prs yehet & kkaebsong

"Blev nedstämd nu?" frågar Joshua och granskar sin fästman med huvudet på hans axel. "Zihao, om han lägger mat i kylskåpet får han dela med sig!" sjunger han tyst och gäspar sort innan han slingrar armarna om den äldre

”Visst, annars hade jag inte varit i full gång med att äta upp det”, påpekade Zihao och frustade till. ”Det är inte mitt fel att han lämnar god mat i kylskåpet. Han får väl skaffa sig ett eget kylskåp om han vill ha den alldeles för sig själv”, konstaterade han därefter och stoppade in den sista biten i munnen. Tugga, tugga, tugga. Många skulle nog ha ansett att det var jävligt äckligt, men tjugoåringen delade inte den åsikten för fem öre.

Det verkar som att Joshuas klängande inte hindrar Zihao från att trycka i sig maten.
"Vi kan fixa nya åt honom...." mumlar han med ett magert leende och sluter sina ögonlock, jösses han är trött.

Zihao sneglade mot Joshua med ett höjt ögonbryn och skakade lite på huvudet. Skulle den yngre på riktigt somna vid matbordet?
”Du har inte ätit upp din mat än”, mumlade han och drog nittonåringen till sig, bara för att lämna en massa små pussar över ansiktet på honom. ”Och du får inte somna här. Eller, det får du ju tekniskt sett, men det betyder att jag kommer behöva bära dig upp till sovrummet”, förtydligade tjugoåringen.

"Men jag orkar inte..." gnäller Joshua och kravlar sig upp i Zihaos knä, bara för att slingra den äldres armar om sin egna mage. "Okej då, jag får hålla mig vaken." Han drar till sig sin soppa och tar ytterligare lite till munnen. Varmt och gott, mums.

”Alltså jag kommer säkert få bära dig oavsett så..” muttrade Zihao och vilade hakan mot en av de slanka axlarna. ”Jag förstår inte hur du kan vara så trött, gör inte din näsa ont eller någonting? För mitt huvud gör fortfarande ont”, knorrade han buttert. Det var ju inte precis som om tjugoåringen ville att Joshua skulle ha ont, men han kände sig så förbaskat jobbig som satt och klagade hela tiden. Därför skulle det vara lite mindre irriterande om någon annan också klagade.

Joshua himlar lätt åt den äldre medan han äter av sin soppa, väldigt bra för hans stackars hals som skriker av smärta varje gång han sväljer.
"Nej, jag kan nog gå själv." protesterar han och ställer ifrån sig sin soppa, mätt och belåten... även om han vill ha lite mer. "Jo.. min näsa gör lite ont, men det är ingen fara."

”Men åh..och jag som absolut ville bära dig”, knotade Zihao och reste sig upp, med armarna hårt slingrade om Joshua. Jo, det var någonting med att gå omkring och kånka på nittonåringen som gjorde den äldre väldigt nöjd och belåten. Extremt underligt, precis som många av hans åsikter och funderingar, men samtidigt sant till den högsta graden. Magen klagade fortfarande, skrek efter mer mat. Det var verkligen omöjligt för tjugoåringen att bli mätt, eller hur? Usch, vad jobbigt.

Det är inte särskilt lätt för Joshua att ignorera den äldres mage som kurrar för fullt, han är verkligen hungrig han. Nittonåringen skuttar ner från hans grepp och tassar fram till köket.
"Du får ta något mer.. vad vill du ha?" frågar han medan blicken rotar igenom kylskåpet.

Tjugoåringen betraktade Joshua med lätt sorgsna ögon. Ingenting i det där kylskåpet skulle vara tillräckligt. Kanske om han åt precis allting som fanns därinne, men det kunde han ju inte göra.
”Det är okej, Joshua. Jag är åtmsintone inte lika hungrig som innan..och ingenting av det som finns därinne kommer att räcka för mig, du vet hur min mage fungerar”, fortsatte Zihao och log blekt. ”Vi går och lägger oss istället? Du är ju trött, eller hur?”