The marauder's map [SV]

Mig med

Jaha ni! Långa it is!

Sååååå ledsen för att det tagit sån tid! (Jag som lovade att jag skulle skriva mer på sommaren... Heh)

Men nu har jag faktiskt tre (yay) kapitel klara, så jag tänkte göra upp för all missad tid i helgen. (Det har med uppdelningen och stuff att jag inte lagt upp tidigare.)

Lämna gärna en kommentar!

Måste också informera om att det har varit lite klurigt att skriva, eftersom texten inte riktigt får något flyt utan dialoger (när hon pratar pratar hon mest med sig själv..).

Mobba inte mina dikter.

(Ooooch jag skrev den här texten med en annan grammatik-pryl, eftersom det är så mycket kompakt test och det kan bli jobbigt att läsa...)

(Oooch (igen) lyssna på Shake It Off med Taylor Swift!)


Kapitel 43 ~ Den Andra Deltävlingen [Del Ett]
Jag vaknar på fredag morgon med en klump i halsen. Jag har knappt sovit något på hela natten. Dels pågrund av mitt beslut, men mestadels deltävlingen. Lily sitter på min fotända. Vi har båda suttit där sedan fem på morgonen.
"Det går bra", lovar hon för tusende gången och jag nickar.
"Jag kan min magi", ler jag.
"In-ceen-di-o", påminner Lily. "Dra ut et så det blir långt och fint."
"Ja, ja, jag vet."

Klockan halv åtta infinner vi oss vid frukosten. Lily tvingar på mig två feta korvar och en macka trots att jag inte är hungrig alls.
"Lily", protesterar jag, men Lily bara skakar på huvudet.

"Du behöver äta. Tänk om du svimmar i arenan", klagar Lily. Trots att jag inte kunde sova på hela natten, och att all mat förvandlas till aska i munnen tror jag att Lily är, om möjligt, mer orolig än jag.

"Jag kommer inte att svimma", säger jag, men jag känner mig redan lite yr. Jag vill be Lily att sluta prata om deltävlingen, men är alldeles för artig för att säga det. Lily fortsätter pladdra om användbara trollformler och matar mig med korv. Jag protesterar mellan tuggorna, men Lily lägger inte av förrän Te och Peter kommer och kallar henne för en överbeskyddande sköldpadda.

Tillslut kämpar vi oss upp till talmagin.

—

Efter professor Binns surrande röst i huvudet reser jag mig upp och säger att jag måste gå. Alla stirrar på mig, men jag tvivlar på att professor Binns varken ser eller hör mig.

"Säger du åt honom om han undrar?" frågar jag Lily och hon nickar. Jag tar med mig en väldigt okoncentrerad Te och går mot droskorna.

—

När vi kommer ut genom dörren slår kylan emot oss som en våg. Jag, som redan huttrat inne på slottet, drar min mantel tätare omkring mig.

"Hur ska vi klara oss utan mantlar?", frågar
jag Te, som är van vid ett mycket varmare klimat och hackar tänder.

"V-vet in-nt-te", stammar han fram. Det är lagom för att få mig att le. Jag krokar tag i Tes arm och vi går tätt ihop fram till droskorna där professorerna redan står. Jag ser inte skymten av Gewinner Krum.

"Äntligén 'ar ni 'ommi!" utropar Mrs. Vain, rektor för Beauxbatons. "'art är monsieur 'rum?" Jag måste bita mig i läppen för att inte skratta.

"Vi vet inte, madam", skriker Te för att överrösta vinden.

"Pardon?"

"Nous ne savons pas madame!"

"Oh! Vous parlez français. Tres bien, tres bien." Det ser ut som om Te suckar, men jag fattar inte ett dyft. Gewinner Krum kommer tio minuter försent, när alla domare har hotat att åka utan honom.

Vi tränger ihop oss i den lilla droskan.

Det luktar så start av rengöringsmedel att jag får ont i huvudet, men trots det är det ett steg i rätt riktning från den unkna lukten som svävade här förra gången vi åkte.

"Deltävlingen består av en hinderbana", börjar madam Culibatur med sin förtrollande röst. "Det finns fem rum. I varje rum finns en nyckel. Ni kan gå förbi rummen utan att få tag på nyckeln, den som kommer ut med flest nycklar vinner. Om två eller tre kommer ut med samma antal nyklar vinner den som kom ut snabbast. Några frågor?" Gewinner Krum hickar och så fort han öppnar munnen sprids en frän doft av sprit i droskan. Jag rynkar på näsan.

"Kan jag", han hickar, "använda min", han hickar igen, "stav?" Alla kollar äcklat på honom. Professor Jevith riktar diskret sin stav mot Gewinner Krum. Han piggnar genast till och slår skamset ned blicken.

"Jag trodde att bägaren kunde bättre än så", säger professor Dippet, som uppenbarligen inte fattat att Krum är nykter igen, och kollar sedan glatt mot oss.
"Nervösa barn?" frågar han pipigt. Jag skakar på huvudet och kollar ut genom fönstret på snölandskapet.

Vi åker en bit in i förbjudna skogen innan vi blir ombedda att gå ut. Jag knäpper av min mantel och drar upp staven. Te följer mitt exempel. Krum går skamset därifrån.

"Nervös?" frågar jag Te.

"Ganska", erkänner han. Ett dovt muller utifrån avslöjar att publiken infinner sig på läktarna. "Jag önskar att jag fick vara där ute", säger jag och drömmer mig bort till Remus, Sirius, James, Peter och Lily. Te skrattar stelt.

Vi säger inget mer förrän professor Dippet informerar oss om att vi ska ställa oss i position för att börja. Först då inser jag att tältet ser annorlunda ut sedan förra gången. För det första är inte rummet cirkelformat som förra gången, nu är tältet bara en halvcirkel. Utmed den raka väggen finns tre öppningar i tyget. Över varje dörr finns våra elevhemsfärger. Jag önskar Te lycka till och öppnar min dörr.

Jag kliver in i ett minimalt rum med inte annat än en dörr framför mig. Med ett fräsande försvinner dörren bakom min rygg.

"Lycka till tävlingsdeltagare!" ekar en röst på tältets "utsida". " Tävlingen börjar om tre.." Jag försöker lugnar ned mig genom att andas, "två..", men misslyckas, pulsen skenar iväg, "ett", jag försäkrar mig om att jag har staven i handen och manteln avknäppt. Ett skott hörs och dörren smälter bort.

Jag försöker hålla ögonen öppna, men ljuset håller på att förblinda mig, så jag blir tvungen att stänga dem. Tros att det var varmt i tältet slår värmen emot mig och jag börjar nästan genast svettas. Jag tänker ett det är lite för många temperaturändringar idag och kisar med ögonen.

Det är mycket riktigt eld, jag hade inte hört fel. Jag befinner mig i en korridor med väggar av eld. Ungefär fem meter fram svävar en papperslapp och tre meter från den finns en vägg. Dörren bakom mig är redan borta, så jag antar att min enda ledtråd är pergamentet framför mig. Med fem steg går jag fram och rycker ned pergamentet från luften. Såhär står det:

[i]Första uppgift lätt vara
bara genom den ska du fara.
Allt är inte vad du vid första anblick se.
Tänk, så kan du få en bra idé

Jag lägger ned lappen i min ficka och tar ett stadigare grepp om staven. Med bestämda steg går jag fram mot väggen av eld i slutet på korridoren.

"Incendio!", säger jag med stadig röst. Elden viker undan, men bakom elden finns inte annat än en stenvägg. Med detsamma höjer jag staven för att spränga den, men hejdar mig sedan mitt i rörelsen och vänder mig mot pappret igen. Jag vänder på det. Allt är inte vad du vid första anblick se.

"Anapneo", säger jag med staven riktat mot baksidan. Text, som tidigare var osynlig, börjar nu framträda på sidan. Jag ler brett och läser.

Åt norr, det är var du ska.
Leta mer om du något annat vill ha.

Jag kollar upp mot elden. Kan jag bända bort allt samtidigt? Det skulle verkligen underlätta.

"Point me", mumlar jag för att få reda på vilket håll norr är. "[/i]Aguamenti[/i]!" Jag pekar min stav åt söder och släcker väggen bit för bit. Den håller sig släkt i ungefär tre sekunder innan den flammar upp igen.

Första gången jag släcker lite sträcker jag in handen för att känna på väggen, och skriker till när elden flammar upp igen. Hela handen förvandlas till en enda stor blåsa och jag sprutar vatten på den för att kyla ned den. Först funderar jag på en besvärjelse som skulle läka det, men beslutar mig för att inte slösa tid på det.

Jag återgår till mitt släckande av elden och hittar sedan en gigantiskt (nästan en meter lång) nyckel hängande på väggen. Förbluffat torkar jag en svettdroppe ut pannan. Sedan tar jag kvickt ned den från väggen och undrar ett tag hur jag ska lyckas få med mig den.

"Reducio", säger jag tillslut och nyckeln krymper till normal storlek. Jag lägger den i fickan. Inte många minuter senare finner jag en öppning i väggen och hoppar genom elden.

—

Jag omsluts av ett totalt mörker. Det finns inga ljuskällor alls, så jag kan inte avgöra hur stort rummet är eller om det överhuvudtaget är ett rum.

"Lumos", viskar jag med en känsla av att någon inte får höra mig. Staven förblir släkt. "Lumos", säger jag lite högre, som om staven inte hört mig, men får inget resultat. Jag är rädd för att tända en eld, ifall jag skulle råka elda upp ledtråden.

"Flagrate", viskar jag när jag börjar känna mig dum eftersom jag inte gjort något, det är trots allt tidspress. Ett rep av eld skjuter ur min trollstav, och det syns. När jag försäkrar mig om att ledtråden inte finns i närheten tänder jag en större eld. Fylld med lättnad hittar jag en fackla på väggen.

Så fort jag sätter eld på den flammar hela rummet upp. Inte som i föregående rum där hela väggarna var av eld, här är det ett hundratal facklor utmed väggarna.

Jag befinner mig i ett rektangulärt rum. På motsatta kortvägg delar sig rummet i två korridorer varav den ena blir upplyst och den andra förblir mörk. Väggarna, golvet och taket är allt svart. Ungefär tre meter framför mig svävar ledtråden. Jag rycker åt mig den.

För andra uppgift först gå
dit inga andra ögon nå.
Fortsätt fram till ljuset du märka
men det är icke som det verka
Ty monster vilar där
synes endast här.

Jag sväljer. Monster? De enda eldmonster jag kan komma på är eldsalamandrar (vilket jag tvivlar starkt på) och drakar (vilket jag tvivlar ännu starkare på). Jag blir tvungen att ta flera djupa andetag för att ens kunna röra på mig. Sen tänker jag igenom gåtan.

För andra uppgift först gå, dit inga andra ögon nå. I och med att jag tidigare befann mig i kompakt mörker tänker jag att jag redan klarat den punkten.

Fortsätt fram till ljuset du märka, men det är icke som det verka. Den högra gången, den som är upplyst.

Ty monster vilar där, synes endast här. Den här biten fattar jag inget av, men jag antar att det kommer lösa sig med tiden, och eftersom jag inte har någon tid att slösa rusar jag iväg in i den högra gången.

Efter mindre än trettio sekunder inser jag att jag är fel och joggar tillbaka. Den ljusa korridoren var helt enkelt tom. Den var säkert etthundra meter lång, och fem meter bred, men tom. Längst fram var det en vägg. Ingen eld, inga monster. Eftersom att jag tror att det inte är så lätt omtolkar jag ledtråden till att jag ska ta den vänstra vägen.

Ljuset från rummet räcker en bit in i korridoren, men sen blir det bäcksvart igen. Lumos fungerar inte, inte ens Lumos Maxima tränger genom det totala mörkret. Jag känner hur modet sjunker betydligt när vaken Incendio eller Flagrate fungerar. Jag försöker behålla lugnet, men ansträngningen får motsatt effekt.

Jag är instängd i ett kolsvart rum. Det finns inga ljuskällor, och inget ljus tränger genom mörkret. Dessutom finns det ett monster därute som bara väntar på att på döda mig. Fyra ganska bra anledningar att vara skitskraj.

Jag ruskar av mig tankarna. Hur svårt kan det vara? Jag kar ändå aldrig varit rädd för mörker.

Men, säger en röst i mitt huvud, är du inte rädd för saker som finns i mörkret? Jag börjar stappla fram genom mörkret och hoppas att den här korridoren är lika lång som den förra, och inte jättelång.

—

Bara det klickande ljudet av mina skor hörs mot stengolvet (det låter som sten, men självklart ser jag inget) när jag går framåt med händerna utsträckta framför mig. Efter ett tag är jag inte ens säker på om ögonen är öppna eller stängda.

För andra uppgift först gå
dit inga andra ögon nå.
Fortsätt fram till ljuset du märka
men det är icke som det verka
Ty monster vilar där
synes endast här.

Jag tänker igenom verserna igen. Enligt den borde jag bara gå fram till jag ser ljus, eller bara något alls.

—

Jag går i snigeltakt rädd för att krocka i något i ungefär fem minuter utan att något händer. Inte ett enda ljud, inte ens en bris, men sen ser jag äntligen ljus en bit fram.

Av kaoset som skapas i min hjärna börjar jag genast springa. Jag skrattar faktiskt lättat. Men att börja springa var ett misstag. Jag snubblar och faller.

Panikslaget famlar jag i mörkret, men lyckas ändå inte ta emot marken. Jag skrapar upp händerna, armarna och, eftersom jag missbedömt förhållandet mellan marken och mitt huvud, pannan. Brännskadan på min hand återupptas med full styrka. Smärtan strålar ut från min högra hand och jag lyfter upp den från marken.

Jag tar min stav för att spola mer vatten på handen. Jag lyfter staven och viskar formeln. Inget vatten kommer. Jag skriker av frustration när jag inser att jag lyckats tappa min stav i totalt, ogenomträngligt mörker. Förbannat lägger jag ned huvudet i marken och stönar. Hur lyckades jag med det här?

Trots allt ljud jag för lyckas jag höra ett krälande ljud bakifrån, som från en orm. Jag håller andan och hoppas att den inte har sett eller hört mig, men eftersom jag inte direkt har varit diskret tror jag inte det. Jag ställer mig på alla fyra och försöker hitta staven innan det biter ihjäl mig.

Superduperawezome! Älskar det! Mer nu (inget tvång inte...)

Vilken intressant deltävling! Ser fram emot att se vad det är för monster som lurar i mörkret

Och jag tyckte dina dikter/gåtor var bra, jag hade aldrig kunna komma på något sådant!

(Har lyssnat på Taylor Swifts Shake it off hela dan, brukar inte gilla henne direkt, men kan inte sluta lyssna på den här låten!)

MEEEER!!! Du får ju inte bara lämna Kendra helt ensam i mörkret sådär! D:
Nä, men JÄTTEBRA! Lägg upp nästa kapitel NU! Det är en order!

När kommer nästa kapitel? *inte beroende alls*

Jag fattar inte hur detta hände! Jag råkade avbevaka din fanfic för flera månader är jag helt dum i huvudet! Men nu hittade jag den och kommer på efter någon stund att jag läst den! Så jag sätter mig och sträckläser hela fanfictionen pcj gud vad underbart! Jag älskar det! Dock så saknsr jag Jily, som det stora Jily fan jag är. Men älskar verkligen Renda, en sak jag gärna skulle vilja se mer av är relationen mellan James och Kendra, att dem är syskon blir nästan lite otydlig om du förstår!

Men jag älskar det sjukt mycket och du har lyckats väldigt bra med karaktärerna, de är levande och verkligan m.m

Så JAG FREAKING ÄLSKAR DET OCH SER FRAM EMOT FLER KAPITEL!

Jily och relationen mellan Kendra och James.

Minnen och sånt då eller? I och med att de är osams är det lite svårt med relationer, och deras relation är (hrm, var) väldigt mycket som vänner med

Mera mera mera jättebra kapitel längtar till nästa kapitel