Life - Lupple & Medi PRS

"Jag kommer ju bli alfahannens boss." Hon log och kysste honom mjukt på munnen.
"Så jag vill gärna se en film senare. Skulle du vilja vara med eller måste du vara i byn?"

Han skrattade roat och besvarade hennes kyss. "Du kommer bli alfahannens fru. Och boss. Du är redan min boss." Viskade han leendes och smekte hennes kind. "Jag kommer antagligen behöva vara där. Det kommer vara några jobbiga nätter framöver." Viskade han sorgset.

Hon log svagt och smekte hans kind.
"Men då kan jag se en själv. Dörren är olost eftersom det är en portal." Hon kunde inte låta bli att le.
"Ska jag ha ett vapen under kudden med kanske?" Hon såg på honom och tog deras tallrikar.

Han skrattade lågt och nickade sakta. " Den är olåst." Instämde han och flinade sedan. "Nej det behöver du nog inte." Log han roat och såg på henne plocka undan deras tallrikar.

Hon log mjukt.
"Och om du hittar mig i soffan i morgon så somnade ja i soffan. Det är bara det." Hon log och öppnade kylen.
"Cho.." hon avslutade och skakade på huvudet.
"Inget för dig juste." Hon tog fram lite glass från frysen och gav honom.
"Här min älskade." viskade hon

Han nickade sakta. "Att hitta dig kommer aldrig vara ett problem." Viskade han. "Du luktar underbart." Fortsatte han leendes och såg på glassen. Med en enkel rörelse så la han en arm om hennes midja och drog ned henne i sitt knä. " Jag är mer sugen på dig." Viskade han och pussade hennes kind med tog lite av glassen. Det var oerhört gott.

Hon skrattade och satte sig ner i hans famn
"Men jag är redan din." Hon log men kved innan hon började klia sig mot bröstkorgen.
"Älskade det kliar. Är du okej?" frågade hon.
Hon vände sig och lade huvudet på sned.

Han smekte henne sakta över magen och kysste hennes hals och ned mot hennes axel några gånger men stannade upp vid hennes ord. Hennes kvidande. Var han okej? Varför skulle han inte vara det? Men han såg på henne och nickade sakta. "Jag är..." Började han med stannade upp mitt i meningen. Han kände hur blodet kokade inom honom. Han visste inte riktigt vad han kände. Det var så starka känslor, så himla starka känslor.

Hon pekade mot bröstkorgen.
"Vi är länkade din fårhjärna." sa hon mjukt.
"Men det är inget allvarligt. Bränns bara och kliar."

Gabriel nickade sakta. "Jag vet." Viskade han och nickade sakta. Det var ju positivt att det inte var allvarligt för henne. Han själv? Det kändes som han var lite överallt.