TACK ALLIHOP! ♥
You are just amazing. Att ni orkar med mig och min konstiga ff CX Det värmer mig om hjärtat, ska ni veta! ♥
So what about a chapter? (detta är extra långt t.o.m.
)
Och jag tänker börja sätta kapitlerna i spoilers. För att jag vill det. XD
Spoiler:
Tryck här för att visa!Kapitel 56
Nicholas
Förmiddagen gick förvånansvärt fort.
Jag vaknade, åt frukost, duschade, åt lunch, försökte läsa lite läxor (jag hade fått extraläxor i Förvandlingskonst över jullovet...) och sedan började jag fixa i ordning mig till balen.
Även om tiden rusade förbi, så var jag helt borta hela dagen av nervositet. Julbal med sitt ex och en Dödsätarattack är för mycket för en tonåring att bära på. Jag var som ett tomt skal hela dagen, nästan robotlik, men hjärnan var så full av tankar att jag trodde att den skulle spricka.
När det var dags att göra sig i ordning fick jag riktig panik. Alla killar i sovsalen låtsades att de inte var nervösa inför julbalen, men de lurade inte mig, Kungen Av Nervositet Och Panik. Ändå trodde jag att jag var mest nervös.
Keith gav mig en klädnad, en mörkbrun som såg helt okej ut, och ett par blanka skor till.
”Här.” sa han glatt. ”Passar den?”
Jag provade, men redan innan var jag ganska säker på att den skulle passa då Keith och jag var ungefär lika stora. Och jag hade rätt, den passade perfekt.
”Tack.” sa jag.
”Ingen orsak.” Keith log. ”Förberett presenten till Kimberlie?”
Jag nickade, men tanken på Kimberlie gjorde mig bara ännu nervösare.
”Hey, Keith, kan du hjälpa mig med flugan?” ropade en röst från en av sängarna längre bort i rummet. Antagligen någon av Keiths vänner.
”Vi ses senare, Nicholas.” sa Keith och vinkade när han gick iväg.
Det kändes verkligen bra att Keith och jag blivit sams igen. När allt skulle bli som vanligt igen, kanske vi skulle kunna umgås mer.
Om allt skulle bli som vanligt.
Jag satt och bet på naglarna ett tag, än otäck vana jag hade, och bestämde mig sedan för att göra något åt mitt spretiga hår.
Jag gick in i badrummet och letade i skåpet efter något bra att använda. Jag hittade till slut en flaska mugglarmedel för att få håret att ligga snyggt. En bild av en kille med ett sarkastiskt leende och väldigt ful frisyr prydde flaskan.
Jag ryckte på axlarna, och tyckte att det var värt att pröva. Jag sprutade handen full med den gelé-liknande substansen och lade det i håret. Jag försökte släta ut det, men det kändes riktigt äckligt. Mina händer blev kladdiga, och visserligen lade sig håret slätt, men det såg glänsande och fejkat ut.
”Skit också.” svår jag. Jag var tvungen att tvätta håret igen.
Efter att ha duschat för andra gången den dagen var håret precis som det varit innan jag använt hårgelén. Ljust och spretigt.
Klockan blev 19.00. Jag var rastlös och nervös, det var som om myror kröp runt inuti mig. Till slut kunde jag inte vänta mer. Jag skrev ett meddelande till Kimberlie om att vi skulle ses tidigare.
Jag gick till entréhallen klockan 19.30, vilket var alldeles för tidigt. Men jag klarade inte av att vara i sovsalen och inte kunna göra någonting. Runt omkring mig samlades par och gick till julbalen med saliga leenden på läpparna. Jag stod kvar där, stirrade som en idiot, med asken med halsbandet i inuti min ficka.
Kimberlie kom 10 minuter för sent, men så fort jag såg henne glömde jag helt bort allt annat.
Hennes klänning var svart, ärmlös, och kjolen var bara ett enormt blurr av svarta fjädrar. Den passade henne så otroligt bra, hon som hade en svart svan som animagus och allt. Läpparna var målade mörkt blodröda, och håret var uppsatt i en lite slarvig knut. Det verkade som om hon, liksom jag, inte vetat vad hon skulle göra med håret, och därför bara satt upp det i någon helt random frisyr. Men tvärtemot mig så såg det inte alls fult ut på henne.
Hon var enastående vacker.
Jag var mållös, så det var bra att hon sa något först.
”Hej.”
Kimberlies röst var kylig, lugn, liksom hennes ansiktsuttryck. Jag hade aldrig fattat hur hon kunde verka så himla lugn hela tiden.
”Hej. Du ser, öh, jättefin ut.” sa jag, och svor sedan tyst. ’Du ser jättefin ut’?! Kunde jag ha sagt något värre?!
”Du med.” sa Kimberlie, men jag såg hennes lite sarkastiska blick på mitt hår. Automatiskt började mina händer försöka släta till det.
”Ska vi gå?” frågade jag, mest för att få slippa kallpratet. Hon nickade.
Jag sträckte ut min arm, för att vi skulle gå tillsammans, men sedan insåg jag hur löjligt det var. Försent att ta tillbaka gesten nu.
Hon tog den i alla fall, och vi gick tyst till Stora Salen. Jag kunde inte sluta titta omkring efter vägar för Dödsätare att attackera.
Vi var framme. Jag kände mig idiotisk där jag stod och stirrade på porten, men jag kunde inte låta bli att tänka: Om jag går in, vad kommer hända? När kommer de attackera? Kommer vi ÖVERLEVA?
Men Kimberlie vände sig mot mig och log, och jag smälte. Hennes ögon var klara, blicken varm.
”Kom.” sa hon. ”Är det inte typ meningen att du ska eskortera mig in, du som bjöd mig hit och allt?”
En värme spreds inom mig, och det pirrade till i magen. Jag nickade och log ett litet leende tillbaka.
Vi gick in.
Klassisk balmusik spelade, och blandades med sorlet från gästerna. Flickor i klänningar i alla möjliga färger myllrade runt, fnittrandes och skålandes. Killar iklädda klädnader som mina gick runt, dansade med sina partners eller stod och pratade med vänner. Dekorationerna var fantastiska; livs levande julféer och flygande ljus, ståtliga julgranar i varje hörn av salen, mistlar som hängde här och var. Lukten av gran blandades med doften av god julmat. Alla elevhemsborden hade blivit ett enda långt som dinglade av mat; korvar, potatisar, puddingar, varma drycker, desserter, tårtor och mycket mer.
Kimberlie höjde på ena ögonbrynet.
”Dumbledore gjorde ett bra jobb.”
Just då hördes en röst, som ekade över hela salen. Sorlet upphörde.
”Välkommen alla elever till årets julbal! Jag hoppas ni orkar lyssna på en gammal mans flummiga ord innan ni tar för er av maten! För det första: alla har väl trollstavar med sig? Kan alla sträcka upp sina trollstavar? Perfekt. Och jag vill inte se något bråk eller liknande här ikväll, hemskheter finns det så det räcker utanför slottets murar. Så, ta för er och ha en fantastisk afton!”
Alla applåderade, och gick för att sätta sig vid bordet. Jag följde efter Kimberlie till två lediga platser.
Egentligen skulle jag inte ha någon aptit (jag var alldeles för orolig och nervös), men min mage kurrade högt och missnöjt. Jag lassade på ganska mycket.
”Så,” sa Kimberlie medan hon bjöd sig själv på lite ugnsbakad potatis, ”hur har du haft det på sistone? Du har verkat lite... blek.”
Hon tittade inte på mig, men jag hade en känsla av att när hon väl gjorde skulle hon kunna se igenom vilken lögn jag än berättade.
”Ja.” svarade jag. ”Jag har ...öh... varit lite krasslig. Du vet, stressad inför julen och så.”
Kimberlie kastade en sned blick på mig, men sa ingenting.
”Har jag sagt hur fin du är ikväll?” sa jag istället snabbt, mest för att byta samtalsämne.
”Faktiskt, ja. En gång.” svarade Kimberlie nonchalant.
Jag hörde fniss från några platser bort. Tre flickor följde vår konversation med roat intresse.
Fan, tänkte jag.
”Öh... Varifrån fick du klänningen? Jag gissar att du inte gjort den själv.”
”Jag fick den av...” Kimberlie hade en misstrogen blick, som om hon själv undrade. ”Av mina föräldrar.”
Det uttalandet överraskade mig. Jag lutade mig fram.
”Dina föräldrar? Jag trodde att...”
”Ja, mina föräldrar.” avbröt hon med en ton som tydligt sa att hon inte ville prata om det.
Jag återvände till min mat.
Några minuter senare öppnade Kimberlie munnen.
”Förlåt.” sa hon. ”Jag menade inte att snäsa. Det är bara... att det varit så komplicerat mellan oss just nu.”
Jag trodde först hon menade mellan mig och henne, men insåg sedan att hon pratade om sina föräldrar.
”För ett tag sedan tog Dumbledore mig dit, för att jag skulle prata med de. De sa förlåt, men jag förlät de inte. Sedan skickade de den här klänningen...” Hon kastade en blick på sin klänning, ”... och nu vet jag inte vad jag ska tro.”
Jag ville komma med något klokt råd, men jag hade aldrig varit i den situationen. Jag menar, att bli dåligt behandlad av sin familj, döda sina föräldrar, inte förlåta de när de säger förlåt och sedan få gåvor från de var inte något som hände ofta.
Vi åt vidare under obekväm tystnad. Jag kände att det var min tur att prata.
”Så... Har du julklappshandlat?”
Kimberlies blodröda läppar log lite snett.
”Hagrid tog med mig ut till Diagongränden för någon dag sedan.”
”Dumbledore tog mig och Keith dit också! Vi måste ha missat varann.”
Kimberlie kastade en road blick mot mig.
”Kanske det.”
Det blev tyst igen.
När alla ätit klart satt de flesta kvar och pratade medan de smälte maten, medan andra direkt gav sig ut på dansgolvet. Jag var alldeles för mätt för att kunna dansa, men det var ganska pinsamt att sitta bredvid Kimberlie utan att ha något att säga.
Jag kastade en oroad blick på klockan. Ungefär 40 minuter hade gått sedan vi kommit dit, och Dödsätarattacken var om flera timmar. Så varför kunde jag inte slappna av?!
”Nicholas,” frågade Kimberlie med sina granskande ögon fästa på mig, ”mår du bra?”
”Jag är okej.” svarade jag och försökte låta oberörd. ”Eh...”
Lyckligtvis blev vi avbrutna av Hagrid, som kom gående med ett leende bakom skägget.
”Hej på er! Va maten go?”
Kimberlie log och nickade.
”Verkligen. Vad gör du här? Jag visste inte att du skulle komma?”
”Inte skulle ja väl missa de här!” sa Hagrid. ”Första julbalen på ett långt tag!”
Jag var osäker på vad jag skulle svara, så jag nickade bara.
”Jahapp, ja måste gå nu. Ha en bra kväll!” Han blinkade mot oss och gick sin väg.
”Ni verkar vara riktigt bra vänner?” sa jag frågande till Kimberlie som följde Hagrids gestalt med blicken.
”Ja.” sa hon tankfullt. ”Han är jätteschysst.”
En pinsam tystnad uppstod igen.
Jag blev irriterad på mig själv. Varför satt jag bara där?! Det här var det enda tillfället jag hade på mig att ställa allt till rätta mellan mig och Kimberlie.
Jag reste mig upp, erbjöd henne min hand och sa överdrivet pompöst:
”Vill damen göra mig äran och dansa med mig?”
Kimberlie stirrade på mig med ögonen fulla av misstrogenhet. Men sedan brast hennes ansikte ut i ett lite undrande leende.
”Det skulle vara en ära, unge herre.” skämtade hon och tog min hand.
En ilning gick längs min arm.
Jag ledde ut henne på dansgolvet. En ganska svängig låt spelade, och dansgolvet var fullt av folk. Vi svängde runt en stund, och jag försökte titta på andra par i smyg för att se hur de dansade.
Kimberlie himlade med ögonen.
”Kom igen nu, Nott.”
Hon tog ledningen och med ens gick det mycket bättre. En stund senare var vi helt inne i dansen. Mitt hjärta lättade när jag såg Kimberlie le.
Vi dansade tills fötterna värkte, och då tog vi lite bål och satt ner.
Jag kände hur kinderna hettade till, och inte bara pga svetten. Jag var usel på att småprata. Asken med halsbandet som låg i min ficka blev tyngre och tyngre för varje sekund.
”Wow, vad länge vi dansade!” sa Kimberlie till slut.
Jag stirrade misstroget på klockan. Det hade gått nästan en timme, och jag hade inte ägnat en tanke åt Dödsätarattacken på hela tiden.
”Ja...” svarade jag. ”Eh, är det inte lite varmt här?”
Jag svettades som en galning av nervositet.
Kimberlie skrattade lite och tog fram en näsduk.
”Det är bara du.”
Hon torkade av min panna, och hela jag kände mig elektrisk. Hennes hand dröjde kvar en lite för lång stund vid min panna, och våra blickar möttes.
Kimberlie harklade sig, och en del av mig blev lättad. En annan del blev besviken.
”Vad ska vi göra nu?” frågade hon.
Jag ryckte lätt på axlarna. Just då började en lugn låt spela, och personerna ute på dansgolvet började dansa långsammare.
Mina kinder blev ännu rödare. Kimberlie tittade på mig med en blandad blick; tvivel, otålighet, och kanske lite kärlek.
Den blicken fick mig att bestämma mig.
”Kom.” sa jag bestämt. ”Vi ska dansa.”
Kimberlies ansikte sprack upp i ett överraskat leende. Vi gick ut på dansgolvet.
Jag lade mina armar på hennes axlar, men hon flyttade en av de till sin midja. Jag kände mitt ansikte bli rödare, om det var möjligt.
”Har du dansat förut?” frågade Kimberlie tyst.
”Nej...” svarade jag osäkert.
Kimberlie log ett retsamt leende.
”Det märks.”
Vi dansade långsamt runt, utan att prata. Till slut öppnade Kimberlie munnen, och frågade något som jag hade hoppats hon inte skulle ta upp.
”Varför gjorde du det?”
Jag visste omedelbart att hon pratade om att jag hade gjort slut med henne. Jag öppnade munnen, men kunde inte förmå till att säga något.
”Grejen är,” sa hon, ”att du verkar ha ångrat det. Jag menar, blickarna du gav mig, och det där plågade ansiktsuttrycket du hade när du gjorde slut... Men varför skulle du göra slut med mig isåfall?”
Jag stod tyst.
”Jag...” sa jag när jag äntligen öppnade munnen.
Jag jobbar för Dödsätarna, ville jag säga. Men jag fick inte ut det.
Så istället tog jag ut asken.
Kimberlie stirrade på den.
”Nicholas, vad i...?”
Jag öppnade den, och hon flämtade till.
”Jag kan inte... Nicholas...” började hon, men jag hade redan satt händerna runt hennes hals och knäppt låset.
Kimberlie fingrade på smycket och såg väldigt generad ut.
”Nicholas, du behövde verkligen inte göra det här.” sa hon till slut.
Jag tittade in i hennes vackra, gröna ögon, och fick kämpa för att se oberörd ut. Jag ville kyssa henne, med en gång.
”Kimberlie, jag... jag kan inte förklara...” Min röst bröts. ”Det viktiga är att vi är här nu, och jag... jag vill att du ska veta hur mycket jag tycker om dig. Du är den finaste, snällaste, mest fantastiska människa jag någonsin träffat. Jag ville inte göra slut med dig. Jag lovar.”
Kimberlies ögon var nu tårfyllda, och jag undrade om jag hade gjort rätt i att berätta vad jag kände. Skulle det här bara komplicera vår relation ytterligare?
”Men varför?” frågade hon. ”Varför gjorde du slut med mig? Hur ska jag veta att du inte gör om det? Vet du hur det kändes, Nicholas? Det var som om att få hjärtat krossat. Värre. Jag mådde... skit. Varje gång jag såg dig gjorde det ont. Fattar du vad jag gick igenom? Har du någonsin upplevt en sån känsla?”
Just nu, ville jag säga. Jag ville omfamna henne och berätta att jag aldrig skulle svika henne igen, som i filmer. Men det var inte så simpelt. Hur kunde jag lova det? Varför skulle hon lita på mig, när jag inte kunde berätta om Dödsätarna och spioneriet? Och om jag på något sätt blev ihop med henne igen, och berättade det medan vi var ihop, skulle hon dumpa mig med en gång. Och så hade jag det lila tidsproblemet: det var bara några timmar kvar tills Dödsätarna kom.
Hennes ögon stirrade envist på mig, men jag kunde inte få fram ett ord.
”Du... du kommer hata mig.” viskade jag.
Kimberlie skrattade bistert.
”Jag önskar det var sant. Jag vet fane mig inte varför, men jag gillar dig för vad du än gör. Men det betyder inte att jag inte känner mig sviken.”
Jag kunde inte låta bli att rodna. Även om jag hade gjort slut med henne tyckte hon fortfarande om mig. Det värmde mitt hjärta.
Men det betyder inte att jag inte känner mig sviken.
Jag tog ett djupt, skälvande andetag och beredde mig för att berätta.
Mugglarportalen