prs yehet & kkaebsong

"Okejdå.." Mumlar Joshua och sänker blicken mot sina ensamma händer. Varför låter det som att Zihao är mycket mer seriös? Som att han kommer lämna men vill inte säga det? Med en djup suck känner han hur tårarna hotar att glida ner över kinderna, innan han rör sig mot fåtöljen för att ta upp sina målarblock.

”Vart ska du ta vägen då?” Undrade Yaosu och följde Zihao med blicken från, soffan där han satt och läste.
”Ut”, muttrade den yngre brodern kort och slet upp ytterdörren, där en sval vindpust strök över ansiktet på honom.
”Ut och göra vadå?” Manade den andre på och lade ner boken på soffbordet.
”Jag ska ut för att du ska ha någonting att fråga om, okej?” Utbrast tjugoåringen och drog på sig sina skor för att sedan slänga jackan över axeln. ”Ut och gå runt i cirklar..är du nöjd nu eller?”

Bestämt stryker Joshua bort sina tjocka tårar medan han vickar lite på sina tår vid elden. Löjligt, men de borde kunna prata med varandra om det här. Ögonen stirrar på pappret i hans famn, alldeles fundersam över vad det är han ska måla... ungen inspiration alls.

Nu hade Zihao gjort bort sig ännu en gång. När skulle han någonsin lära sig att det inte hjälpte att bara springa från alla problem? Aldrig, det skulle helt klart aldrig hända. För Zihao var Zihao, och Zihao använde inte sin hjärna speciellt flitigt. Visst, ibland kunde han väl få ur sig en och en annan klok mening, men det skedde ju väldigt sällan. Med en irriterad suck sparkade han till en kotte över den barrtäckta marken, som flög iväg in bland träden och slog emot en stor sten. Vänta va? Helvete, han hade defintivt passerat femtio meter, snarare bort mot tvåhundra..

Joshua tar ett djupt andetag, och försöker att fokusera på sin målning, lyssna på den klassiska musiken i de små hörlurarna. Zihao ska bara ut och gå lite, han kommer tillbaka, precis som han sa. Eller hur? Ja. Med den tanken blir det lite lättare och han kan tillslut fokusera lite på målningen. Som blir på en varg, och en fjällräv gosandes.

Innan Zihao ens hann så mycket som att vända på sig för att gå tillbaka, var allting komplett svart. De kunde inte ha lamslagit honom eller något? Nejdå, ett rejält slag mot huvudet med en sten fungerade tydligen minst lika bra.
”Är det ens värt att bara komma tillbaka med en av dem?”
”Vem vet, det kanske är någon av de som är värda mest, vi får väl se..”
Även om han inte var helt medvetslös, kunde han inte direkt göra någonting för att faktiskt kämpa emot. Utan någon som helst försiktighet, släpade de som attackerat tjugoåringen vårdslöst över marken - över en drös med stenar och rötter, tills de allihopa slutligen försvann med ett pang.

En liten knackning kan höras på rumsdörren och Samuel kikar in genom dörrspringan.
"Hej, hur är det med dig?" frågar han balanserat på varsin kopp te till de två bröderna.
"Det har varit värre." berättar Joshua med ett leende, och flyttar på benen vid pallen för att låta sin bror sätta sig ner hos honom vid brasan. "Vad gulligt av dig, vad är det för smak?"
"Grönt te, vilken smak vet jag inte.." aningen förlorad trummar Samuel sina fingrar mot sin egna kopp, han är lite mer av en kaffedrickare nämligen... med blicken fäst i elden tar han en klunk av sin egna kopp. "Har alltid gillat din brasa."

När Zihao slutligen lyckades tvinga upp sina tunga ögonlock igen möttes han av mörker och en vidrig stank. Bra jobbat, nu hade han definitivt gjort bort sig. Skulle han dö där? I det mörka rummet utan fönster. Trevande kände tjugoåringen sig fram över golvet, drog händerna över någonting som kändes som betong. Men han kom inte långt, då det redan ömma huvudet snart slog emot någonting hårt. Uppgivet föll han tillbaka mot det hårda golvet och stirrade tomt framför sig, travade prövande med händerna i luften tills fingrarna slöt sig om gallret framför honom. Gud vad passande, en cell för en varelse som egentligen inte förtjänade bättre.

De sitter där ett tag, kanske en timme, kanske mer. Tiden tickar förbi, och för varje minut sjunker hjärtat, har Zihao stuckit igen? Har han lämnat honom? Samuel har åkt iväg med Noah, den yngre brodern lade inte märke på vart. De trötta benen drar till sig en handduk, och rör sig mot duschen... kanske Zihao är där när han kommer ut? Ja, det kommer han vara.

Det dröjde inte länge förens lilla Zihao förlorade all uppfattning om vad klicken kunde tänkas vara. Var det morgon eller kväll? Förmiddag eller eftermiddag? Nåväl, ingen hade kommit för att ha ihjäl honom ännu i alla fall. Kanske han hade ytterligare några timmar att leva? Kanske till och med dagar? Men var det värt det? Nej, det var faktiskt inte det. Tjugoåringen slingrade armarna omkring benen och vilade hakan mot de uppskrapade knäna. Vad skulle Joshua tro? Yaosu, Weimin? Helvete.