Sorgens tider [SV]

Tack allihopa ♥
_________________________
Kapitel 64 - George Weasley

Efter en lång färd kunde vi äntligen landa på marken. Benen var ovana vid att röra på sig, och det kändes som om jag fortfarande satt och halvsov uppe i skyn på kvasten. En gigantisk gäspning trängde fram medans jag följde efter Charlie. De gick in till en liten stuga, som han tydligen bodde i. Därinne var det rätt så trångt. Ett kök och ett badrum + ett vardagsrum som användes som sovrum. Just nu stod två sängar där. Den med tomt nattduksbord var säkerligen min. Jag började genast gå emot den. Charlie hindrade mig inte, medans jag slängde väskan jag haft på ryggen där såg han bara på mig.
"Eh ja, ska jag visa dig runt eller något?" frågade han och jag nickade, jag behövde ju faktiskt hitta häromkring. Tysta gick vi ut igen, och Charlie gick direkt till det stället jag ville till först. Drakarna.
"Hey Charlie, och Charlies bror" sa en lång mörkhårig kille. Han kom leendes emot oss.
"Hej Darren. George, det är här Darren. Darren, det här är George" presenterade Charlie oss för varandra.
"Trevligt att träffas" sa jag, och såg på Darren. Men han svarade mig inte, han bara ignorerade mig.
"Två nya ungar. En är av rasen Walesisk grön. Ditt jobb att ta hand om den" var det enda Darren sa innan han lämnade oss. Charlie började automatiskt gå därifrån, korsade vant alla gångar och verkade glömt att jag var med, men jag fölljde efter. Spänd över att få se en drake på närmare håll än de dära drakarna i Triwizard turneringen. Det fick mig att tänka på Fred. Hur vi skrek att draken var duktig när den nästan dödade lärarna. Tårarna i ögonen fick mig att glömma av att följa efter Charlie. När jag upptäckte det, orkade jag knappt bry mig. Jag gick istället runt och såg på drakarna. En unge, ganska ung. Men det var ingen walesisk grön, det kunde jag avgöra med blotta ögat. Draken kom närmare mig, så långt buren tillät den. Jag sträckte ut handen, försiktigt. Den skulle säkert bita mig, men det gjorde den inte, utan lät mig röra den, röra drakfjället. Ett leende spreds på mina läppar. Detta skulle ju bli jättekul.
"George, där var du!" hörde jag Charlie ropa. Han kom fram till mig, mycket lugnare än vad min mamma eller pappa skulle ha gjort. "Jag ser att du har hittat en svensk kortnosing", ett leende spreds även på hans läppar när han såg hur jag fick tillåtelse att röra vid den.
"Den verkar gilla mig" sa jag. Det hade inte gått värst länge sedan jag kommit hit, men jag förstod redan vad Charlie menade med sitt jobb: det var verkligen spännande.

meeeeeeeeeeeeeeeeeeer

jättebra meeer

merr!

Riktigt bra jag gillade att Draken gillade honom ♥

Älskar denhäääär

Omg så bra kapitel!