prs yehet & kkaebsong

Med blängande ögon stirrar Joshua på den äldre, slår löst till honom med tassen och morrar tyst. Det verkar som att Zihao återfunnit sin ork, men nittonåringen själv kan inte hitta sin egna någonstans. Nej han vill faktiskt sova... men det skulle vara mysigt att gosa med Zihao också... Fortfarande med blängande ögon reser han försiktigt på sig, och skuttar upp på tjugoåringens rygg, bara för att börja nafsa på honom. Ja, om han väckt Joshua så får han betala för det.

Aj. Zihao utstötte ett gnällande ljud och började ruska på sig, i ett försök att skaka av sig Joshua. Det gjorde faktiskt ont att bli biten av så vassa små tänder. Även om de var betydligt större än nålar, påminde de om sådana faktiskt. Nu när han väl börjat tänka i de banorna, övergick gnällandet nästan genast till ett högljutt ylande.
”Zihao, håll käften”, muttrade Weimin irriterat och slog till tjugoåringen över nosen. ”Även om ni två inte vill sova, så vill jag det. Gå och busa någon annanstans istället och lämna mig ifred”, fortsatte han vredgat.

Men jag vill sova. Gnäller Joshua inombords när han faller ner på golvet, varför behövde fästmannen väcka honom? Usch han är så trött, och så förbannat sjuk. Än en gång kastar han sig över Zihaos rygg, och börjar nafsa honom i öronen, den här gång mer noga på att vara försiktig.... Jo han har ju lite vassare tänder i den här lilla formen.

Nöjt, tog Zihao ett skutt ner på golvet och började trava iväg mot trappan. Weimin hade ju trots allt hjälpt dem alla ganska mycket under dagen, han förtjänade faktiskt att sova. Med lätta steg tassade han uppför de många stegen och vidare mot Joshuas rum, trots att fästmannen fortfarande var i full gång med att bita honom i öronen. Men men, det var faktiskt ganska gosigt så han hade inte direkt någonting emot det. Inte alls faktiskt.

Uppenbarligen har nafsandet ingen som helst effekt på Zihao, vilket irriterar Joshua något extremt. Bestämt börjar han klättra över den stora vargen, så att han tillslut hänger vid hans nacke, precis som han gjort när de gick ner för trappen. Med blängande ögon gnager han försiktigt i halsen på vargen.

Okej, det var droppen för lilla Zihao. Med ett dovt morrande bet han tag i Joshuas svans och började bestämt gnaga på den. Inte hårt eller så, men han visste själv hur obehagligt det var när någon höll på med hand egen svans. Alltså ibland är du så sjukt jobbig, vill ju bara gosa med dig dumbom. Precis som vanligt resulterade tankarna mest i ett högljutt gnällande, men han visste mycket väl att nittonåringen förstod ungefär vad det betydde.

När Zihao får för sig att bita tag i Joshuas stackars svans, gnäller han högt till och sparkar sig loss. Aj. Han förtjänade nittonåringens gnagande då han väckt dem så brutalt, men Joshua vill faktiskt inte bli buren i svansen. Kvickt börjar han springa ifrån tjugoåringen in till sitt rum, bara för att gömma sig under sängen. Nej, där kommer Zihao inte få tag på hans svans, här kan han gömma sig.

Skulle de leka kull nu också? Zihao stannade tvärt till och stirrade förbryllat efter Joshua, efter att denne rusat iväg mot sitt rum. Men det dröjde inte någon längre stund innan tjugoåringen rusade efter honom, med lägga steg och svansen vilt vispandes bakom sig. Jo, det här var väldigt roligt enligt den äldre - ett faktum som bara fick honom att verka mer och mer lik en femårig. Inte till utseendet, utan rent mentalt. Det var inte ens helt sant med tanke på hur sjukt barnslig han var.

Barnsligt? Jo, paret är definitivt barnsliga, men det gör nog det hela än bättre. Zihao har på något sätt fått Joshua att inte vara lika spänd och vuxen konstant, vilket underlättar en hel del. Med stora ögon kollar han mot dörren från sitt ställe under sängen. Huvudet vilar mot hans tassar, medan öronen och ögonen jobbar intensivt med att urskilja Zihaos rörelser. Joshua ser faktiskt detta som att fly från sin jägare, till någonstans där han kan sova ifred. Det är dock positivt att Zihao ser detta som en liten lek.

Efter att ha spatserat omkring inne i Joshuas rum några varv, lade Zihao sig slutligen till rätta bredvid sängen. De stora ögonen var tvärt fästa på nittonåringen, alldeles uppspärrade och lekfulla. Med ett litet tjut välte han, däremot utan att ta blicken en endaste sekund från räven. Återigen vispade svansen ohejdbart över golvet. Kanske han var lite väl exhalterad? Så roligt var det väl ändå inte stt springa omkring och jaga sin fästman? Eller? Jo, det var nog tyvärr det. Som tur var, för den yngre, kunde han inte komma åt denne för tillfället. Men någon gång var han väl tvungen att ge upp? Förhoppningsvis.