Life - Lupple & Medi PRS

När ingen öppnade på någon minut knackade det igen. Denna gången mycket hårdare. Men Olivia kröp ihop vid Gabriel. Skakade av rädsla och höll sig nära honom.
Men sen hörde hon ett rasslande, något som vreds om och dörren öppnades där nere. Det var en gammal kvinna, lite sur men väldigt bestämd.
"Gabriel? Vart är du?" Rösten var bekant för alla som bodde nära huset.

Det var en bekant röst, en oerhört bekant röst och det var honom de ropade på. Han reste sig plötsligt, blixtsnabbt upp och såg på Olivia med klara ögon och nickade bestämt mot portalen. Han morrade lågt mot Olivia. Gå. Bara gå. Han kunde inte placera rösten riktigt ännu bortsett från att den var bekant. Den måste ha med magi och göra. Det trodde han. Hur skulle den annars kunna öppna dörren?

Hon reste sig och tog sig ut genom dörren och mot linneskåpet och snubblade ut i Gabriels stuga. Där var solen redan uppe och hon hörde skratt och skrik. Oroat såg hon över axeln.

"Gabrel din dumma varg." Kvinnan lät trött på rösten.
"Kom ner nu och sluta upp och vara 15. Du är 20 eller hur?"
Sen hördes det en hårdare röst, en mans röst.
"Om du inte kommer ner har det gjorts pappersförfrågningar i onödan. Kom ner nu!"

Gabriel såg Olivia försvinna ut genom linneskåpet. Dörren stängdes och han kunde slappna av lite. Hon var säker. Hon var bland flocken. De kunde skydda henne. Rösterna var så bekanta men han kunde inte koppla ihop dem med någon. Pappersförfrågningar? Vad i hela friden? Med bestämda steg tog han sig ut genom dörren och ned mot ytterdörren och där såg han en man och en kvinna. Han studerade dem noggrant men fortsatte vara på helspänn. Var det något sorts trick?

Kvinnan var säkert i 70 års oldern. Inte jättesmal men hade lite hull. Hon såg upp och log stort. Någon tand saknades i hennes leende.
"Åh där är du!" Olivias mormor Fey stod med en man som såg ut att vara runt 25-30 års åldern med en mobil i handen.
"Åh skrämde vi dig?" Hon log mjukt.
"Seså vart är Olivia? har inte sett henne på år och dar och när man är död så är det rätt svårt ju."

Gabriel såg på henne, verkligen stirrade. Det var Fey, väktare Fey. Det förklarade varför han inte hade känt av någonting. Hon var ett spöke. Lättad, oerhört lättad så skiftade han tillbaka till människa. " Väktare Fey. Du anar inte hur du skrämde mig." Sa han och bugade sig lätt. "Jag ska hämta henne. Hon kommer snart." Viskade han och skyndade sig upp för trappan och in i portalen. Greppade tag om Olivias hand. "Kom älskling, kom." Viskade han ivrigt och drog varsamt tillbaka henne genom portalen och ned för trapporna där Fey och mannen fortfarande stod kvar.

Hon skrattade och log lite mot honom.
"Ha jag har det än!" sa hon glatt.

Olivia såg upp på honom och såg oroad ut.
"Det är ingen fara?" Hon såg sedan såg hon sin mormor. Tårarna började rinna och hon kastade sig i hennes famn.
"Mormor!" snyfftade hon och Fey lade armarna om Olivia.
"seså jag försökte komma tidigare men det är så svårt att få pass att komma och hälsa på. Jag ber om ursäkt hjärtat."
Mannen såg upp på Gabriel.
"Charlie. Jag är... " han funderade eftersom man inte gjorde det här ofta.
"En tråkig slipsnisse" fyllde Fey in.
"14 blanketter. 40 sidor och tre månaders väntetid." Hon såg på honom.
"Trots kakorna jag smög in till dig!"

Gabriel studerade mannen nyfiket. "Du är från dödsriket?" Frågade han nyfiket och ryckte åt sig en morgonrock för att skyla sig själv. Han såg sedan på Fey med glada ögon. "Jag tycket det väl det var en underlig historia att hon hade somnat med en kaka i handen. "Skrattade han och såg på Olivia. Hon verkade oerhört lycklig. Sedan sken han upp. "Är det så inför varje besök?" Frågade han nyfiket. För om hon kunde komma tillbaka inom en månad kanske hon skulle kunna föra Olivia till altaret, det vore ju något.

"Ja det är så. Man kan bli borkastad med. Säger nej och då måste man ge genom processen igen." Hon vifftade med handen.
"Åh snälla låter du inte en gammal död kvinna sitta?"
charlie flinade och nickade.
"Ja jag jobbar på kontor. Så idag skulle jag hjälpa Fey här." Han log.
"Hon är ganska kaxig för att vara död."

Gabriel nickade sorgset. "Det är väl rimliga regler." Suckade han och nickade mot mannen, Charlie. " Åh du skulle ha träffat henne när hon levde. " Flinade han roat och började gå. "Till vardagsrummet kanske?" Föreslog han och ledde vägen ditåt.