5 steps on how to make James Potter like you [SV]

Naaw,vad fint!
Fast jag slutade ardrig hoppas på att det skulle bli Ryannah, bara så att folk vet...
Synd att det är slut, det är alltid lika hemskt när en fanfic man älskar tar slut men den har varit fantastisk!!!!!* gigantisk applåd*

agrhdbfhvjfjsldbsk ÄNTLIGEN, åh vad jag har längtat, har varit borta från Mugglis ett tag och tre kapitel (eller var det fyra?) från min absoluta favorit fanfiction ligger uppe ♥

blev så lycklig att jag skrek, herregud alltså, OCH kapitlena ska vi inte ens tala om oh my lord, så jäääävla bra, och James och Savannah fick varandra till slut.. sickness overload.

Vill bara inte tro att det är slut... nu har jag inte riktigt lika mycket att se fram emot när jag ska logga in på Mugglis framöver..

bästa fanfictionen någonsin EVER, bättre än varenda Harry Potter, The Hunger Games, One Direction bättre än alla fanfictions. Sjukt bra

Verkar som det blev ett litet missförstånd, DET HÄR är sista delen, inte förra! Så det här är epilogen stort tack till er alla för era fina ord genom hela den här resan och ert stöd. Ni är underbara! Hoppas att slutet tillfredsställer er alla. Puss!

Epilog

Solen stod högt på himmelen och inte ett enda moln syntes till så långt ögat kunde nå. I fjärran hoade en uggla och lyssnade man tillräckligt noga kunde man till och med höra vingslagen från en hippogriff i närheten. Om man lyckades stänga ute ljudet av den gråtande bebisen, vill säga. Och svärandet från bebisens mamma.

Mackenzie och jag utbytte blickar, flinande. Allt sedan Jack kommit till världen hade Evelyn inte riktigt varit sig själv. Jack vägrade sova, grät ständigt och skulle ha mat stup i kvarten, dessutom var Evelyn 17 år äldre än vad hon varit när hon fått Mackenzie vilket verkade göra sig påmint. Evelyn hade stora, mörka påsar under ögonen, hennes hår var tunt och glanslöst och något smink hade hon inte hunnit lägga på. Det var nästan sorgligt.

"Schhh... Schhh... Schhh... Men för Guds skull, snälla, Jack, var tyst någon gång!" Desperationen i Evelyns röst var slående och jag såg roat på henne medan hon förgäves vaggade vagnen fram och tillbaka i hopp om att Jack skulle lyckas somna. Vi stod samlade vid skolans entré i väntan på att sjuorna skulle springa ut och jag kunde se hur flera av de andra som stod i närheten av oss sneglade irriterat på Evelyn. Vilket förstås gjorde henne ännu mer desperat att få tyst på sin unge. Som hon skämdes, och jag och Mackenzie njöt förstås av varenda sekund av det. "Mackenzie, gumman, vill du vara snäll att ta din bror en stund, mamma skulle verkligen behöva lite lugn och ro just nu." Evelyns röst var ansträngt vänlig och det märktes riktigt hur det gjorde ont i henne att be snällt.

Mackenzie bara såg med höjda ögonbryn på sin mamma och slängde med sitt hår. "Nuh-uh, han är din unge. Gör det själv", sade hon och jag såg hur Evelyn tappade hakan.

"Mackenzie Julia Simons, hur vågar du prata sådär till mig!" började hon men pappa lade en arm om henne och såg menande på henne och hon tystnade motvilligt.

"Vanna! Kenzie!" hörde vi plötsligt någon ropa och vi vände oss om för att se Rose och Scorpius komma gåendes mot oss, hand i hand och med sina familjer på varsin sida om sig. Deras pappor vägrade fortfarande gå närmre än tre meter ifrån varandra, men det såg ut som att Hermione och Scorpius mamma i alla fall kunde ha en artig konversation med varandra. De slöt upp med oss och pappa hälsade glatt på Hermione och Ron. Draco hälsade artigt, men en aning kyligt och ställde sig sedan med sin fru en bit ifrån.

Jag flinade lite mot Rose och Scorpius. "Fortfarande lika kylig stämning eller?"

Rose himlade med ögonen. "Jupp."

Scorpius kysste henne på kinden, vilket fick henne att le kärleksfullt upp mot honom.

Sedan förstörde Mackenzie ögonblicket genom att låtsas spy och Rose vred huvudet mot henne med avsmalnade ögon. "Glöm inte att du fortfarande är på prövotid, Kenzie-wenzie", sade hon varnande, fast med glimten i ögat.

Mackenzie låtsas boxade henne på armen. "Jag vet att du i hemlighet tycker om mig mer än min syrra, du vågar bara inte erkänna det."

Rose flinade. "Dröm vidare, Simons."

Jag skrattade lite åt hur bra min bästa vän och styvsyster kom överens, från att ha praktiskt taget hatat varandra. De var förvånansvärt lika när allt kom till kritan. Sedan såg jag upp och fick syn på en fräknig kille som kom mot oss över grusgången. Han hade armen om en solbränd kille och folk pekade och viskade som galna när de närmade sig.

"Där är Albus och Antonio!" utbrast jag och vinkade mot dem. Albus vinkade tillbaka och kom fram till oss tillsammans med sina föräldrar. De hälsade glatt på oss och jag såg hur pappa hälsade lite extra glatt på Harry. När de hälsat vände jag mig mot honom. "Är han här?" undrade jag.

Pappa log och nickade. "Japp, där borta. I den gröna kostymen."

Jag såg åt det håll som pappa kollat och fick syn på en gråhårig, aningen kutryggad man som stod en bit bort ifrån oss med papper och penna i handen. Jag log och pussade pappa på kinden. "Du är bäst, James kommer bli så glad", sade jag.

"Hallå, Vanna, det är bara fem minuter kvar, ska vi...?" undrade Rose och nickade mot den stora folkmassan som stod och tryckte framför podiet.

Jag nickade mot henne, rättade till min vita volangklänning och sedan sicksackade vi oss fram genom folket så att vi kom längst fram; Albus, Antonio, Scorpius, Rose, Mackenzie och jag. Vi hann just se rektorn gå upp på avsatsen utanför de stängda entrédörrarna och påbörja sitt tal om hur tiden flög sin väg när man hade kul, hur stolt hon var över eleverna som skulle examineras och hur detta inte var slutet, utan början. Bla, bla, bla. Själv kunde jag inte stå still utan såg hela tiden mellan mannen i den gröna kostymen och de stängda dörrarna, samtidigt som jag otåligt stampade med foten.

"... får jag presentera de modiga, nyexaminerade häxorna och trollkarlarna ifrån Gryffindors stolta hem!" hörde jag rektorn utbrista, följt av att dörrarna for upp och ut svischade tre personer på kvastar i perfekt formation. Publiken drog efter andan och ooade sedan imponerat när de tre eleverna - närmare bestämt Ryan, James och Emma - voltade i luften, dök och steg, susade precis ovanför folkmassans huvuden, runt skolans torn och sedan felfritt landade bredvid resten av sina klasskamrater. Publiken gormade och jag såg hur James gjorde ett diskret high-five med Joshua. Jag log och sneglade på mannen med den gröna kostymen. Han nickade gillande och antecknade något i sitt papper.

"Gryffindors avgångsklass 2021, mina damer och herrar!" ropade rektorn med förstärkt röst och samtidigt som publiken applåderade steg ett jubel från ungdomarna som kastade sina höga, spetsiga hattar upp i luften och sedan sprang ner för trappan och omfamnades av sina nära och kära. James sprang rakt in i min famn, slog sina starka armar kring min kropp och kysste mig passionerat på munnen samtidigt som han snurrade mig, runt, runt. Jag skrattade mot hans läppar och andades in hans underbara doft, drog händerna genom hans rufsiga hår och såg in i hans vackra, bruna ögon. Min alldeles egna Grekiska Gud, tänkte jag lyckligt och James kysste mig igen, men den här gången lät han tack och lov mig stå kvar på marken.

"Grattis, älskling", viskade jag när vi avslutat kyssen, men vi stod fortfarande så tätt att jag kunde höra hans hjärtslag trots oväsendet från folkmassan runtomkring oss.

"Tack, älskling", viskade han tillbaka och kysste min näsa.

Jag grimaserade och skrattade till, samtidigt som hela jag blev alldeles varm. Vi hade varit ett officiellt par i snart två månader och när jag såg på honom, hur han såg på mig, visste jag att det skulle bli många fler än så.

"Hallå, dela med dig!" hörde jag en välbekant röst säga. Den hade mörknat lite men jag skulle för alltid känna igen den. Jag log och släppte taget om James. Ryan stod bredvid oss med sitt blonda hår ännu blondare från solen och med en snygg bränna.

Jag skrattade till och slog armarna om hans hals. "Grattis, Ryan!"

Han skrattade och kramade mig tillbaka, men det dröjde inte länge förrän vi blev avbrutna av ett demonstrativt harklande. Vi klev isär och jag fick syn på Emma som stod bredvid oss. Hon fattade genast Ryans hand och jag svalde min stolthet. "Grattis till din examen, Emma", sade jag så vänligt jag bara kunde.

Hon log, men det var ett artigt leende. "Tack, Savannah", svarade hon och vände sig sedan till Ryan. "Pappa vill jättegärna träffa dig, han står där borta." Hon nickade mot en bit bort.

Ryan nickade, slängde en till blick på mig och James, sade, "Vi ses" och sedan försvann han bort till Emmas familj, med armen om henne. Jag såg hur han artigt skakade mannens hand och hur de började prata om något. Men jag hann inte börja tänka på vad som kunde ha varit, för i nästa sekund presenterades nästa elevhem och samma procedur följde. Vi stannade dock inte för att kolla, utan James lade ena armen om mig och ledde vägen tillbaka till våra familjer. Hans föräldrar attackerade honom genast med kramar och pussar, sedan följde hans moster och morbror och till sist pappa och Evelyn.

"Grattis till din examen, James", sade pappa formellt och skakade hans hand.

Jag försökte att inte skratta när James lika formellt svarade, "Tack så mycket, sir."

"Mister Potter", hörde vi plötsligt en man som sade och alla såg på mannen i den gröna kostymen som slutit sig till vår skara människor.

James såg lite förvirrad ut, men pappa och jag utbytte diskreta blickar. "Eh, ja?"

Mannen sträckte fram sin hand. "Mitt namn är Wilfred Hord, mister Potter--"

James ögon blev stora som golfbollar och han praktiskt taget attackerade mannens hand när han skulle hälsa. "Ni är talangscout för Falmouth Falcons! Det är en ära, sir! Men... vad gör ni här? Har ni någon släkting som examinerats?"

Jag bet bort mitt gigantiska flin över att se James så uppjagad, som ett litet barn på julafton. Hur hade jag någonsin kunnat tycka att det skulle vara fel att James brann för något så som han brann för Quidditchen? Jag flätade samman mina fingrar med James samtidigt som jag såg hur Wilfred log en aning. "Det stämmer, mister Potter. Dock är jag inte här för att se en släkting ta examen utan för att min käre vän Oliver bad mig komma och ge er en chans. Han var övertygad om att jag inte skulle ångra mig, och det må jag säga, du har det i dig, precis som dina föräldrar." Jag såg hur Harry lade armen om sin fru.

James bara stirrade. Först på Wilfred, sedan på min pappa och sedan på mig. Jag ställde mig på tå och kysste hans kind. "Grattis på din examen, älskling", viskade jag och jag kände hur James gav min hand ett långt tryck. Det fick hela min kropp att bli alldeles varm.

"Tack så mycket, sir. Jag kan visa något mer om ni--"

Wilfred höll upp ena handen för att tysta honom. "Det behövs inte, mister Potter. Jag har sett tillräckligt. Varför hör ni inte av er till det här numret", mannen knäppte med sina fingrar och en liten pergamentbit, likt ett visitkort, dök upp ur tomma intet, "så bokar vi in en anställningsintervju? Falmouth Falcons skulle vara hedrade att ha er ombord."

James var mållös och verkade ha tappat både tal och rörelseförmågan så jag tog pergamentbiten åt honom och log mot Wilfred. "Tack så mycket för att ni gav honom en chans, mister Hord", sade jag artigt.

Wilfred log och rufsade om mitt hår - det tog all min viljestyrka att inte rätta till det med detsamma. "Så lite så, unga fröken. Och det är din gamle far du ska tacka, hade det inte varit för hans envishet så hade jag inte varit här. Åh, och grattis till din examen, mister Potter. Jag ser fram emot att höra ifrån er." I nästa sekund hade han transfererat sig bort.

James blinkade några gånger samtidigt som alla grattade honom. När det var pappas tur att gratta honom var det som att James paralys släppte för han praktiskt taget skakade sönder pappas arm. "Ni vet inte hur mycket det här betyder för mig, sir. Tack så hemskt mycket!"

Pappa log. "Tacka inte mig, tacka min dotter för att hon vägrade sluta tjata på mig om att höra av mig till honom. Det där med envisheten måste gå i släkten..." Han blinkade åt mig.

I nästa sekund var James läppar på mina. Han kysste mig, pussade mig, kysste mig, pussade mig samtidigt som han mellan vartannat viskade "tack, tack, tack". Jag skrattade och tryckte mina handflator mot hans bröst så att han skulle låta mig andas. Då slutade han men höll kvar min blick. Plötsligt försvann resten utav världen och det var bara James och jag, jag och James. Han strök undan en blond hårtest ur mitt ansikte och skakade lite på huvudet.

"Vad?" undrade jag, yttrandet inte mer än en utandning.

James skakade på huvudet igen. "Jag älskar dig så fruktansvärt mycket."

Hela jag smälte vid hans ord. "Jag älskar dig också James, mer än allt annat."

Vi möttes i en kyss igen och flera busvisslingar hördes från de andra. Vi klev isär och James lade armen om mig, sedan stod vi så medan våra familjer muntert pratade på. Jag såg på Rose och på Scorpius, på Albus och Antonio, på Mackenzie - och undrade hur tusan allt hade kunnat bli så bra i slutändan. Efter all drama, efter alla tårar, alla bråk, alla brustna hjärtan, så hade allt löst sig. Vi var lyckliga, men framförallt så var vi oss själva och vi var så jävla awesome allihop.

Åååååh så fint slut! Trodde verkligen hela tiden att det skulle bli ryan och Savannah, till och med efter förra delen, eftersom jag visste att det skulle komma en till.. Tack för att du har delat med dig av denna underbara fanfiction, känns så sorgligt att den är slut, speciellt eftersom det var en av de allra första jag läste. Vill läsa allt du skriver i framtiden (däribland de ffs du skriver här redan!) tack tack tack igen!

Jag trodde först att hon skulle gifta sig :0
Varför
Är
Den
Slut

Jag börjar seriöst nästan gråta! Detta var ett helt fantastiskt slut på en helt fantastisk fanfiction. Jag svär aldrig, men om jag nu skulle få för mig att göra det så skulle det vara genom att säga att den här är så %#&$§ bäst. Jag är helt mållös, vet inte vad jag ska säga för att förklara. Älskade verkligen de tre sista meningarna, bara helt AWESOME! (Kommer tyvärr inte på fler superdupermegaasbrafantastiska ord att förklara detta med, obeskrivligt bra helt enkelt). Jag är så glad över att du har delat med dig av denna ff, du har verkligen fått mig på mycket bättre humör när jag har läst denna! Kan inget annat säga än tacktacktacktacktacktacktacktacktacktack! Är helt upprymd nu så jag kommer antagligen inte kunna sova, men det är det absolut värt!
Okej, förlåt nu, detta är inte spam, måste bara få skriva av lite överlycklighetskänslor:
AAAAAAAAAAAAAAH! OMG SÅ BRAAAAAAAAAA! IIIIIIIIIIH!
Sådär ja. Det kändes bra. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska skriva mer, men det känns som att ifall jag slutar skriva så släpper jag helt greppet om denna ff, och det VILL JAG INTE! Har nog först nu när jag har skrivit av mina lyckliga känslor insett att detta var slutet, och att det inte kommer något mer efter detta. BUHUUU!
Vet du vad, du bara MÅSTE skriva en uppföljare. Jag tror fler än jag nog håller med om det (hoppas jag) så snälla, låt oss glädjas av din fantastiska förmåga att skriva! (Och jo förresten, bli författare också, nu med detsamma)
Tack igen för vad du har skrivit! Äääälskar denna ff, och kommer fortsätta göra det, forever and ever...

Awwwww ♥3333 De är så finaaaaaa!!
Älskar Macenzie, älskar alla andra karaktärer (förutom möjligen Emma och Evelyn), älskar aaaaaallt!

Det var ett helt underbart slut ♥ Jag älskar att James fick en till chans för man ser verkligen framför sig hur glad han blir och aaah ♥ Dina beskrivningar är underbara.

Jag älskar hela den här fanfictionen (???) från början till slut, du är helt fantastiskt duktig på att skriva!

Det är naturligtvis lite tråkigt att det slutar här och jag kommer att sakna att se att du har uppdaterat, men alltså, jag hade inte riktigt kunnat se något annat slut.

Och till sist, tack så jättemycket för att lysa upp mina dagar med dina fantastiska kapitel när det inte fanns mycket att glädjas åt. Det är inte många fanfictions jag läst som har varit så här bra. Tack, tack, tack!

Ett fantastiskt slut på en fantastisk fanfiction!
Det här var den första, och bästa, jag har läst här på Muglis!

Jag sträckläste de första 45 sidorna, och det har varit så jävla bra, så perfekt skrivet!

Tack, tack, och åter igen tack, för att du har delat med dig av den här fanfictionen till oss alla läsare!♥

Men Ginny har! c:

Haha, ops, tror jag läste typ farbror eller något...x)
Tack för svar!