The Marauders - Always and forever [SV]

Jättebra!

När plötsligt...










HAN DOG!!










Hehe neeej jag bara skoja.

sluta, fick en mini hjärt attack xP

Kapitel 34
En vanlig hund,
Oktober 1994

’’Tramptass!?’’ sa Remus förskräckt när han fick syn på den stora svarta hunden. Den vände sig om – det var Sirius, utan tvekan. Men han såg mycket magrare, tröttare och gråare ut än han någonsin gjort förut.
Sirius gick fram till honom, och Remus kastade en orolig blick omkring sig. Men ingen verkade notera något misstänkt.
Men för säkerhets skull var det bäst att vara tyst nu, och prata senare. Remus vinkade diskret åt Sirius att följa efter honom.
När de kom fram till den lilla stugan började Remus med att låsa alla dörrar och dra ner alla persienner. Sen vände han sig mot Sirius, som förvandlade sig tillbaka till människa.
’’Är du inte riktigt klok?’’
’’Det är bara du som vet att jag kan förvandla mig till en hund.’’
’’Pettigrew också, och han skulle inte tveka en sekund för att sprida ut det över hela världen!’’
Sirius kollade på sin vän, men han sa ingenting. Några sekunder senare hade Remus tagit ett steg framåt och omfamnat sin vän.
’’Nu måste du berätta, jag har bara fått några meningar per uggla… men vänta lite, först måste du ju få något att äta, du ser ju ut som ett skelett… vänta lite…
Remus gick in i köket och satte en kanna te på spisplattan. Han tog fram bröd ur skafferiet, och bredde det med smör och ost.
Han räckte mackan till Sirius, som gav honom en tacksam blick innan han tog en rejäl tugga. Lite av färgen i hans ansikte kom tillbaka direkt.
’’Törstig?’’
Sirius nickade och Remus gav honom en flaska honungsöl, innan han tog tekannan och hällde upp teet i två koppar. Han gav Sirius den ena, och smuttade själv lite på den andra.
’’Berätta nu. Är du fortfarande på flykt med Hagrids hippogriff?’’
Sirius nickade.
’’Han står gömd utanför byn’’, sa han och tog en till klunk av teet.
’’Varför är du tillbaka i landet?’’
’’Jag måste träffa Harry.’’
’’Sirius, du kan inte…’’ började Remus tvivelaktigt.
’’Det kan jag visst!’’ sa Sirius envist. ’’Det börjar hända märkliga saker här, och jag har varit påväg mot Hogwarts i veckor… Har du inte hört vad som har hänt?’’
’’Om turneringen i magisk trekamp? Jovisst, men Sirius, det finns ingenting du kan göra åt det…’’
’’Vet du vilka som är på skolan just nu? Bland annat Igor Karkaroff…’’
’’Men…’’
’’Måste jag verkligen påminna dig om vad han gjorde mot din morfar?’’
Remus ryggade tillbaka vid detta uttal. Som om han någonsin, någonsin, skulle glömma det…
’’Förlåt’’, sa Sirius hastigt. ’’Jag borde inte sagt det där.’’
’’Det gör inget’’, sa Remus och tittade ner i diskbänken. ’’Men Dumbledore säger att…’’
’’Så typiskt! Alla tror det som Dumbledore tror. Dumbledore kan också ha fel.’’
Remus sa ingenting, och det var tyst en stund.
’’Tror du Karkaroff lade Harrys namn i bägaren?’’
’’Jag vet inte. Jag vill bara be Harry att vara på sin vakt… Karkaroff är förresten inte den enda, Snape är där, och Barty Crouch…’’
’’Barty Crouch är ingen dödsätare.’’
’’Och? Måste man ha ett märke intatuerat på armen för att vara farlig?’’
’’Nej, men…’’
’’Dessutom, det finns inga bevis på att Pettigrew inte sprang in på slottet igen…’’ morrade Sirius.
Remus suckade av tanken och ställde ner sin tekopp på diskbänken.
’’Vill du stanna över natten?’’
’’Det skulle jag jättegärna, men måste tillbaks till Vingfåle. Plus att du inte ska riskera det. De letar efter mig väldigt mycket, vet du. Om de fick reda på något skulle de kasta oss i Azkaban båda två, och det skulle vara tusen gånger värre.’’
Remus tittade fundersamt på Sirius.
’’Okej, men vänta, jag ska skicka med dig så mycket mat jag kan…’’
’’Det behövs verkligen inte’’, sa Sirius hastigt.
’’Jo, det gör det, tro mig’’, sa Remus. Han gick in i köket och tog fram allt bröd han hade innan han började bre smörgåsar av det. Han hade inte så mycket mat hemma, han hade tänkt handla tagen därpå, men med hjälp av några kloningsbesvärjelser blev det rätt bra ändå. Få se nu…
Han hade en hel låda full av små läderpåsar han kastat osynliga uttöjningsförtrollningar över. Han tog en av de och lassade ner alltihop i den, innan han räckte den till Sirius.
’’Tack så otroligt jättemycket, Måntand’’, sa Sirius och log.
’’Äsch, det är väl ingenting att tacka för. Vi är ju vänner, som James hade sagt’’, sa Remus och log tillbaka. Han kramade om sin vän snabbt innan Sirius förvandlade sig till hund igen. Remus hängde läderpåsen runt halsen på honom och öppnade dörren så hunden kunde trippa ut.
’’Var försiktig, Tramptass.’’
Han stod kvar tills Sirius bara var en liten prick, och till sist helt försvunnen, innan han gick in igen och stängde dörren.

Jättebra!! Åh, Måntand.....

Men gud vad fantastiskt, du är jätteduktig, vet du

OMG THAT WAS SOOOOOO AWESOME.

Så bra att det inte är klokt!

helt sureränt

Suveränt!