PRS Lupple & Medi

"Jag är så lycklig. Jag fick träffa dig. Jag vet inte vad mitt liv var men jag har dig." Hon snyftade.
"Du går igenom berg för att göra mig lycklig." Hon log svagt.
"Du vill hällre se mig sova än att jobba."

Han log svagt och lyfte upp hennes ansikte och kysste varsamt bort hennes tårar. " Allt för dig." Viskade han och log sedan.
" Såklart, du har ju aldrig sett dig själv sova men det är underbart att se." Viskade han och log lyckligt mot henne.

Hon såg på honom och slöt sakta ögonen.
"Då får du göra det varje gång jag sover."

Det plingade till i hennes mobil och hon fiskade upp den. Det var ett sms till Dorian.
"Smart att du förstör din mobil." Stod det

"Lova." Viskade han och smekte hennes kind sakta men ryckte till när det plingade. Han var inte beredd på det.
Han läste meddelandet över hennes axel och ryckte snart ifrån henne mobilen.
Vem hade både hennes nummer och också hans? Oron var stark.
Han greppade tag om Willows hand. "Vi måste gå." Sa han och krossade hennes mobil i andra handen och kände igenom henne, verkade inte finnas någon signal som kunde följas. Han tog upp henne i famnen och rörde sig snabbt till Hoshi.
" Försök skydda dig själv. Någon är efter henne, mig." Viskade han i hans öra för att sedan ta sig ut ur lokalen med henne i famnen och satte ned henne i bilen och hoppade själv in och körde sedan iväg. Mot huset.

Hon såg på honom och suckade.
"Va i helvete Dorian. Det var från Tristian." Hon såg upp i hans ansikte.

Dorian skakade på huvudet. " Eller någon som har hans mobil. Vi, du är inte säker här." Sa han och fortsatte köra tills han kom till huset och bar in henne.

"Men Dorian!" Hon såg ledsen ut och såg på honom.
"Det var Tristan. Jag vet det." Hon såg sedan bort.
"Men okej va sådär."

"Hur kan du veta det? " Sa han och svalde hårt.
" Gör vad du vill." Sa han sedan och sjönk ned intill dörren och slöt ögonen.
"Jag måste ringa. " Sa han och reste sig upp och tog sig till det stationära telefonen och slog in det nummer som gick till sitt hem.

Tristan svarade och suckade.
"Du svarade inte på smeset. Hade du sönder hennes mobil?" Han satte sigpå en stol.

Hon såg på honom och tog av sig skorna och lade sig på soffnan och slöt ögonen.

Så fort han hörde sin bror så lutade han huvudet mot väggen, han kände sig otroligt dum. Han svalde lite.
"Kanske." Sa han tyst och drog med fingrarna över väggen.
" Det är jägare här bland annat, många döda av vampyrattacker. Jag är själv. Jag är lite överbeskyddande, otroligt orolig. Vill du prata med henne?" Sa han tyst och kände sig mer och mer dum för varje sekund som gick.