Life - Lupple & Medi PRS

Hon såg ner och snyftade lätt.
"Det är bara det att jag blev lämnad ensam vid 15 och nu blir allt bra?" Hon såh upp på honom och skakade på huvudet.
"Jag minns inte min mormor!" Hon brast ut i gråt och snyftade.
"Allt är så nytt fortfarande så jag har huvudvärk större delen av dagen!"

Fey såg bort och bet sig i läppen. Hon hatade detta. Hon hade inte varit den som hade tagit tag om att radera hennes minne. Hon suckade.
"Olivia jag ber om ursäkt. Älskling det var inte mitt beslut."

Ethan for upp.
"Fey?!" Han tog hennes hand.
"vad väntar vi på?" sa han upprymt och log stort.
"Vi går!"

Gabriel höll henne tätt intill sig. "Åh älskade." Viskade han och försökte trösta henne. Självklart var detta hemskt, och ännu hemskare var det att han inte kunde hjälpa henne.

Mi flinade lite. "Exakt, kom med." Sa hon roat, lyckligt och fortsatte leda honom genom portalen och vidare till källaren.

Hon ville skrike, slå men orkade inte.
"vems idé var det då?!" Hon såg förtvivlat upp och hon såg sig om.
"De flesta av alla väsen. Kung Edward var en av dem, Sen var det Gabriels pappa."
Hon såg ner.

Han gick genom portalen och hajade till. Det var kallare men hon hörde ett skrik och gråt.
"Miss Olivia!"

Gabriel svalde hårt. Så det var också hans fel, såklart det var. Han kände sig fullkomligt idiotisk. " De försökte skydda dig." Sa han tyst. Men ångrade sina ord efter att han sagt dem.

Mi hörde deras diskussion, bråk och skyndade dit med Ethan i släptåg. Hon förstod vad det handlade om. Hon svalde hårt och lutade sig mot dörrkarmen. "Jag kan ta bort minnesbarriären om du så önskar. Men du kommer inte gilla allt du minns. Du var i svåra plågor. " Sa hon lugnt.

Hon grät nu och höll sig till Gabriel och skakade i hela kroppen. Hon såg upp på Mi och skakade på huvudet.
"Det skulle inte vara bra. Att minnas den natten allt förädrades." Hon lade en hand om sitt bröst.
"Aldrig den känslan."
Fey såg på mi och reste sig.
"Olivia har rätt. Försök istället att berättaistället. Att skapa minnen så är det mest underbara." Hon såg på Ethan som sprang till henne och kramade om henne. "åh"

Mi nickade sakta. " Då får den bestå." Sa hon enkelt och drog handen igenom håret. Berätta? Vad kunde hon berätta? Gabriel höll Olivia tätt intill sig. "Såja." Viskade han. "Försök och andas." Log han.

Hon drog djupa andetag och lutade sig tillbaka och såg upp i taket och nickade.
"bättre."

Ethan såg mot Mi och tog hennes hand.
"Fey.... Mi är elak. jag får inte älska henne i evighet" sa han och Fey såg på Mi ett leende och sedan skrattade hon.
"Åh älskade pojk"

Gabriel såg på henne och log svagt. "Bra." Viskade han. "Vill du titta i lite bilder? Jag vet att det finns, från ja din barndom." Log han.

Mi kramade Ethans hand för att sedan se på honom, hur var hon elak? Hon förstod ingenting men sedan när han fortsatte att förklara så smälte hela hon. Han var för söt. "Älskling." Viskade hon och drog in honom i sin famn och kramade om honom.

Hon såg på honom och skakade på huvudet.
"Sen. Jag är inte på humör. Vi har gäster även." Hon log svagt och Fey kom fram.
"Älskade Olivia." hon tog hennes hand.
"Jag vill inget annat än att se dig lycklig. Jag ser att du har hittat kärleken och jag vet att han kommer göra dig lycklig." Hon tog henes hand och kramade den svagt.
"Jag kommer till sin stora dag." Hon böjde sog fram och gav Olivia en puss på pannan.

Ethan såg på Mi och lade armarna om henne.
"Men et är ju sant." sa han tyst och kysste henne.
"Jag älskar dig så." Han lade huvudet på sned.
"När vi kommer hem ska jag berätta lite saker."

Han nickade sakta. "Senare då." Viskade han och smekte henne över håret. Sakta, trösterikt. Han tittade upp på Fey, det var bra ord hon sa. Kanske skulle de trösta en del, han hoppades det.

Hon besvarade kyssen och såg på honom. "Jag älskar dig." Viskade hon och log mjukt. "Okej, när vi kommer hem." Log hon och kramade hans hand lätt innan hon backade undan från honom. De var ju faktiskt gäster, men de borde gå snart.