wolfy & rollspelare prs

Han placerade sin hand mot hennes rygg och höll sig ett trappsteg bakom henne.
”Jag vill prata lite till,” förklarade han och höll upp dörren till sitt rum. Han gick sedan fram till sängen och satte sig ner på kanten, öppnade nattduksbordets låda och plockade fram en liten ask.

Cleo rynkade på pannan men sa inget. Hon gick in i hans rum igen och åt långsamt sina flingor. Hon följde hans rörelser med blicken och rynkade på pannan.
"Du ska inte fria eller så, va?" log hon smått. Tyckte att stämningen behövde lättas upp en aning.

Jonathan gav henne en förvånad blick innan han drog på munnen. Så långt skulle han nog inte gå idag, även om han var beredd på mycket för att försöka ställa allting tillrätta. Att hon försökte skämta var ju ett lovande tecken. Hoppades han.
”Nej, men jag vill ge dig en annan sak. Jag vill inte att du ska tro att jag försöker köpa din glädje eller förlåtelse genom att ge någonting, jag vill bara att du ska ha den,” började han och fingrade på asken.

"Du kan inte köpa min glädje eller förlåtelse. Många har försökt, få har lyckats. Jag har redan allt jag vill ha." sade hon enkelt och ryckte på axlarna. Hon fortsatte att äta lite medan hon granskade honom, fattade inte alls varför han blev så nervös.

”Jag sa ju just att jag inte försöker göra det eller vill att du ska tro det.” Jonathan räckte henne asken som innehöll en diamantbroschyr som föreställde en fjäril. Den hade han fått av sin pappa någon gång, den hade gått genom ett antal generationer. Tanken bakom var att den hade betytt mycket för honom av olika anledningar. Cleo betydde också mycket för honom och det skulle ge honom någon sorts ro att veta att hon hade den. ”Så du har något att komma ihåg mig.” Jonathan log mot henne. Han visste ju inte om hon skulle vilja träffa honom igen.

Cleo tog emot asken och la sin skål på nattduksbordet. Hon öppnade asken och spärrade lätt upp ögonen. Hon skakade lite på huvudet och gav tillbaka den.
"Jag kan inte ta emot den, Jonathan, och du behöver inte ge mig något för att jag ska komma ihåg dig. Jag kommer aldrig kunna glömma dig." mumlade hon och bet sig hårt på läppen. Hon svalde hårt och drog en hårslinga bakom örat, hon fattade att broschyren var värdefull då han sett nervös ut och hon kunde inte alls ta emot den då.

Utan att säga något tog han fram broschen från asken och ställde sig framför henne. Han fäste den sedan vid hennes tröja och kunde inte motstå lusten att smeka henne över kinden. Med sin lediga hand stängde han asken och kastade den ifrån sig på sängen.
”Sådär,” mumlade han sedan och fingrade lite på broschen.

"Jonathan, nej." sade hon upprört och backade ifrån honom. Hon försökte få av sig broschen men hennes fingrar skakade för mycket. Det kändes som att det var ett avsked på riktigt, vilket hon inte alls var redo för. Hon gnällde lite och tog av sig tröjan istället. "Jag vill inte ha den." sade hon och försökte låta bli att gråta igen, tyckte att hon gråtit tillräckligt för en kväll. Hon gick irriterat till hans garderob och tog en av hans tjocktröjor istället. Hon gick sedan mot dörren och svalde hårt.

Jonathan sa ingenting utan böjde sig ner för att plocka upp hennes tröja. Han lossade broschen och la ner den i asken istället. Han lämnade sedan rummet för att leta upp beskyddaren. Han satt fortfarande kvar i köket så det var ingen ansträngning för Jonathan.
”Du skulle väl skjutsa hem Cleo?” frågade han, fick bara en osäker nickning till svar, ”ge den här till henne. Lägg den i brevlådan om du så behöver, jag vill att hon ska ha den.” Han räckte asken till den unga killen och log lite.

Cleo satte sig ner på hans säng och la händerna över sitt ansikte. Allt kändes så otroligt tungt, hon ville inte lämna Jonathan. Han gjorde henne lycklig och hon mådde otroligt bra. Hon ville inte gå tillbaka till hur hon mått innan, hon hade fejkat sin glädje allt för ofta då. Hon svalde hårt och svor till då tårarna började rinna igen.