If the stars keep shining [Sv]

MeeR!!!!!!!

Här kommer nästa kapitel:
_________________________________________

Kapitel 33 –
George Weasley

"Grattis!"
Alla skulle gratulera under bröllopsfesten, så jag kom aldrig riktigt fram till mina syskon. Jag höll mig i bakgrunden, medvetande om att jag skulle ha många tillfällen att lyckönska de nygifta senare.
Bill kom fram till mig. Jag hade inte pratat med honom utan att Fleur varit i närheten de senaste året.
"Hej!", sa han glatt och slog sig ner på den tomma stolen bredvid mig. Jag log mot honom.
"Hej, brorsan.", svarade jag honom. Det var alltid lika kul att prata med min äldre bror, och när även Charlie kom och satte sig blev det ännu roligare.
Detta avbröts av Fleur, som kom fram skridande på sitt vanliga sätt. Hon höll ena handen på sin mage. Bill tittade ner i bordet och harklade sig.
"Fleur är gravid.", sa han tyst. Både jag och Charlie stirrade på vår äldre bror.
"Har du berättat för mamma än?", frågade jag, väl medveten om hur det skulle bli när min mor fick reda på denna nyhet. Bill skakade på huvudet. Det blev en jobbig tystnad.
"Grattis!" Charlie verkade ha tagit sig samman och log mot sin bror och hans fru.
"Det är så ynderbart!", kvittrade hon. Bill såg också förväntansfull ut.

Både Bill och Charlie gick iväg för att prata med gamla vänner, så jag blev ensam för ett tag. Men så kom en kvinna hastande fram till mig. Hon hade ljusbrunt, lockigt hår.
"Hej George! Kan du vakta Teddy medan jag letar upp Harry?" Andromeda Tonks satte ner Teddy i mitt knä. Hans hår var knallgult för tillfället och uppsatt i en toft mitt på huvudet.
"Hej Teddy!" Den lille skrattade när jag pratade med honom...

Senare gick jag genom korridorerna mot mitt och Angelinas rum. Festligheterna fortsatte förstås, och snart skulle det vara middag. Men jag ville bara gå och hämta min bröllopspresent.
Men på sängen i vårt rum låg inte presenten. Där låg ett papper, som var så obehagligt likt ett pergament som jag nyligen sett.
Jag ryste vid minnet av den obehagliga sången, men tog ändå upp pergamentstycket. Jag ångrade mig direkt, ryggade tillbaka och släppte pappret som om jag hade bränt mig.
Ord formades, skrivet som av en osynlig hand. Redan på långt håll kände jag igen stilen. Jag grabbade tag i det och sjönk ner på marken.

Kära George,

Jag såg ditt brev. Det du skrev i somras.
Jag vill att du ska veta att jag älskar dig också, jag kommer aldrig att glömma dig.
Vi är en del av varandra, och kommer alltid att vara.
Du är aldrig ensam, jag finns med dig.
Jag är glad över dig och Angelina. Ni passar så bra ihop, och jag hoppas ni får leva ett långt lyckligt liv tillsammans.

Så länge stjärnorna fortsätter skina på natthimlen kommer jag att älska dig,
Så länge månen skänker sitt bleka ljus över jorden under natten kommer du att finnas i mitt hjärta,
Så länge ska du betyda allt för mig.

Din partner i brott
Fred Weasley

Jag lutade huvudet mot golvet. Tårarna strömmade ner för mina kinder. Jag kunde inte hjälpa det. Jag ville inte gråta mera. Hårt kramade om pergamentet. Aldrig skulle jag släppa det. Aldrig.
"Jag älskar dig!", viskade jag.
Min tvilling. Den andra halvan av mig...

läskigt! MEEER!! ASBRA!!

JÄTTTEEEE BRA MEEEER!!!!!!!!!!!!!1

Ååh, jag ryser igen ! Du skriver verkligen med inlevelse. Mer !
=}

Sååååå HIMLA BRAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Kan det kommer mer idag?? Snäääääällaaaaaaaaa...

Meeer!

meeeeeeeeeeeeeeeer

fan jag gråter.. du skriver så underbart! ♥

så sjuukt bra! meer