prs yehet & kkaebsong

Joshua skakar på huvudet åt den äldre, och slingrar armarna om honom bakifrån.
"Jag klarar mig, jag är uppriktigt inte hungrig." Berättar nittonåringen och pekar på maten framför Zihao. "Ät, bara för att jag missar en måltid betyder det inte att jag är döende.."

”Men jag känner igen mig i situationer som dessa, Joshua. Du slingrar dig liksom ur från att äta och skiter i det. Och så fortsätter det bara, tills du bara en skinn och ben”, sade Zihao och betraktade nittonåringen med oroliga ögon, när denne slingrade armarna omkring honom. Okej, det var omöjligt för tjugoåringen att hålla sig borta från maten. Snart var tallriken renskrapad och magen åtmsintone halvt full. Nåväl, han var åtmsintone inte lika hungrig som innan. ”Vill du inte ens ha lite chokladpudding?”

Försiktigt stryker Joshua fingrarna över Zihaos mörka lockar innan han gnuggar sig om ögonen.
"Jag tar lite soppa.. det är nog det enda min hals orkar med." Mumlar han och lämnar en puss på tjugoåringens kind. "Chokladpudding skulle få mig att må illa." Förklarar Joshua och börjar värma soppan som stått i kylen.

Soppa var åtminstone bättre än ingenting. Tjugoåringen, som nyss varit nedstämd och butter, sken genast upp. De smala läpparna sprack upp i ett förnöjt leende och han följde Joshua med blicken, när han gjorde i ordning soppan.
”Det innehåller i alla fall lite näring..vilken sorts soppa är det?” Undrade Zihao och vilade ena kinden mot handflatan. ”Den luktar faktiskt riktigt gott, om jag ska vara helt ärlig.”

Jo, Joshua påminner sig själv om att han måste kämpa med det där med maten, att se Zihao nöjd och glad är så mycket bättre än nedstämd. Nej, nittonåringen bryr sig egentligen inte om sin hälsa, men han bryr sig om människorna runt omkring honom.
"Vegetarisk Gulasch." berättar han och sätter sig ner bredvid sin fästman, för att ta en sked av den varma soppan. "Så himla bra mot halsont ska du veta.. och så varm!" Riktigt bra när man är lika frusen som Joshua.

”Det både luktar och ser gott ut”, mumlade Zihao och stirrade ner i soppskålen med hungriga ögon. Fan, hur mycket krävdes egentligen för att han skulle bli riktigt mätt? Ett halvt rådjur? Det skulle han ju knappast få tag på nu. ”Börjar det kännas bättre? Förkylningen och så alltså..är du säker på att du inte vill ha typ en halstablett eller så? Weimin kanske har något konstigt hopkok som hjälper?” Föreslog han och makade sig lite närmare nittonårigen, så att han kunde slingra armarna om honom och luta huvudet mot en av axlarna.

Det är inte särskilt svårt att se hur Zihao suktar efter den varma soppan, stackarn blir aldrig mätt.
"Vill du ha en portion till? Tror det finns mer." berättar Joshua med ett magert leende, innan han skakar på huvudet åt orden. "Har varken blivit bättre eller värre, så det är väl ett plus.. Zihao, jag har eget hopkok som kanske kan hjälpa på traven, men jag gillar att veta att jag åtminstone är lite mänsklig, och inte bara använder mig av magin för att bli bättre, förstår du?"

Mer mat? Gärna. Zihao kom genast upp på fötter och började rota omkring inne i kylskåpet, bara för att dra fram en skål med marinerade köttbitar. Varför hade han varit tvungen att hitta just den skålen. Äsch, fuck it. Det var Yaosus fel att han lämnade maten helt oskyddad mitt framför näsan på sin vrålhungriga bror.
”Jo, jag förstår typ”, började tjugoåringen och satte sig ner bredvid Joshua igen. ”Om det får dig att känna dig bättre så är du betydligt mer mänsklig än mig i alla fall”, konstaterade han sedan och stoppade in en av de små kött tärningarna i munnen. Mums.

Med en sked soppa i munnen, låter Joshua sin blick vila på fästmannen innan han nickar långsamt. Vad bra, att han förstår vad det var han ville ha sagt.
"Känna mig bättre? Det skulle jag inte påstå." berättar han med ett litet leende, och låter huvudet falla mot Zihaos axel. "Men det är ju skönt att inte vara ensam om att känna så, eller hur?"

”Absolut, ensamhet kan bli riktigt jobbigt i längden. Speciellt om man inte valt den själv”, mumlade Zihao och stirrade ner i skålen med kött. Han borde kanske inte ha valt just den måltiden. Men nu var det alldeles försent, med tanke på att han redan stoppat i sig hälften av allt kött. Drt var faktiskt inte tjugoåringens fel att hans mage aldrig blev nöjd. Eller, den kunde allt bli nöjd. Då krävdes det däremot mycket mer mat än den som stod framför honom. Fy fan vilken förbannelse, att nästan aldrig bli mätt..