Life - Lupple & Medi PRS

Olivia log och hjälpte sin mormor till vardagsrummet och slog sig ner.
"Varför så ledsen Gabril?" Fey såg på honom och log svagt.
"Du saknar din far eller hur?" Hon log igen.
"det är därför jag är här."

Gabriel tittade oförstående på Fey, vad pratade hon om? Han var inte speciellt ledsen. Men sedan tog hon upp hans far och han satte sig ned med ett dystrare, mer sorgset uttryck. " Jag saknar honom men jag vill inte tala om honom." Sa han och vände bort blicken. Pillade med en av sina pärlor som var gömd i hans hår.

Fey tog hans hand och klappade den mjukt.
"Gabriel du kan inte ljuga för mig. Dessutom är de mörka änglarna kopplade till livet efter detta." Hon såg mot Charlie.
"Om du kan få de små att förstå detta så kan Charlie fixa två pass snabbare till eran dag." Hon såg på honom.
"Det är om ni vill. Att bara höra om er dag låter så spännande."
Hon såg mot Olivia.
"Vill du ha din mormor hos dig på din stora dag?"
Olivia for upp och såg på Gabriel.
"vänta va? Gabriel kan du förklara för mig?"

Gabriel lyssnade på Fey, det var en rimlig begäran. Att få de små att förstå. Han svalde lite. Två pass snabbare. Skulle hans far komma? Det gjorde honom oerhört lycklig men också oerhört sorgsen och besvärad. Han satt djupt i sina tankar när Olivias plötsliga rörelse och ord tvingade tillbaka honom till nuet. Han såg på Olivia och log svagt. " Fey vill närvara på vår dag och om de små kan förstå vad hon är kan det vara möjligt." Sa han tyst och kastade en blick på Fey. "Är det så du menar?" Frågade han, för att vara säker.

Hon studerade honom och hon log svagt.
"Gabriel han är inte arg på dig. varför skulle han? Du tog övver som alfa och det visste han om." Hon log.
"Det är så jag menar. Att vara död och sen dyka upp kan skrämma små barn, specielt om de var så nära mig." Hon log svagt.
"Vill du det hjärtat?"

Olivia såg på henne sedan på Gabriel.
"Ja. Det är en av min enda egna familj. Ja!" Hon slängde sig omkring Gabriel.
"Ja!"

Gabriel nickade sakta, med ett svagt leende. "Jag vet att han inte är arg. Det är så det fungerar. "Viskade han. "Men jag är arg på mig själv tror jag. " Fortsatte han för att sedan skratta lågt. "Det kan skrämma dem." Flinade han för att sedan ta emot Olivia när hon kastade sig om honom. Han smekte henne över ryggen. "Jag antar att det blir sagostund ikväll." Log han och såg sedan på mannen som följt Fey. "Hur mycket får jag berätta?" Frågade han samlat.

Fey log och skrattade.
"Lite te skulle väl vara underbart?"
Charlie reste sig och försvann ut.
"Det är inte bra att vara arg på sig själv. Tänk inte på det säger han varje dag till mig. " Hon log och lade huvudet på sned.
"Du får säga att tant tant Fay kan komma tillbaka för en dag. Ja hon är död men magin och med hjälp av de mörka änglarna kan hon och även din far komma tillbaka för att närvara. Säg även hur tråkigt det är att fylla i papper"

Gabriel nickade sakta, tog in hennes ord. " Jag kan nog förmedla dem orden på ett bra sätt. " Log han och skrattade lågt över hennes sista ord.

Charlie kom tillbaka med en bricka och såg på dem.
"Men även jag måste vara med. Jag vet inte hur det kommer vara med dimman." Han såg på dem.
"Men ni ska väl vara inne eller ?" Han lade huvudet på sned.

Gabriel nickade sakta mot Charlie. " Absolut, du kan närvara." Sa han enkelt och log. "Dimman, så den är inte på grund av Feys resa?" Frågade han oroligt och blickade ut genom fönstret.