prs yehet & kkaebsong

"Pistol," rättar Joshua med ett varmt leende och en nick, jo en femårig Zihao viftandes hejvilt med en pistol är faktiskt ingen svårighet för honom att se i huvudet. Väldigt roande, men samtidigt väldigt läskigt. Nittonåringen skrattar till tyst, innan han nickar instämmande åt den yngres ord. Jösses. "Jo, man ska ju alltid se från den positiva sidan, eller hur?"

"Pistol? Ja, så var det nog", mumlade Weimin och kom upp på benen. "Det känns som om du klarar dig ganska bra själv, vilket jag i och för sig redan visste.." mumlade han sedan och sträckte på sig. "Borde nog gå och se till att Zihao inte har dött eller någonting." Gräddbakelsen slank ut genom dörren och skyndade in i vardagsrummet, plötsligt orolig. Tänk om han råkat ta i lite väl hårt? Tjugoåringen hade ju trots allt slagit i huvudet ganska hår.
"Weimin, jag tror att du typ råkade döda Zihao", tjöt Yaosu i samma sekund som sjuttonåringen tassade tillbaka ut i vardagsrummet.

Joshua ska precis öppna munnen och svara den yngre, men sjuttonåringen försvinner snabbt ut från badrummet och lämnar honom ensam. Typiskt. Han tassar in i köket, letar reda på lite is, och håller det mot sin näsa i några sekunder. Visserligen fick besvärjelsen näsan på plats, men det betyder inte att det inte gör ont. Dock är den lugna stunden kortvarig, då han hör Yaosu tjuta från vardagsrummet. Med stora ögon, tassar han in till vardagsrummet, för att stirra ner på Zihao.

Sjuttonåringen sjönk ner på huk bredvid Zihao och petade löst till honom mellan öronen. Död? Knappast. Kanske aningen medvetslös, men det förtjänade han faktiskt, då han gett Joshua ett rejält slag över näsan.
"Han är inte död", försäkrade Weimin och sneglade upp mot Yaosu som vandrade omkring stressat i cirklar. Den yngre tvingade upp ögonlocken på sin bror och stack sedan tippen på sin stav så nära irisen han kunde komma. "Lumos", mumlade han och betraktade vidgningen av pupillen.
"Var det inte lite onödigt att slå honom medvetslös.." Muttrade tjugotvå åringen och andades lättat ut.

Åh gud vilken lättnad.. Visserligen hade Joshua förväntat sig att den äldsta Xie brodern överreagerat en hel del, men man kan aldrig vara för säker, eller hur? Med en lättad liten suck sätter nittonåringen sig ner bredvid Zihao, och stryker försiktigt fingrarna över hans huvud. Stackarn, Weimin kan verkligen ta i med hårdhandskarna ibland.

"Nej, med tanke på att han verkade ha i åtanke att döda dig så var det inte det", svarade Weimin kallt och rätade på sig. Med armarna korslagda över bröstkorgen, satte han sig i soffan igen och plockade upp sin bok. Därefter föll rummet i tystnad en bra stund, tills dess att Zihao slutligen kvicknade till. Nåväl, han kunde ju inte direkt säga om rummet var tyst eller inte med tanke på att han inte kunde höra någonting. Med ett ynkligt läte, gjorde tjugoåringen någon slags bisarr grimas innan han slog upp ögonlocken. Hade sjuttonåringen verkligen drämt honom mot väggen så pass hårt att han tappat medvetandet?

Ett leende sprider sig över läpparna när Joshua ser hur den äldre börjar få tillbaka sitt medvetande.
"Har du ont?" frågar han och tar bort isen från sin näsa, och lägger den över det stackars huvudet. En väldigt dum fråga egentligen, klart att Zihao har ont efter att ha slagit i väggen så pass hårt som han gjort.

Zihao blängde stint upp mot Joshua ett slag innan han genast vände bort blicken, skamsen som bara den. Extremt långsamt, satte han sig upp och krånglade sig därefter upp i nittonåringens knä, så gott som det nu gick. Sedan lutade han försiktigt huvudet mot en av de slanka axlarna för att återigen glida in i någon slags blandning mellan medvetslöshet och medvetande. Vad hade ens hänt? Allting var så förbaskat suddigt och otydligt att tjugoåringen fick tänka efter riktigt länge innan han åtminstone mindes några små detaljer.

Joshua slingrar armarna om den äldre och ställer sig upp på sina svaga ben. Det är ett underverk att han lyckas hålla Zihao uppe, för att sedan röra på fötterna mot soffan. Försiktigt lägger han ett par filtar över den andre, innan han gosar ner sig bredvid. Fingrarna stryker han försiktigt över kinderna med ett litet leende, innan han sluter sina egna ögonlock. Kanske han kan somna lite han också?

Med ett litet stönande gnällande, grävde Zihao ner sig ännu mer hos Joshua. Fy fan vad ont han hade, det var alldeles absurt.
"Äsch då, det är inte så synd om dig, din stora jättebebis", muttrade Weimin och petade till tjugoåringen i sidan med en av sina tår. "Och även om det var det, så är det inte någon annans fel än ditt eget. Man dödar inte sin egen familj, Zihao, inse det", fortsatte han kyligt innan de mörka ögonen vandrade tillbaka mot boken. Herregud, varför var han så elak när den äldre uppenbarligen hade ont? Visst var det Zihao försökt sig på grovt fel, men det hade inte enbart varit han som varit arg på Yaosu. Utan alla delar av honom hade blivit riktigt pissed off av de hårda orden. Han behövde verkligen jobba med sina aggressionsproblem, suck.