De utvalda

"Nja, tror mer att för att vara orättvis, för att Simon bara är min son" mumlade Ethan. Han strök henne över kinden och drog ner henne i sitt knä igen.

"Men ändå." sa Eletha även om hon förstod det Vina hade på nåder tagit med Simon och uppfostrat honom som sin egen. Barnet i hennes mage skulle inte ens bli erkänt, det skulle bli en horunge och hon skulle kunna mista tjänsten om Vina tyckte så.

Ethan kysste henne lätt. "Försökt att inte oroa dig, Vinas bror har en egen familj, fyra barn och en fru, han stannar inte här länge och är inte här ofta":

"Hoppas det, Ethan jag vill inte träffa honom." sa Eletha och kröp upp i hans famn. Att möta Vinas bror skulle vara som att möta sitt gamla liv och det ville hon inte för allt i världen.

"Du kan stanna i mitt rum om du vill, kontoret kommer han nog till, men inte mitt privata rum". Ethan strök henne lugnade över ryggen.

Eletha nickade, "Eller i mitt rum, men jag vill inte vara ute i korridorerna då. Slipper jag arbeta, snälla." sa Eletha och andades häftigt.

Ethan suckade djupt. "Har du inte lyssnat? Du får ledigt!". Han reste sig upp och öppnade fönstret så hans huvudvärk skulle lätta.

"Förlåt." mumlade Eletha ångerfullt och drog sig undan och satte sig på sin egen stol. Hon var glad att slippa träffa brodern över huvud taget.

Ethan vände sig mot henne igen med ett mjukt leende och mer avslappnat uttryck då huvudvärken släppt lite. "Be inte om ursäkt, lugna bara ner dig".

"Okej." sa Eletha även om hon inte gjorde det, till det yttre förvisso för att inte visa Ethan. Men hon skulle inte vara lugn försen brodern åkt hem igen.
"Simon kanske har något mot huvudvärken?" sa hon i frågande ton och såg på honom.