Jag åt äppelpaj idag (Prs, Jessica Tonks)

Mona log stort och ställde ifrån sig varorna och lyfte upp Erin i sin famn. "Hur är det?" undrade hon glatt.

Erin började glatt prata om vad hon nu hållit på med. Niel gjorde det sista och gick sedan och bytte om till lite ordentligare kläder. Han kom ner i lagom tid för att höra en massa skrik från byn. Han skrattade. "Följer ni med mig till byn? Jag tror jag vet exakt vart vi kan hitta Johanna!" log han.

Mona hade börjat göra iordning lite till middagen medan hon småpratade med Erin då Niel kom. "Jaså?" log hon och tog Erin i handen och gick ut.

Niel flinade. Han började gå. De kom till torget. Alla stånd var nedrasade och en massa saker som frukt, grönsaker och annat låg utspritt på marken. Mitt i allt satt en lång flicka med ljust lockigt hår och nätt ansikte. Hon log stort trots att hon var insmetat i all möjlig smuts.

Mona följde efter med Erin och när de kom fram till torget stannade hon upp och bar såg på allt en stund. Sådan förödelse hade hon inte sett på ett bra tag.
"Du måste var Johanna" mumlade hon sedan till flickan och lyfte upp Erin i sin famn.

Johanna nickade. Niel skrattade högt. Han tog tag om rullstolens handtag och började knuffa iväg den mot deras hus. "Jag har saknat dig broder!" flinade Johanna. Niel log och rufsade om hennes hår. "Och jag dig, lillan." sa han lättsamt. Han nickade mot Mona och log ömt mot henne. "Det här är Mona, min fru. Och min dotter Erin." sa han.

Mona gick bredvid dem först tyst. Den här flickan verkade vara lite som Milena, så de kanske kunde komma överens? Hon prövade ett leende mot Johanna och Erin skrattade glatt ocj viftade med armarna.

Johanna log och såg nyfiket på Erin. "Kan hon fäktas än? Får hon leka med lera?" frågade hon ivrigt. Niel skrattade. "Vi får väl se. Men kom ihåg att du är mycket äldre, du måste vara försiktig." sa han. Johanna fnyste, "Jag är äldst av sju syskon, tror du inte jag vet det?" sa hon och blängde på Niel men genast log hon igen. "Fast ingen av mina systrar och bröder har varit så söt...." mumlade hon och rodnade.

Mona log lite mer och strök Erin över håret. "Leka med lera kan hon nog allt, men inte fäktas". Hon gick vidare och snart syntes huset. "Och visst är hon söt? Efter sin far" log hon sedan.

Niel log. De kom fram och Niel rullade in rullstolen i hallen. Han tog Johannas kryckor ur hennes knä och hjälpte henne att ställa sig. Hon staplade in i köket, md Erin springandes bakom sig. Niel passade på att dra Mona till sig och kyssa henne ömt. "Älskar dig, det vet du va?" log han.