prs yehet & kkaebsong

Än en gång kastas kroppen upp i sängen, vad Zihaos ord lät verkligen inte bra. Vadå inte klara av det? Hur skulle tjugoåringen kunna veta det? Om han inte bott i skogen i två år, men lämnat honom i vilket fall som helst, så hade han kunat hitta någon.
"Nej, det var aldrig lätt, och uppenbarligen kunde jag inte det. Zihao, om jag älskar Ethan skulle jag ha stannat med honom, men så fort du kom in i bilden så var det kört. Jag skulle aldrig ha klarat det." Berättar Joshua och gömmer ansiktet i händerna.

Fan, nu hade Zihao ställt till allting igen. Han hade uppenbarligen inte haft någon idé om vad han pratat om, och det hade han fortfarande inte.
”Förlåt, jag vet inte vad det är jag försöker säga..” viskade han och satte sig upp för att placera en hand på en av de smala axlarna. ”Du, såhär. Om du skulle bli typ kidnappad och torterad tills du tappar förståndet, så skulle jag inte ge upp på dig. För du är den enda jag någonsin varit kär i, Joshua. Du är också den första som jag varit attraherad av..lustigt va?” Fortsatte han med ett försiktigt litet skratt. Ganska fånigt också, för att inte tala om klyschigt.

"Och det är samma sak för mig Zihao, tro det eller ej. Du var den första jag blev kär i, det jag kände för Zach kan inte mäta sig, det var ingenting. Du var definitivt den första som jag varit attraherad av, ska du veta." viskar Joshua och kramar om den äldre medan tårarna försiktigt rinner över kinderna. "Jag skulle inte ge upp på dig heller."

”Åh, snälla gråt inte”, knorrade Zihao och strök bestämt bort tårarna som slingrade sig nerför Joshuas kinder. ”Då kommer jag också att börja gråta och det är fan inte vackert”, mumlade han sedan och började lämna små försäkrande kyssar över pannan på nittonåringen. ”Vi kommer att klara oss på ett eller ett annat sätt, det svär jag på.” Det svär jag på. Tjugoåringen hoppades verkligen att det löftet skulle hållas, men vem visste vad framtiden kunde ha lagrat för dem? En massa smärta och sorg? En livstid med lycka och skratt? En blandning?

"Du är alltid en vacker syn, sluta." gnäller Joshua och faller tillbaka mot madrassen med armarna om den äldre. "Vu kommer att klara oss på ett eller ett annat sätt.." upprepar nittonåringen för att övertala sig själv och gräver ner ansiktet i Zihaos tröja. "Jag älskar dig så jävla mycket."

”Men inte lika mycket som jag älskar dig”, kvittrade Zihao med ett blekt leende och välte ner bredvid Joshua. ”Alltså gud, jag är så sjukt hungrig..men har en känsla av att ingenting kommer att räcka till. Det var så länge sedan jag var mätt”, fortsatte han med en liten suck och gömde ansiktet i händerna. ”Och det är så sjukt, jävla frustrerande. Trodde på riktigt att det skulle ha rättat till sig vid det här laget, men nejdå.”

När den äldre sedan börjar prata om frukost, sätter Joshua sig raskt upp igen. Jisses, fram och tillbaka, fram och tillbaka.
"Jag som tänkt fixa frukost på sängen till dig!" påminner han sig själv, klättrar över Zihao och stiger ner från sängen, för att dra åt sig ett par mjukisbyxor.. nej han vill inte gå ner med bara tröja. "Stanna här en stund, okej?"

Innan Zihao ens hann så mycket som att öppna munnen för att svara, var Joshua redan som bortblåst. Med en liten, nästan ohörbar suck, föll tjugoåringen tillbaka mot kuddarna och vände blicken upp mot taket. Han ville inte förstöra stämningen genom att påpeka att ingenting skulle räcka till frö att fylla hans envisa mage. Men det kanske var mer än så det handlade om egentligen, att kroppen skrek efter mer än bara föda. Det skulle helt ärligt inte förvåna honom om hans undermedvetna manade honom att glida tillbaka till de gamla, mer animaliska tankarna. Problemet var att Zihao inte rikrtigg ville det. Samtidigt kunde han inte få bort den där förbaskade längtan som gnagde inom honom. Suck.

Efter kanske en halvtimme blir Joshua tillslut klar med all frukost, och försöker så gott han kan att balansera på allt gott på brickan. Bacon, pannkakor, mackor, lite av allt möjligt helt enkelt. Och te, såklart.
"Jag vet att du kanske inte blir mätt... men ät så mycket du vill, kan fixa mer sen." berättar nittonåringen och sätter ner godsakerna hos Zihao.

Ögonen som under närmare en halvtimme varit bedrövade och sorgsna, sken med ens upp. Mat som mat, även om han inte blev helt mätt så var det som sagt fortfarande mat. Och mat, det var bra grejer det. Tjugoåringen log tacksamt mot Joshua och fiskade en av tallrikarna - den som var fylld med bacon, duh.
”Du är en ängel, vet du det?” Frågade Zihao och log gulligt mot den yngre. ”Min ängel..tack”, mumlade han därefter och började fylla munnen med bacon. ”Men du, du måste faktiskt också äta.”