PRS Lupple & Medi

"En fästman. Det lät som jag haft fler. Jag har bara haft en. " Hon såg ner och svalde.
"Jag lovar."

Han skrattade lågt och såg allvarligt på henne.
"Älskling, du behöver inte lova en sådan sak. Du hade ett liv innan mig." Sa han tyst och smekte hennes kind.
" Däremot hoppas jag att jag både är din enda och sista." Viskade han ärligt.

"Det är du." Hon kysste honom och hoppade till när Hoshi harklade sig.
"Svårt att vara professionell va Dorian?" Han flinade.
"Vi öppnar om en halvtimme så ja." Han log ömt.

Dorian vände blicken mot Hoshi.
"Hoshi, hon är min blivande fru. Hon är inte vilken kund som helst. Hon är min." Viskade han och drog henne mer intill sig.
" Jag ska ju bara ta hand om detta bordet så. " Flinade han och kysste hennes kind lätt.

Han skrattade och log.
"Men ropa om det är något." Han lämnade dem.

Hon såg upp på honom och kysste hans kind.
"Så jag är din? Vilken ägaande rätt."

" Absolut. Du med." Sa han och följde honom med blicken och såg sedan på henne och flinade lite.
"Men du är min. Men du är ju din också. " Viskade han och slog lite skamset ned blicken. Han såg det inte riktigt som han ägde henne.
"Älskar dig." Viskade han och pussade hennes hand sakta.

Hon nickade och kröp upp i hans famn och lade huvudet mot hans hals och slöt ögonen.
"Du är det bästa som hänt mig. Jag kanske inte minns hur vi träffades eller varför jag flydde england. Men allt det är bakom mig. Du och min familj är det jag har."

Han log och la armarna mer omkring henne och nickade.
"Du är det bästa på en väldigt lång tid och förevigt." Viskade och smekte henne lätt över håret.
"Och vi har dig." Log han.

Gon slöt ögonen och drog honom närmare. Av någon anledning började hon att gråta.
"Dorian."

Att hon grät gjorde honom orolig, sorgsen och förvirrad. Vad var fel?
Han smekte hennes rygg sakta, lugnande.
"Älskade, prata med mig." Viskade han och verkligen omfamnade hela henne, försökte i alla fall.