävs djupa andetag för att få honom att kunna andas. Joshua drar åt sig en kudde, tvingar sig själv att skrika in till den för att försöka lugna ner sig, lyckligtvis blir det inte något högt skrik. Utan ett knappt hörbart ljud, kanske ett sånt ljust skrik som bara hundar kan höra. Panikattack, minst sagt, och han vet inte vad han ska göra för att få slut på den. Kudden slänger han på golvet efter någon halvtimma eller mer, för att sedan låta sin utmattade kropp falla mot madrassen.

Samtidigt som alla andra troligen låg och sussade sött i sina sängar, låg Zihao utsträckt på det smutsiga golvet och stirrade upp i taket. Det hade faktiskt kommit in en annan levande själv i rummet där cellen låg, men det hade inte direkt lett till någonting annat än att de bokstavligen kedjat fast honom - vid väggen, så långt ifrån gallret de kunde få honom. Tjugoåringen skulle ändå aldrig lyckats ta sig ut. De hade om och om igen manat på honom att skifta, slagit honom, torterat honom med cruciatus förbannelsen. Men ändå vägrade han blankt, då de absolut inte skulle få som de ville. Hell no, han dog faktiskt hellre. Eller gjorde han? För målet var ju egentligen att ta sig tillbaka till Joshua, någon gång i framtiden. Det var åtminstone drömmen. En dröm. En sagolik dröm.

Tillslut somnar Joshua, hur osannolikt det än är. Ögonlocken är så utmattade efter alla tårar att de inte kan hålla sig öppna längre, men ändå hade han hoppats på att hålla sig vaken. För nu kommer mardrömmarna fram. Förut när han legat bredvid Zihao, nergosad hon sin fästman, kan han på något sätt alltid sova bra... nu är det tyvärr inte så. Med ett litet rop, som endast hörs i hans rum, sätter han sig upp i sängen med världens fart. Tårarna börjar rinna igen, de kommer nog aldrig kunna sluta... Medan underläppen börjar darra, drar nittonåringen på sig sina mjuka tofflor, målarböcker och penslar och börjar tassa neråt. Han sätter sig ner i vardagsrummet med de tre katterna och Haru, han orkar inte känna sig ensam, men samtidigt vill han inte vara med någon människa. Joshua vill vara med Zihao, bara Zihao. Tårarna rinner okontrollerbart över de rosiga kinderna, medan han börjar försöka måla lite, komma på andra tankar. Det kommer aldrig att gå.

Återigen - Zihao hade ingen som helst koll på tiden. Vad han själv visste kunde några timmar, dagar, veckor eller till och med månader passerat. De mörka, smala ögonen som en gång varit friska och pigga, var nu insjunkna. Hela kroppen hade smalnat av något alldeles förskräckligt och huden var sjukligt blek. Han kunde ingen avgöra om han hade känslor längre eller inte, för det enda som fanns kvar som ett minne av hans tid med Joshua var tatueringen över revbenen. Men den hade Bellatrix Lestrange ristat ett kryss över. Självfallet var det inte det enda ärret han dragit på sig under tiden, utan en massa nya sår tillkom i princip varje gång någon öppnade dörren in till källarrummet. De småsakerna var inte ens de värsta, utan han hade blivit tvingad till att göra en hel del avskyvärda saker. Eller var de ens avskyvärda? Zihao kunde inte skilja på någonting längre, kunde inte skilja från rätt eller fel. Helt ärligt tyckte han knappt synd om sig själv, för han förtjänade det. Det var åtmsintone vad de sa till honom, att han var en styggelse som inte förtjänade lycka.

Vad är det för datum, hur länge sedan var det Joshua såg Zihao? Väldigt oklart. Men nu är de där, gömda i skolans salar. Kriget kommer allt närmre, tja... kanske det bara är en dag kvar? Han har ingen aning. Joshua stirrar ner på sina fingrar, innan han sträcker in fingrarna i byxfickan, sittandes på trappen vid skolan. Där har han Zihaos halsband, med ringen, och sin egna ring. Nej, han har inte kunnat göra sig av med dem. Roligt faktum, han hittade den, verkar som att Yaosu försökt gömma den, och inte märkt av att Joshua stulit tillbaka den. Rummet hemma hos deras mor är också helt förstörd, han har haft så många panikattacker att varken hans bror eller vänner kunnat hjälpa honom.
"Hej.. är du redo för det här? Man har räknat ner till det eller hur?" Frågar Jordan och sätter sig ner bredvid sin vän.

Det måste ha varit en mycket underlig syn för alla andra när Andrew kom släpandes på en extremt motvillig, pälsig Zihao. Hur tjugoåringen nu ens orkade vara motsträvig; pälsen var alldeles matt och livlös, ögonen svarta som natten och en hel del nya sår öppnades upp i samband med att han strävade emot. I släptåg, efter Andrew och Ellie, stöttade en mycket vresig Anthony sin kamrat Jayden. Det var nämligen väldigt synd om den pricken, då hans axel halvt om halvt var avsliten. Nejdå, Zihao hade absolut ingenting att göra med den saken. Inte en chans att han hade försökt ha ihjäl Jayden när denne försökt sig på att ta loss kedjorna. Visserligen var det skönt att de var borta, men han hade helt ärligt ingen vilja att leva längre - ännu mindre vistas med människor han brytt sig om någon gång i tiden. För nu gjorde han inte det, åtminstone inte så pass att han själv märkte det.

Ögonen flyger upp när han ser den bekanta lurvbollen, och genast börjar ögonen att vattnas.
"Joshua..?" Försöker Julian, men den mindre har redan ställt dig upp, och rusar snabbt fram till dem. Kanske dumdristigt, jävligt dumdristigt, men hur fan skulle han kunna hindra dig själv? Tårarna rinner ner för ansiktet medan han kramar om Zihao, försiktigt så att han inte ska få ont. Försiktigt lutar han sig tillbakaför att se honom i ögonen, han ser så sjuk ut, så smal ut, så livlös ut. Och den synen får Joshua att må än sämre.
"Förlåt... förstår du vad jag säger?" Frågar han försökande, hjärtat bultar likt förbannat.

Vad var det här nu då? Zihao stelnade till en kort sekund, utan någon idé angående vad han skulle ta sig till. Vem går fram och kramar någon bara sådär? Vem gör så? Vem var det där ens? Men innan han göra någonting åt saken, hade Andrew bokstavligen bundit ihop nosen på honom.
”Det är ingen idé, Joshua. Jag känner inte ens den här..saken längre”, mumlade tjugoåringens kamrat och tvingade bestämt ner den jämnårige platt på golvet. Där kunde han inte göra någon skada. ”Det är bara att ta en titt på Jaydens axel så förstår du”, fortsatte han tyst och knep ihop läpparna.