Den du minst anade [SV]

aweeeeeeeeesoooooooomeeeeeeeeeeeeeeeeeeeee!!!!!!!
I LOVE U ♥

SUPERBRA!!!!

Jätte bra! Verkligen super!

Jag vet att korta kommentarer kanske inte är så kul alltid, men vad mer kan jag skriva en, "Bra Skrivet!?" ♥

Du ska inte tala om att det dröjer Erica Potter, för jag dröjer minst lika länge med mina kapitel!

Och sen har vi om vad jag tyckte om kapitlet.

Jag grät. Det var helt Awesome!♥

Här kommer ett ganska långt kapitel som det kan finnas lite små slarvfel i men jag hoppas ni står ut ^^
Tack så sjukt mycket för alla kommentarerna ni förstår inte hur glad jag blir och hur stort mitt flin är när jag ser dem. JAG ÄLSKAR ER ♥


---


Kapitel 30. Albus Dumbledores testamente.
Jag visste inte vad jag gick runt och väntade på de två veckorna efter. Jag vågade knappt se någon i ögonen, inte ens Harry.
Jag gjorde allt jag kunde för att få ensamma timmar i bibloteket för att leta efter något som kunde hjälpa mig. Men det fanns inte, för det hade aldrig existerat någonting som liknade detta. Jag tänkte på vad Harry hade sagt.
”Vi dödar ormen tillsammans, sedan mördar Voldemort mig. Då är det bara honom kvar att döda. Du dödar honom, du dödar Voldemort, sedan, men bara då… får du följa efter mig… och Elliot.”
Det var till och med svårt att säga det.
Jag visste att jag inte kunde döda Voldemort, och jag visste att Harry var fullt medveten om samma sak. Det var därför han hade sagt det.
Han vägrade låta mig dö.
Efter fredagen sista lektion hittade jag på en ursäkt som vanligt den senaste veckan att gå till bibloteket.
”Jag kan följa med dig, Alice.” sade Harry.
”Nej, det behövs…” men längre han jag inte bortförklara mig innan han hade börjat gå i riktningen till bibloteket bort från Ron och Hermione. Andra gånger skulle han ha låtit mig gå själv. Men han hade någonting på gång, det kände jag på honom.
Jag började småspringa efter honom och tog tag i hans handled så att han var tvungen att stanna. Han suckade och vände sig om och såg på mig med sina gröna ögon.
”Vad är det?” frågade jag medan jag spände blicken i honom. Han vägrade bryta ögonkontakten och blängde tillbaka på mig innan jag drog in honom i närmaste tomma klassrum.
Väl där inne låste jag dörren och mumlade ”Muffliato”. Det kändes som allahelgonafton för tusen, miljoner år sedan. Då han för första gången hade sagt att han var kär i mig. Men den här gången så låg det en annan spänning i luften mellan oss.
”Vad är det?” upprepade jag. ”Varför skulle du följa med mig just nu?”
”Du pluggar inte när du är i bibloteket.” det var ingen fråga. Det var ett konstaterande. Han hade fortsatt längre in i rummet än jag och det kändes som om han skulle ta upp sin trollstav i duellposition. Hans ögon var… svarta.
”Du pluggar inte, du äter inte, du pratar inte med mig eller någon annan.” jag kände hur orden kröp rakt in mig och letade sig fram till mitt hjärta. Han tog ett djupt andertag och sade med en röst som inte var hans, den var gäll och rädd. ”Du ser inte ens på någon längre!” Jag ville bara springa ut ur rummet och lämna honom där. Han var rädd. Jag var rädd.
”Det gör jag inte alls…” började jag ljuga.
”Lägg av, Alice. Förklara dig!” röt han till. Han var arg, på mig. För första gången någonsin så var han arg på mig.
Jag lutade mig mot dörren och sjönk ner på golvet innan jag begravde händerna i ansiktet.
”Jag älskar dig.” viskade jag. ”Jag älskar dig mer än mitt eget liv och du säger till mig att göra någonting som är omöjligt så att jag aldrig kommer att kunna se dig igen. Du vet att jag inte kan döda Voldemort, det kan bara du göra, och du måste dö. Så han har vunnit. Du ber mig stanna kvar i den här världen utan varken dig eller Elliot, du ber mig att gå över till hans sida när han har vunnit för att jag inte ska dö.” Jag hörde hur Harry gick genom rummet och sjönk ner bredvid mig.
”Det gör jag inte…” och nu var det min tur att avbryta honom.
”Jo, det gör du. Du säger åt mig att jag inte får dö förrän jag har dödat honom! Och du vet att jag inte kan. Så för att han inte ska döda mig så ska jag gå över till hans sida.”
”Alice Isabella Hamilton, jag älskar dig över allting annat i hela världen. Det vet du.” Jag kände hur mina tårar började rinna när han vände upp mitt ansikte mot hans och kupade sina händer runt mina kinder. Han böjde sig sakta fram. Jag visste att han skulle kyssa mig, en lugn kyss hade han tänkt sig, och av någon anledning visste jag att han inte var arg längre. Så jag knäppte mina händer runt hans nacke och mötte hans läppar en kort sekund innan jag brottade ner honom på golvet.
Han skrattade.
”Haha, Alice vad håller du på med?” Svaret var ärligt när jag sade:
”Jag vet faktiskt inte.” Jag satt bredvid honom på golvet där han låg på rygg och tittade nyfiket på mig. Han log och hans gröna ögon lyste fortfarande efter skrattet.
”Snälla?” viskade jag. ”Snälla låt mig dö med dig.”
Hans leende dog ut.

”Nej” hade hans svar blivit, han hade sagt nej. Och jag kunde egentligen inte klandra honom. Men när han var död kunde han inte hindra mig från att följa efter.
”Alice vad tänker du på?” frågade Hermione när vi satt i sällskapsrummet på lördagsmorgonen. Jag vaknade upp ur mina tankar på hur man lättast begick självmord efter att ha diskuterat med mitt huvud en lång stund om man kunde använda ’’Avada Kedavra’’ på sig själv.
”Äh… vad… vihadeförläxaispådomskonsten.” For det ur mig. Ron och Hermione tittade konstigt på mig medan jag såg hur Harrys nävar knöts. Han visste mycket väl vad jag tänkte på och sedan gårdagen hade det varit han som inte tittat på någon. Han var inte dum, han visste att jag skulle följa efter och det gjorde honom förbannad.
”Men Alice du läser inte ens spådomskonst…” Jag insåg mitt misstag och var nära att slå mig själv för pannan men sa istället:
”Sa jag spådomskonst? Jag menade… förvandlingskonst.” Hermione såg inte nöjd ut med svaret men återgick till sin bok.
McGonagall kom inkrypande genom porträtthålet några minuter senare. Hon såg sig om kring som att hon letade efter någon innan hon mötte min blick, log och började gå mot oss.
”Potter, Hamilton, Weasley och Granger skulle ni vilja följa med mig några minuter? Trolldomsmintstern vill träffa er.” När hon såg våra miner som alla frågade: ’Om vad?’ fortsatte hon i lägre ton så att ingen skulle höra. ”Det har med rektorns testamente att göra.”

Väl inne på McGonagalls kontor satt redan trolldomsminstern Rufus Scrimgor och väntade på oss.
”Slå er ner.” sa han bara kort och fyra stolar uppenbarade sig framför honom där han satt vid skrivbordet. Vi gjorde som vi blivit tillsagda. Han började direkt.
”Som ni vet så är anledningen till att jag är här Albus Dumbledores testamente och han har lämnat saker åt var och en av er fyra. Men ingen annan elev på skolan. Kan ni förklara det?”
Hermione såg ut som att hon tänkte komma med något vresigt till svar med McGonagall grep in.
”Ministern, det är inte det som är det viktiga och jag skulle uppskatta om du bara berättade vad de ärvt för de har mycket läxor att sköta nu när det är deras FUTT-år.”
Ministern såg sur ut över inte ha fått sin fråga besvarad med tog upp ett papper ur innerfickan på kavajen och började läsa det innantill.
”Albus Percival Wulfric Brian Dumbledores sista viljan och testamente… Till Hermione Jane Granger och Ronald Bilius Weasley vill jag ge en hälsning om att även i de mörkaste tider finns det hopp och att vännerna ni har kära betyder mest för er.” Hermione och Ron såg lite snopna ut men nickade bara. Jag minns att jag trodde att de hade fått de orden för att de inte hade pratat med Dumbledore en sista gång som Harry och jag. Ministern fortsatte. ”Till Alice Isabella Hamilton lämnar jag en rubin, en smaragd, en safir och en beryll från timglasen som räknar elevhemspoängen på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. För att påminna om att alla elevhems grundare en gång var vänner och att det finns goda och onda sidor hos alla människor.” Ministern fiskade upp en knytpung innanför manteln och tog upp en liten tygpåse och gav till mig. Jag kände tyngden av fyra ädelstenar som låg därinne när jag knöt handen runt den. Jag förstod någonstans långt inne i mig själv varför Dumbledore hade gett mig den. Jag var tacksam, det var som att få en liten bit av min bror.
”Och till Harry James Potter lämnar jag Godric Gryffindors svärd som han drog ut ur soteringshatten under sitt andra år på Hogwarts. För att påminna om att allt inte kan lösas med våld. Ministeriet var väldigt tveksamma om vi skulle ge dig svärdet, Potter. För det inte är Dumbledores enskilda egendom. Men vi beslutade att du skulle få det.” Och med dem orden drog han ut ett långt svärd ur knytpungen och gav det till Harry som tog emot det med liten halvförvånad min.
”Och en sak till innan jag beger mig.” sade ministern och lutade sig framåt och spände ögonen i Harry. ”Jag vet att du, Potter, var bland de sista att ha ett privat samtal med Dumbledore. Och såklart så måste du ju inse att ministeriet måste få veta vad det handlade om.”
”Nej.” sade Harry sammanbitet. ”Nej, det inser jag inte. Och vad vi pratade om är mellan Dumbledore och mig.”
Ministern verkade inte ge sig.
”Men Dumbledore är död, Potter. Han kommer inte tillbaka.”
”Han kommer inte vara borta från skolan förrän någon inte längre visar honom sin fulla lojalitet.” Ministern suckade och gick ut från rummet utan några fler notiser om oss.

---

Som ni kanske har märkt så var förra kapitlet baserat på den riktiga versionen av "Den vita graven" och det här kapitlet är till stor del baserad på den riktiga versionen av "Albus Dumbledores testamente". c:

Superbra!!

Azm, långt kapitel också!

Tummen upp!

GAAAAH! SuperAwesome!!! ♥