De utvalda

Ethan såg med förkrossande ögon på Simon då han sög ut blod och fixade, han hoppades allt skulle bli bra...Fan att det skulle gå ut! Att han inte märkt något tidigare heller...
"Jag...Jag tor inte hon skulle vilja leva då, eller...Hon tror kanske hon är gravid" mumlade han tyst. "Kanske hon ville leva för barnet då".

Simon bleknade, "Gravid?" frågade han och började undersöka magen istället och nickade bekräftande, "Hoppas inte giftet nått barnet." mumlade han och såg mot Elethas ansikte som var blekare än någonsin.
"Jag vet inte, barnet är inte långt gånget. Men troligen skulle hon vilja leva. Men hon skulle hata sitt liv. Kan du tänka dig Eletha sitta still, inte slåss och bruka sitt svärd? Inte springa, inte ens gå?"

"Nej" viskade Ethan brutet. "Hon skulle hata det.....". Han kuned knappt föreställa sig det. "Men, det finns chans att du har stoppat giftet?! ELler hur?!":

Simon nickade, "Hopp finns det alltid, vi får vaka. Läkaren bör vara här tidigast om någon timma. Vi får hoppas att jag gjort rätt om så är fallet kan vi imorgon se en vändning antingen åt det bättre eller......." Simons röst bröts Eletha var som en lillasyster och ingen han ville se död.

Ethan nickade, han fattade. Han fortsatte hålla Elethas hand och höll den mot sin kind. "Snälla bli bra" mumlade han och blundade igen. Han skulle inte vilja leva utan henne...

De satt tysta och mörkret började falla, en tjänare kom in och tände en brasa och tillslut anlände läkaren. Han drog av sig manteln och såg på det Simon hade gjort och nickade godkännande. Mannen var lång och mörk, svart hår, mörkt skinn och ja......ett gult och ett blått öga. En särling och med mörk hy här i trakterna var ovanligt.

Ethan såg upp på doktorn med trötta och förtvivlade ögon. "Snälla, om du kan rädda henne, jag ger dig vad du än vill ha...". Han kunde ge honom alla sina pengar om det var så...".

Doktorn log, "En anställning, de jagar särlingar utan anställning." sa han och log uppmuntrande, "Det finns gott om hopp att hon överlever." sa han och studerade dem alla. Han satte sig ner, nu var bara att vänta.
"Min gåva är ormar, tala med dem, styra dem och ja detta med." sa han med mörk stämma och såg på de andra två.

Ethan nickade. "Det kan du gå gladligen, jag anställer gärna särlingar". Han pekade på sina olikfärgade ögon. Han nickade sedan, han hoppades det...
"Jag missar aldrig när jag skjuter, kastar och så vidare" mumlade han sedan och strök Eletha över kinden.

Mannen log, "Mitt namn är Kayron." sa han och Simon presenterade sin gåva. Eletha mumlade något åter och kastade sig fram och åter. "Hon? Särling?" frågar han och känner på hennes panna, febern var oroande och han och Simon med gemensamma krafter fick i henne febernedsättande.