Life - Lupple & Medi PRS

Olivia satt tyst vid Gabriel och såg ner på sina knän. Lyfte sedan handen och smekte hennes mage. Att hon sklle bli mamma oroade henne plösligt.
"Älskade?"


"Tänk inte så. Du får väl blod från blodbanken? Det är väl bätre än att jaga?" Hon såg på henne.
"Jag önskar att jag inte skulle behöva ha dött så tidigt för att inte se min dotterdotter växa upp utan mig. Rådet gjorde fel!"

Gabriel vände blicken till Olivia och kramade hennes hand lätt. Hon verkade onekligen orolig. " Ja käraste?" Frågade han tyst och såg på henne med orolig blick. Vad tänkte hon på?

Mi nickade sakta. " Ja det kan jag få. Och det fungerar. Det är inte bättre än att jaga men säkrare. Jag är ju väldigt gammal. Jag gillar att dricka direkt från källan." Viskade hon för att sedan titta på Fey. "Du borde inte ha dött. Du behövs." Viskade hon och kramade hennes hand.

Hon såg på honom och kröp upp i hans famn och drog sig närmare honm.
"Kan du bara hålla om mig?" viskade hon och innan hon slöt ögonen.
Charlie suckade.
"Gör jag dig ypprörd väktare?"
Hon skakde nekande på huvudet.
"Nej det gör du inte. Jag är inte mig själv bara."

Hon suckade.
"Så går det om man är människa. Man dör." Hon pekade på henne.
"Så förlora inte din nya kärlek." viskade hon.
"Att förlora någon om och om igen borde vara som att dö flera gånger om."

Gabriel la armarna omkring henne och nickade sakta. "Jag håller om dig." Viskade han lugnande och pussade henne lätt på huvudet. "Älskar dig." Viskade han mjukt.

Mi nickade. "Det är sant." Viskade hon och drog handen igenom håret. "Det är bra råd." Log hon för att sedan sluta le och lät blicken glida bort, och man kunde nästan se att hon färdades genom tid och rum. " Som sagt, en förbannelse." Viskade hon lågt. I en gammal dialekt, en nästan bortglömd dialekt.

Hon lutade sig mot honom och drog ihop sig. Slöt ögonen och verkade somna.
"Älskar dig så."

Fey såg på henne och suckade.
"Åh älskade Mi" hon tog hennes hand och kramade den.
"Du är så vilsen fortfarande. Du har hittat den stora sanna kärleken. Han VILL dela ditt öde." Hon tog sin hand under hennes haka och såg på henne.
"Vill du hämta honom och ha honom här en stund?"

Gabriel la en filt om hennes axlar med försiktiga rörelser men fortsatte att hålla om henne. Hålla henne intill sig. Hans älskling, hans framtida fru- mor till hans barn. Hon var helt perfekt.

Mi såg på Fey, liksom rycktes tillbaka till nuet och skrattade lågt. " Vilsen? Jag antar att det är rätt ord." Sa hon för att sedan nicka. "Jag vill att du träffar honom ordentligt. Jag kommer snart." Viskade hon och kramade om Fey innan hon skyndade sig tillbaka till källaren och in i slottet. "Ethan?" Ropade hon när hon tog sig igenom portalen.

Hon såg på honom och suckade.
"Jag känner mig vilsen Gabriel.. Allt händer så fort." Hon såg på filten och suckade.
"så fort och..."



"Jag har ju träffat honom förut sötnos.. Ni kom ju så ofta och han älskade ju mina kakor."

"Ja?" Ethan såg upp från boken och lade huvudet på sned.
"vill du något? Har det hänt något med miss Olivia?" Han lade boken från sig och reste sig.

Gabriel nickade sakta. "Jag förstår dig älskade." Viskade han och smekte hennes kind. " Om du önskar att vi ska ta det mindre fort så kan jag ordna det." Viskade han. "Vilsen, på vilket sätt?" Frågade han.

Mi viftade bort Feys kommentar, ja de hade träffats. Men det var ju så länge sedan. Hon sken upp när hon såg Ethan och kramade om honom. "Åh kom med, det är något positivt." Viskade hon lyckligt. "Du ska få träffa någon, men hm. Hon är bara här en kort stund, hon är död. "Sa hon tankfullt. Hur skulle hon förklara? "Hon har fått pass från dödsriket. Jag ska förklara allt senare men jag tror du kommer bli glad." Viskade hon och drog med honom genom portalen.

"Jag vet inte. " Hon såg på Gabriel och sedan sin mormro som satt lugnt och log mot dem
"Det är ingen fara Olivia. Det är konstigt att se mig jag vet men jag är inte arg, elak eller ond."

Ethan såg på hene och reste sig.
"Mår du bra älskling?" sa han och gick fram och tog hennes hand.
"För du låter inte frisk."

Gabriel studerade Olivia, var det hennes mormor hon oroade sig över? Om det var något annat, så vad? Han rynkade på pannan. "Du kan berätta för mig." Viskade han lugnande.

Mi fnissade och nickade. "Jag mår toppen." Log hon. "Jag förstår att det låter konstigt. Det förstör ju överraskningen lite men för att du ska förstå. "Väktare Fey är här på besök, över dagen. Hon ville bara hälsa på. Hon har den möjligheten. Det finns många krafter här i världen." Log hon.