Kontraktet (privat medi & Penelope Lovegood )

(Abigale)
Abigale ser uppmärksamt på Scarlett medan hon talar,
- Jag vet inte varför det hände. Ena minuten berättar han om sin barndom och i ena blir han arg och springer sin väg. säger Scarlett, Abigale stryker henne över håret och kramar henne försiktigt.
- Schh, så ja, det blir nog bra ska du se. Fröken Scarlett, ni måste förstå, han har så många minnen och han minns så många drömmar han hade när han var en vanlig människa. Han förlorade allt det när blev det han idag är. Han kan inte alltid kontrollera sorgen han känner över att ha förlorat ett helt liv. Säger Abigale och ser ner på flickan.

- Han kommer aldrig mer att äta, han kommer aldrig känna vinden i sitt hår, känna värmen från lågorna i eldstaden. Jag vet hur underbart du tycker det är att ta ett varmt bad, tänk dig att aldrig kunna känna värmen från vattnet igen. Han fryser aldrig, han är aldrig varm, han kommer aldrig att kunna känna och få uppleva det som en vanlig människa får. Förstår du fröken Scarlett? Säger hon och ser in i flickans ögon.

Hon gråter tyst medan hon låter Abigale trösta henne och hon såg upp på henne. Såg sen mer sorgsen ut och nickade.
- ja jag förstår. Jag vet nu varför han blev så upprörd.
Hon lade handen på halsen och hostade.
- Jag höll på att dö. Jag kände det. Livet rinner från en som vatten.
Hon reste sig.
- Jag borde gå och lera reda på honom.

(Abigale)
Hon torkar bort tårarna från flickans kinder med sina tummar,
- Gör det, jag städar upp här, vill du jag ska plocka undan din mat så kan du äta något senare om du blir hungrig? Frågar hon med snäll röst.

(Nicolai)
Han sätter sig i sin fåtölj, Lucifer kommer fram och sätter sig mellan hans ben. Djuret lägger mjukt sitt huvud i hans knä, Nicolai kliar honom tanklöst bakom örat.
- Det är tur att jag har dig Lucifer, min följeslagare. mumlar han och ser in i lågorna som sprakar i eldstaden framför honom. Han kan höra vinden vina utanför fönstret till hans arbetsrum. Han plockar fram berlocken ur sin ficka. Han smeker med sin tumme över det silvriga skalet, det sitter en enkel, röd rubin på mitten och det är ett vackert mönster inristat runt om. Han öppnar det och ser på texten och porträttet.

Han hänger det om sin hals och fortsätter sedan att stirra in i lågorna. Hans ögon svider, det är enda indikationen på att han hade gråtit i denna stund om han varit människa.

sakta nickar hon och ler mjukt.
- Det låter som en bra ide. Tack Abigale
Hon ger henne en kram och går sedan till Nicolais arbetsrum och knackar försiktigt på.
- Herr Blackwood? Jag vill bara veta hur det r med er? Jag blev rdd för er och jag vill veta om ni mår bättre.
Hon ser på dörren.
- är ni där?
Hon står där tyst och ser på dörren och backar upp.
- Jag höll på att kvävas förut.

Nicolai vrider långsamt sitt huvud när det knackar på dörren, han kan känna mörkret i sin själ. Han lyssnar på vad Scarlett säger,
- Scarlett... Du kan komma in om du vill det. Säger han med sin mörka röst och fortsätter sedan att se in i lågorna.

Försiktigt vrider om om handtaget och kommer in och stänger efter sig. Går framtill honom och sträcker fram handen.
- Jag är rdd för er skull. Jag vill få er att le men jag vet inte vad jag ska sga eller göra. Jag vet inte vad jag får säga eller göra.
Hon lade sin hand på hans axel.

Nicolai fortsätter att se in i lågorna men han lägger sin hand ovanpå Scarletts hand som vilar på hans axel. Efter någon minut reser han sig upp, han kan känna hur berlocken hänger och dinglar om hans hals.
- Scarlett, jag vill visa dig något. Säger han med sorgsen röst och tar hennes hand i sin, han börjar att gå ut ur arbetsrummet. men stannar med sin hand på dörrhandtaget.

- Scarlett, du måste lova mig att du stannar hos mig. För evigt. Säger han med sin hårda, mörka röst, hans ögon fyllda av en sådan djup sorg att ingen mänsklig någonsin kommer kunna förstå den.

Hon ser på honom medan tårar börjar rinna ner längst hennes kind och hon nickar.
- Ta allt i er takt Herr Blackwood. Hon ser på honom och lägger huvudet på sned men skakar senare på huvudet.
- Jag kan inte stanna för evigt. Jag kommer inte leva så länge. Jag ber om ursäkt.
snyftningar hörs och axlarna skakade.
- Jag kan inte stanna för evigt för jag är inte som er.

Nicolai lägger sina händer på flickans axlar och håller dem stilla.
- Lugna dig Scarlett, säger han mjukt och smeker med sin tumme ner för hennes kind.
- Kom nu. säger han sedan och börjar gå ut från arbetsrummet och vidare genom hallen, mot trappan.

Hon ser på honom och nickar och går tyst efter honom. Hon har fortfarande vinterkläderna på sig och hon lite klumpigt upp
- Jag lämnade maten. Jag ville se hur det var med er.