(PM) En mugglare på Hogwarts

Den här ff:en är helt otrolig!
Att du kan skriva nya kapitel så snabbt är också fantastiskt!

Hoppas du inte känner dig pressad på nåt sätt, utan att du skriver med glädje.

Jag är en trogen läsare!!!!

SuperB!!

nejdå. jag skriver när jag har lust och känner att jag har en bra idé lyckligtvis har jag en rätt stor fantasi!

Så himla suuuuuuperduuuuuuuper!!!!

SÅÅÅÅ brrrraaa :' ) mer mer mer mer

Kapitel 32
Jag kunde knappt stå på benen. Ännu mindre höra vad de sa. Fast jag förstod att alla var rätt skamsna de hade ju faktiskt skickat ungefär tjugo lamslagningsbesvärjelser rakt mot mig. Tjugo… hur var det möjligt att jag fortfarande kunde stå upp? Hur var det möjligt att jag faktiskt kunde öppna ögonen? Min hjärna verkade ha ett racinglopp där uppe och jag blev yrare och yrare. Jag tog ett fastare tag om Hermiones hand och drog nästan ner henne, men hon stod upp. Hon låtsades inte om att jag höll på att fälla henne. Det var som om hon förstod. Hon förstod vad som skulle hända. Det var inte likt Hermione att tänka så. Men jag klagade inte. Till slut verkade Harr märka också och gick närmre så att jag kunde ta tag i hans arm. Ron höll i min midja, knappt märkbart men ändå hjälpte det otroligt mycket. Till slut började vi gå. Winky hade fått sparken. Jag var ledsen för det och tyckte det var orättvist, men vad kunde jag göra när jag knappt kunde prata eller höra. Vi började gå. Hermione var sur och fräste åt Ron när han pratade. Som vanligt. När vi gått ett tag och kom ut i ur skogen stod det en hop människor där som ville veta någonting. Jag visste inte vad. Jag försökte inte ens komma ihåg. Jag orkade inte det just nu. Jag gick som i sömnen de andra ledde mig till tältet och började prata. Det ringde i öronen för varenda ord de sa. När vi gick in i tältet kände jag mig instängd. Jag visste inte varför. Det bara kändes så. Men plötsligt kom jag på en sak.
”Elisa! Var är Elisa!” utbrast jag panikslaget. Flickan! Hade vi lämnat henne? Jag såg mig omkring och höll på att falla.
”Lugn Annie! Hon är här.” sa Ron. Jag såg mot Ron och det var så suddigt att jag först trodde att han hade två huvuden. Jag tvingade ögonen att fokusera och såg att han hade henne på ryggen. Jag slappnade av. Hon mådde bra.
”Just det. Vem är hon?” sa Mr. Weasley.
”Annie räddade henne från ett brinnande tält.” sa Hermione. Alla såg imponerat på mig en sekund och sedan började alla säga hur modig jag varit. Deras röster blev högre och det började ringa i ögonen igen. Jag höll för öronen och försökte att inte jämra mig när dunkandet i huvudet blev högre. De slutade tvärt. Någon viskade en frågade och någon svarade. Jag brydde mig inte. jag lät mig ledas till sängs och la mig ner utan att byta om. Jag somnade direkt trots smärtan i bröstkorgen.

Du är sååååååå fantastisk!

Meeer... ♥♥♥

Wow! När jag började läsa denna ff visste jag inte att den skulle vara så här bra! Ett önskemål är att Annie stannar under femte året också. Kan vara kul att se Annies reaktion på Umbridge!