Privat mellan Masato och Hufflepuffisen

Atemu höll om henne ochcsa
-Såja Cassandra det är ingen fara.
Bara släpp ut allt du behöver.

Efter några minuter avtog gråten. Hon torkade sig i ansiktet även om hon kände att ansiktet var alldeles rött och svullet efter alla tårar. Hon tog sig ur omfamningen. Cassandra visste inte riktigt hur hon skulle bete sig eller säga. Att hon gråtit så mycket inför en farao över en sådan sak var både patetisk och oförlåtligt. Till slut mumlade hon ändå:
- Förlåt.

Atemu såg på henne och sa
- Be inte om ursäkt Cassandra...
Du är väldigt modig...att gråta är ingen svaghet....det är styrka.

Cassandra skakade stilla på huvudet och sa:
- Gråta gör man när man inte klarar av något. Och det är väl knappast en styrka att inte klara av något?

Atemu såg på henne och sa
- Cassandra det finns snabbara sätt för att försöka övervinna en rädsla men jag vet inte om det snabba sättet är det bästa för dig

Cassandra tittade förbryllat på honom, förstod inte riktigt vad han syftade på eller menade. Därför varken protesterade hon eller instämde.

Atemu såg på henne och sa.
-Det snabba säytet jag pratade om är att sadla en häst och sedan slänga upp dig på denne.
Men det är nog bättre med långsamma sättet för dig.

Cassandra stelnade till, spärrade upp ögonen av förvåning och sa:
- Jag tror jag håller med om att det långsamma sättet känns säkrast.

Atemu nickade och sa.
- Ja

Cassandra log och gick långsamt vidare, glad över att faraon inte hade tappat tålamodet med henne och slängde upp henne på en häst. Det hade antagligen inte slutat särskilt bra. Men hon fick försöka skärpa sig, annars kanske han gjorde det till slut i alla fall.