Flygande giraffer!

Rachel kramade än om medaljongen och nickade sakta. "Tack". Han gjorde för mycket för henne, att gå till en guldsmed kostade pengar. Hon höll isen mot kinden tills svullnaden sakta gick ner. "Jag vet...De var arga för att du inte gillade dem, att du hellre umgicks med mig, de vill göra om mig så du inte skulle gilla mig" sa hon något osammanhängande och slt ögonen och tog bort isen.

David skrockade och smekte hennes oskadade kind.
"Vad jag vet gillar jag dem ännu mindre nu." sa han och såg på henne.
"De är idioter och jag väljer själv vem jag vill ha." säger han med allvar.

Rachel slöt lätt ögonen och lutade sig mot honom. "Jag vet och jag sa de, men de bara spottade på mig" mumlade hon och suckade djupt. Hon ville inte se dem igen och längtade tills nästa dag då de skulle åka.
Efter ett tag ställde hon sig upp, hon var nedstämd men ville än ut i skogen. "Kommer du?" mumlade hon och tog korgen och började gå.

David kom efter och de plockade upp maten innan de begav sig ut. Ett jamandes hördes och någon strök sig mot Rachels ben.
"Han säger att han är din vän. Det var han som varnade mig." log David mot Rachel och kom fram och kliade katten.

Rachel gick på och skulle säga något då katten dök upp. Hon log svagt och böjde sig ner och klappade den. "Han är min vän med, jag brukar ge honom mjölk då han dyker upp i köket". Hon reste sig tillslut upp och fortsatte gå och snart nådde de skogen.
"Kom, jag vet ett bra ställe!" sa hon plötsligt och tog hans hand och drog in honom tills de kom till en vacker liten glänta. Hon la sig ner i gräset och slöt ögonen.

David såg sig om.
"Var vi inte här en gång då vi var små? Då vi råkade hoppa i höskullen fast vi inte fick?" sa han roat och skrattade innan han la sig vid henne i gräset.
"Det blev mörkt och de började leta efter oss med lyktor. Sedan när vi kom hem fick vi skäll men varmt fotbad och nybakade bullar." log han åt minnet.

Rachel nickade och log åt minnet hon med. "Ja det var här, jag brukar ofta gå hit, det är ett passande ställe". Hon satte sig efter en stund upp och drog till sig korgen och tog upp en klase med vindruvor och bröd och ost. "Vill du ha?" mumlade hon mjukt och la en vindruva vid hans läppar och la sig sen vid honom igen. Hon tänkte inte på det utan la sig tätt intill och la huvudet mot hans axel, det kändes naturligt att göra. Men då hon insåg det drog hon sig undan. "Förlåt" mumlade hon, hon ville inte påverka eller störa honom, hon skulle ge honom tid att tänka.

"Jag har inget emot det, det tar bara tid att vänja sig." sa han mjukt och drog henne intill sig igen och åt upp vindruvan.
"Vi har bara alltid varit vänner, sedan vi var små. Då jag kom hit och var en fattigstugeunge." sa han ömt och såg på henne.

Rachel log och la huvudet mot hans axel igen. Hon försökte föreställa sig det, och längtade tills han hade vant sig, för kyssen hon fått tidigare den dagen hade varit hennes första och hon ville gärna få mer någon gång.
"Jag vet, och jag var en häxa man kastade sten på, men du räddade mig från dem och lät mig rida på Herkules" log hon stort sen och såg på honom med. "Men du har alltid varit den viktigaste personen för mig, det kommer inte ändras":

David log och höll om henne.
"Du med i mitt. Men det är det som gör mig rädd, tänk om detta inte fungerar, då förlorar jag dig som vän." sa han bekymrat och gav henne en vindruva i munnen.