prs yehet & kkaebsong

Att Zihao låter så sarkastisk får Joshua att må ännu sämre. Dock bestämmer han sig för att inte ta upp det, det kommer ändå leda till ett litet bråk förr eller senare.
"Jag tror att det är nyttigt för oss att vara olika, om jag skulle vara med någon som är precis som jag själv, skulle jag definitivt inte må bra av det, jag tror att det gäller dig också." påpekar han i tyst stämma innan han nickar instämmande. "Ett piano vore jättefint.." ett leende stryker sig över läpparna medan Joshua låter blicken glida ner till sin ring. "Tack."

”Kanske..men menade aldrig att jag vill att vi ska vara precis likadana. Då hade vår relation troligen varit ännu mer drabbad äv vad den redan är. Och då menar jag inte att det är något fel på den nu, för så är det inte. Det är bara det att vi bråkar om så dumma saker precis hela tiden, jämnt och ständigt”, mumlade Zihao och lät huvudet falla lätt på sned. Tjugoåringen drog lite på munnen och sneglade åter ner mot Joshua. ”Har du tagit lektioner eller är den bara så där underbar naturligt? Gissar på det senare alternativet faktiskt”, fortsatte han i ett försök att lätta upp den aningen ansträngda stämningen.

"Okej..." svarar Joshua långsamt med en liten nick, kanske han borde försöka ändra mer på sig? Så att de slipper bråka hela tiden? Så att Zihao inte behöver lida av alla dumma tankar? Kanske det skulle hjälpa lite. Försiktigt trummar nittonåringen sina fingrar mot det varma tyget medan ett leende dyker upp på de fylliga läpparna. "Jag har inte gått på sånglektioner, jag tror jag fått det från mamma. Hon har en väldigt fin röst nämligen."

Kanske det, men den kan omöjligt vara lika fin som din. Zihao studerade Joshua under tystnad ett slag, försökte att riktigt ta in de vackra dragen som prydde ansiktet, de stora ögonen, de fylliga läpparna. Nej, han var fan inte värd en så underbar männsika som Joshua.
”Mhm, kanske”, mumlade han och vände bort blicken, föste den istället mot fönstret. ”Ibland är det väldigt svårt att riktigt förstå att du ens gillar mig, det känns nästan som om jag drömmer till och från..” fortsatte tjugoåringen tyst och slöt ögonlocken. ”Drömmer jag?”

En rodnad stiger sig över kinderna av Zihaos ord, men Joshua tvingar sig att se upp på den äldre, och kupar tjugoåringens ansikte i sina händer.
"Ibland tänker jag likadant." Berättar Joshua med ett leende, och lämnar en kyss på Zihaos läppar innan han nafsar lite i Zihaos underläpp. "Känns det som att du drömmer?"

”Ja, typ nitto procent av tiden”, viskade han och placerade sona händer över den yngres, fortfarande med slutna ögonlock. Kunde det bli mer perfekt än såhär? ”Om du vore i en dröm så hade det väl ändå varit en mardröm? För jag hör inte hemma i underbara drömmar”, fortsatte han bistert och drog lite på en av mungiporna. ”Vet du vart jag egentligen hör hemma? I en läskig saga för barn, medan du typ platsar i en saga..” Det stämde faktiskt riktigt bra det där.

Joshua slutar att nafsa löst på Zihaos läpp och höjer huvudet lite för att se på den äldre.
"Säg inte så, det är inte det minsta rätt." Berättar han och skakar på huvudet. "Vi för ju hemma i samma saga, eller samma mardröm."

Zihao stirrade blankt framför sig med rynkade ögonbryn. Varför kunde hans hjärna inte bara hålla käften för en gångs skull? Varför skulle de förbaskade tankarna om oduglighet hela tiden krypa sig på? Varför? Tjugoåringen vred lite på huvudet för att återigen betrakta Joshua ett slag, innan han plötsligt satte sig upp.
”Alltså det här går inte längre. Jag måste ut och bara..försöka tänka på något annat än..ugh”, utbrast han och slängde benen över sängkanten. ”Och nej, jag tänker inte försvinna igen, ska bara ut och gå omkring i cirklar, jag lovar.”

När den äldre sedan sätter sig upp, stirrar Joshua upp på Zihao med en djup suck.
"Kan vi inte prata om det istället?" Frågar han och drar till sig fästmannens hand för att krama om den. "Var för är du stressad?"

”Ibland måste man få tänka över saker ensam, Joshua”, mumlade Zihao med ett blekt leende och sneglade bak mot nittonåringen som greppat tag om hans hand. ”Du om någon borde veta det”, påpekade han därefter och vände blicken framåt igen. ”Drick lite te, sätt dig och måla..vad som helst som du tycker om att göra, det är inte precis som om jag kommer försvinna.” Och med de försäkrande, komplett genuina orden, drog han åt sig sin hand och reste på sig. Däremot var tjugoåringen absolut tvungen att lämna en liten kyss på de rosa lockarna innan han försvann ut genom dörren.