Life - Lupple & Medi PRS

"Det var en tanke jag hade i åtanke." Hon log.
"I min säng. Soffan är lite för hård." Hon gäspade hårt.
"Sen måste jag ta hand om trädgården men hälsan först"

Han flinade lätt. Ställde undan disken och tog hennes hand. "Hälsan först." Instämde han och ledde upp henne till sovrummet.

Väl i sovrummet drog hon av sig kläderna och lade sig ner i sängen. Hon kunde se dimman ända här och hon såg på Gabriel.
"Är det här ingen onaturlig sak? att det är sådan här tjock dimma?"

Gabriel såg på henne, osäkert. Det kunde mycket väl vara onaturligt. Han svalde hårt. " Jag vet inte. Men ditt hus borde vara säkrast. Det är bundet av allas magi. Jag tror till och med Mistrils liv är bundet till det, och hon är inte lätt att döda. Flockens blod rinner i väggarna. Älvorna, änglarna. Alla skyddar denna mark." Viskade han och skiftade tillbaka till varg. Han kände osäkerheten stiga.

Hon såg på honom och tog honom till sig.
"Du går ingenstans." Hon lade huvudet mot hans päls.
"Att du går gör mig orolig." Hon såg mot fönstret.

Gabriel flyttade sig snabbt närmare henne. Blickade ut genom fönstret med alla sinnen på helspänn. Han la sig betryggande runt hennes kropp. Han tänkte inte röra sig ur fläcken.

"Känner du något? Skaka på huvudet om du inte känner något och böjd öronen om du känner något." Hon lade handen mor hans päls.
"jag börjar bli rädd."

Gabriel låg stilla. Lyssnade, doftade- kände. Det var onaturligt tyst. Han kunde inte förstå vad det handlade om. Inte ens vinden kunde han höra. Han böjde på öronen. Han kände ingenting, vilket i sig gjorde honom fullständigt livrädd. Det var något oerhört konstigt. Vart var det bäst att gå? Stanna kvar, tro på magin runt huset eller ta sig till flocken. Eller Mi? Flocken. Han nosade henne varsamt på magen och nickade mot portalen. Visade att det var dit han tänkte att de båda skulle gå.

Hon såg på honom och drog sig närmare honom.
"om vi är tysta så kanske vi är säkra." Hon slöt ögonen när hon hörde tre hårda knackningar på dörren.
"Ska vi?"

Knackningar fick honom att rycka till. Vem skulle knacka så hårt? Vem skulle knacka tre gånger? Vargarnas knackning var ju fem rafsningar på dörren. Han skakade på huvudet. De skulle absolut ingenstans. Han samlade sig och försökte känna av något från dörren.