prs yehet & kkaebsong

Nej, ingen Zihao. Joshua ligger med ögonen uppspärrade i taket medan tårarna sakta dalar ner för kinderna. Försiktigt vrider han på sig, kramar om sina ben och granskar ringen på hans finger.. åh, vad han önskar att tjugoåringen var bredvid honom nu. Varför hade han stuckit? Varför hade Joshua låtit honom sticka? Han borde ha följt efter, redat ut allting. Zihao hade trots allt en tendens att tänka på väldigt dåliga saker när han blir lämnad ensam, precis som Joshua själv. Och precis som Joshua gör nu.

”Joshua, är Zihao med dig?” Undrade Yaosu oxh stack in huvudet genom dörröppningen. ”Har inte sett honom på flera timmar..” Han tystnade med ens vid åsynen av tårarna som dalade nerför nittonåringens kinder. Det klargjorde saken, hans idiot till bror var borta - igen. ”Han sa att han skulle gå ut och vandra omkring i cirklar, men det verkar inte som om han har kommit tillbaka.” Nej, Zihao var fan inte ond nog att bara lämna Joshua frivilligt. Någonting sådant skulle aldrig falla in, då den yngre var alldeles för förälskad för att kunna slita sig från sin fästman i mer än några minuter. Nu hade däremot förra timmar passerat.

Jösses, en knackning hade varit bra.... nu hinner Joshua nämligen inte torka bort tårarna och drar därför upp täcket över ansiktet innan han vänder sig mot Yaosu.
"Han är inte här." påpekar han med hes, tjock röst medan blicken glider ner mot sin ring om fingret. "Han sa att han ville gå ut och tänka lite, få frisk luft... jag borde veta vad som menas med det vid det här laget." När Zihao vill vara själv, ska man aldrig lämna honom själv.

Yaosu sänkte med ens blicken och stirrade ner mot sina fötter. Jo, han borde defintivt ha knackat, för det är så man gör i familjen Lewis hus.
”Du..jag tror inte att han stack, Joshua”, började han trevande och rynkade lätt på ögonbrynen. ”Jag tror att ojust spel är inblandat, han skulle aldrig lämna dig”, fortsatte han tyst och tassade fram till Joshuas säng, där han slog sig ner vid den andres fötter, med ögonen fästa på fönstret. ”Börjar bli orolig. På riktigt alltså, det känns som om någonting är grovt fel.”

Med blicken fäst på sin ring, lyssnar Joshua noggrant på hur den äldres fötter rör sig över golvet, och känner hur madrassen sjunker ner lite vid hans fötter.
"Det trodde inte jag heller att han skulle göra..." men vi båda vet att han gjorde den en gång i tiden. Kanske det är möjligt att något annat hänt, men det hjälper definitivt inte Joshuas stackars hjärna. "Kanske han blivit kidnappad... kanske han gick längre än vad jag sa att han skulle, han lovade att inte gå längre." viskar Joshua för sig själv och kniper ihop sina händer, blicken fortfarande bestämt fäst på ringen. Han borde ha följt med, sett till så att allt gick bra till. Fan, allt nittonåringen gör är fel.

”Det är inte ditt fel. Han tänker inte friskt och ibland glömmer han att tänka överhuvudtaget, speciellt när tankarna blir för påträngande och många. Så har det alltid varit. Tro mig, jag växte upp med en stora pajasen..” mumlade Yaosu och slöt ögonlocken med en suck. ”Vi borde gå ut och leta efter honom, men om vi går utanför gränsen kanske det går likadant för oss som det troligen gjort för honom”, sade han därefter och blev med ens lite rakare i ryggen. Vad skulle de ens göra? Fanns det någonting de kunde göra? ”Jag tänker gå ut, kommer inte kunna sova om jag inte vet vart han är..vem vet, han kanske har ramlat ner i en grop någonstans?” Eller blivit kidnappad och torterad och kanske avrättad.

Med stora ögon ser Joshua upp på den äldre, innan han långsamt nickar för sig själv. Tänk om han blivit kidnappad? Tänk om han blir torterad just nu? Nittonåringen börjar innerligt hoppas att den äldre lämnat honom frivilligt, och att han inte går igenom ett helvete just i denna stund.
"Jag följer med.." mumlar han och sträcker lite på sig, för att sedan dra benen över sängkanten. Han måste se förskräcklig ut, med rufsigt hår, våta, sprängfyllda ögon. Joshua drar till sig sina glasögon innan han ställer sig upp på aningen darrande ben.

Den äldre betraktade Joshua under tystnad ett slag. Var det verkligen en bra idé att ta med sig en dyster, halvt om halvt förkrossad Joshua ut i skogen? Tänk om Zihao faktiskt blivit kidnappad, då kunde de som utfört handlingen fortfarande vara kvar. Usch, vilket dilemma.
”Nej, det gör du inte”, konstaterade Yaosu och knuffade försiktigt tillbaka nittonåringen mot sängen. ”Du är alldeles uppriven och förtvivlad..för att inte tala om den där förkylningen. Om han är därute så kommer jag att hitta honom, det lovar jag.”

Ett litet, tacksamt leende stryker sig över Joshuas läppar när han sätter sig ner på sängen igen.
"Okej.." dock är nittonåringen inte så säker på den saken tyvärr, tänk om Zihao vill att han ska komma? Tänk om de inte hittar honom? På tal om förkylning behöver han definitivt snyta sig.. och ta halstabletter, men det orkar han tyvärr inte tänka på. "Tack så mycket. Men," han stoppar sig själv med rynkade ögonbryn. "Om du inte hittar honom då?"

”Om jag vi inte hittar honom..ja du”, mumlade Yaosu och skakade långsamt på huvudet. ”Du får tro vad du vill Joshua, men personligen tror jag inte att han drog..så om vi inte hittar honom får vi väl anta drt värsta”, konstaterade han motvilligt och drog täcket över den yngre. ”Kan be Weimin att fixa lite te och chokladpudding åt dig, eller finns det något annat du vill ha?” Frågade tjugotvååringen och vände sig om i dörröppningen. ”För det är bara att säga till, vilket jag hoppas du redan vet.” De hade bott så länge tillsammans att Yaosu inte kunde låta bli att se Joshua som en yngre bror. Det var fan omöjligt vid det laget.