Voldemorts dotter och fången från Azkaban

Det vore awesome om hon mötte Sirius igen!

haha då får det bli så :p jag ska försöka få ihop det :p satt nämligen och försökte avgöra hur jag skulle göra menjag fixar ett möte bara för eran skull ♥

Yay. ♥

skriver om det nu ni ska få läsa om det om en stund

Bra, längtar.

kan du länka ffen?

jag skriver så fort jag kan här är länken

http://www.fanfiction.net/s/2047918/1/Dracos_Drommar_Hopp_och_Hans_Stora_Karlek

tack

så där nu kommer nästa kapitel och det blev väldigt långt xD men jag hoppas ni gillar det

Kapitel 14: hur listade du ut det?

”Jag sitter här och tänker tillbaka på allt som hände. Och det finns saker jag önskar att jag kunde ändra på men vi kommer till det. Tryck på knappen.

Jag satt i fönstret hela natten och såg på skogen, men jag såg inte hunden eller, Sirius som det nu var. Och jag kunde inte låta bli att le. Jag vet inte varför men jag fick en känsla av att Sirius kanske inte var de monster som alla trodde. Jag hade mött honom två gånger och han hade aldrig gjort något, han hade bara sätt olycklig ut. Jag såg solen gå upp och jag reste mig från fönstret och sträckte på mig. Merlin såg på mig från sin pinne men gick sedan tillbaka till att sova.
”Vad är fel Cara?” jag såg på Kira och log
”Inget är fel, jag har bara mycket att tänka på.” Svarade jag henne och jag henne en mus till frukost. Sedan gick jag fram till garderoben och rotade igenom den och hittade till slut en vit/svartrandig klänning som jag slängde på mig, flätade håret och tog på mig mina skor och lämnade rummet med bestämda steg och jag gick rakt igenom uppehållsrummet utan att unna någon en blick.
”Nu ser hon ut som ängeln från helvetet igen.” hörde jag en femte årselev säga och jag log lite för mig själv. Jag gick genom de tomma korridorerna ner till frukosten. Jag slängde en blick på mina vänner som knappt såg på mig. Jag hörde att alla pratade om nattens händelse och Ron berättade gärna vad som hänt och jag bara suckade. Jag hade bestämt mig för att inte berätta för någon om att jag träffat eller snarare sätt Sirius.
”Jag kanske skulle försöka träffa honom.” sa jag halvt för mig själv samtidigt som jag drack upp min juice. Jag såg på hur posten kom in och hur Neville fick ett illvrål och jag log lite skadeglatt. Ja jag kunde inte låta bli. Longbottom sprang ut ur salen och halva skolan skrattade, och jag sökte mina vänners blick men de såg bara kallt på mig alla tre och jag reste mig argt och lämnade salen och gick mot köket. Husalferna sprang runt och försökte hinna med allt. En av de stannade hos mig och buggade
”Vad önskas, Fröken?” frågade den och jag såg ner på den
”Jag vill ha en ny gjord paj och en flaska mjölk och några kakor.” sa jag och snart var alfen tillbaka med allt i en korg och jag lämnade köket bakom mig och steg ut i kylan. Jag visste vad jag skulle göra. Jag hörde Harry och Ron komma strax bakom mig, de var på väg till Hagrid och jag gömde mig bakom några buskar. Jag ville inte ens se dem. Jag hörde hur deras röster dog bort och jag såg mig omkring innan jag styrde mina steg mot skogen. Jag drog upp manteln när jag kom in och jag smälte in bland skuggorna. Jag hoppas det här är en bra ide. Tänkte jag och kände så jag hade trollspöt med mig.
”Mr. Black?” ropade jag och såg mig omkring och gick lite längre in skogen.
”hunden?” jag visste inte riktigt vad jag skulle kalla honom. Jag hörde hur en gren knäcktes bakom mig och jag vände mig om och såg mannen jag sätt i går, Sirius Black. Han var mager, ögonen såg ut att sitta på en döskalle och han var blek som ett lik och han såg ut som om han kom precis från graven. Han riktade staven mot mig och jag drog mig.
”Jag skulle inte försöka något om jag var du. Du vet om att jag skulle kunna döda dig med en gång?” sa han hest och jag såg på honom.
”Jag tror faktiskt inte du skulle kunna det.” svarade jag honom lätt utan att låta kaxig och han såg en aning förvånad.
”Du har då bra självförtroende. Du är tretton och jag är en vuxen man och jag kan trollformler du aldrig hört talas om.” sa han med samma hesa röst.
”Jag har bra självförtroende och jag kan faktiskt mer en de flesta i min ålder, men det är inte därför jag tror att du inte kan döda mig. Jag tror helt enkelt inte du är någon mördare.” sa jag och sänkte min stav och han såg på mig och sänkte tillslut sin stav och såg på mig. Jag vet inte hur länge vi bara såg på varandra. Men jag var glad över att första delen i planen hade funkat. Tillslut bröt Black tystnaden
”Vem är du?” frågade han och jag mötte de mörka ögonen
”Jag heter Cara men det lär inte säga dig något. Men jag vill dock ha några svar.” sa jag lätt och log lite mot honom och han såg förvånat på mig.
”Du vill ha några svar? Du listar ut att jag är animagus och bor i den förbjudna skogen och du vandrar bara in här där en mördare håller till. Du är antingen mycket dum eller mycket modig.” sa han och jag bara såg på honom.
”Jag är väll lite av båda antar jag. Men antingen tänker du svara på mina frågor eller så inte.” sa jag lugnt och såg på honom
”Jag tvivlar på att du är dum med tanke på hur mycket du listat ut.” sa han och såg på mig. ”Och vad tänkte du göra om jag inte svarade på dina frågor, tillkalla dementorerna?”
”Eftersom jag tror att du är oskyldig skulle jag inte tillkalla dementorerna eftersom jag vet att det skulle bli din dödsdom. Jag skulle lämna skogen och låta dig återgå till ditt.” svarade jag lätt och han såg undrande på mig.
”Du är bra konstig, men jag antar att du kan få ställa dina frågor.” sa han. ”Men inte här det är för nära skolområdet. Jag bor längre in.” jag nickade och vi började gå längre in i skogen och jag såg mig omkring, jag älskar verkligen den här skogen. Vi kom fram till en grotta och vi steg in, den var inte jätte stor men Black hade lyckats göra den något hemmastadd, han hade gjort en provisorisk säng och fixat en eldstad. Jag såg mig omkring och slog mig sedan ner på golvet och Black satte sig ner mitt i mot mig.
”Jag antog att du skulle vara hungrig så här.” sa jag och gav honom korgen och han såg på tveksamt på maten i korgen.
”Hade jag velat döda dig hade jag inte gjort mig mödan att försöka förgifta dig jag hade gått till professor Dumbledore och berättat vad jag visste.” sa jag och han nickade och började äta.
”Hur listade du ut det?” sa han och jag såg på honom. ”Ja att jag var animagus?”
”Dina ögon. Det var samma sorgsna blick som hunden i skogen hade haft.” sa jag som om det var självklart.
”Inte många hade lagt märke till det.” sa han och tog en klunk mjölk och jag ryckte på axlarna.
”Jag är inte som andra. Jag lägger märke till saker som ingen annan gör.” svarade jag enkelt.
”Nej det är du. Jag har inte mött någon på flera år som dig.” svarade han och jag antog att han tänkte på sina vänner.
”Jag antog att du tänkte på James?” sa jag enkelt och han såg förvånat på mig.
”Hur mycket vet du?” frågade han och jag såg på honom och funderade på att läsa hans tankar men sköt den iden åt sidan. Jag gillar inte att läsa folks tankar.
”Jag vet inte mer än vad folk har berättat.” svarade jag enkelt
”Och ändå tror du att jag är oskyldig?” sa han hest och jag såg på honom
”Alla är skyldiga till något, men jag tror inte att du mördade Harrys föräldrar. Jag tror det saknas en bit av berättelsen.” sa jag och mötte hans blick.
”Du är den första på många år som jag mött som tror det. Ja du är nog den enda som tror det.” svarade han och jag ryckte på axlarna.
”Jag tycker det säger sig själv. Det verkar väldigt otroligt att du skulle förråda Harry föräldrar efter tio år.” sa jag lätt och han såg på mig
”Det gjorde jag inte.” var allt han sa och jag såg på honom.
”Pettigrew gjorde. Han förrådde James och Lily till Voldemort.” sa han och jag såg förvånat på honom. Det här hade jag inte väntat mig.
”Du verkar förvånad.” sa han och jag nickade.
”Jag trodde inte han var personen som Voldemort skulle ha användning för. Han verkade så, ja värdelös.” var allt jag kunde säga och Black lyfte ett ögonbryn när jag nämnde min fars namn men sa inget.
”Ja, men man kan bli förvånad över vad folk kan göra när de blir rädda.” svarade han och jag nickade.
”Men vad hände första gången Voldemort försökte mörda Potters?” jag såg på honom och han suckade.
”Allt gick så fel den gången, Alice Longbottom var hemlighetsväktare den gången. Alla trodde att det var jag. Så jag la ut ett spår efter mig men Voldemort listade ut att det inte var jag och lät dödsätarna tortera makarna Longbottom tills de avslöjade hemligheten, de hade själv en son Neville och de hotade med att döda honom. James och Lily var inte arga på dem när de fick reda på sanningen, men alla trodde att det var jag som avslöjat dem. Så när James ville att jag skulle bli hemlighetsväktare igen som folk trodde, så sa de att han blivit galen. Dumbledore avrådde honom starkt men han envisades med att använda mig och det blev så. Jag var deras väktare i nästan tio år och jag reste jorden runt för att Voldemort inte skulle kunna hitta mig men när han började komma mig på spåren bad jag James byta till Peter eftersom jag trodde det var säkrare. Jag visste inte att Pettigrew redan då jobbade för Voldemort, hade jag vetat hade jag aldrig föreslagit det. Men vi trodde aldrig att han skulle förråda dem. Jag åkte till honom en kväll för att se om han var okej men han var borta och ändå verkade det inte ha varit någon strid. Jag kände att något var fel och åkte till James och Lily men det var försent. Jag såg hur Hagrid tog med sig Harry och jag började min jakt på Peter och när jag hittade honom sprängde han gatan i luften och alla dog jag hamnade i Azkaban.” förklarade Sirius och jag satt som förstelnad, jag hade aldrig kunnat föreställa mig det här. Jag visste inte vad jag skulle säga.
”Men vad gör du här nu då?” frågade jag honom när jag lyckats samla tankarna.
”Jag ska hämnas mina vänner.” svarade han och jag såg oförstående på honom.
”Peter är där inne.” sa han och pekade mot slottet.
”Menar du att han är på slottet? Att han inte är död” sa jag förvirrat och jag kände mig helt borta.
”Han lever och ja han är på slottet.” morrade han och jag tänkte att han levt som hund för länge.
”Du behöver inte morra på mig, stygg vovve.” jag kunde inte låta bli och jag såg skymten av ett leende i Sirius ansikte.
”Det var inte meningen. Men ja han är på slottet.” sa han och jag såg på honom
”Är det därför du har brutit dig in i slottet? Men Sirius vad jag inte förstår är hur han kan vara på slottet? Jag tror lärarna hade märkt i fall en man som skall vara död gömmer sig på slottet.” sa jag lätt och han skakade på huvudet.
”Han är precis som jag animagus. Vi kunde alla fyra förvandla oss till djur James till kronhjort, jag till hund, Remus…”
”Till varulv. Ja jag vet.” svarade jag honom lätt och han nickade
”Hur fick du reda på det?” frågade han
”Jag gjorde en läxa för Snape om varulvar, och säg inget om Snape jag vet hur ni hatar honom. Vad blev Peter för djur?” frågade jag i stället.
”Du vet en hel del som ingen annan vet.” Sa han och såg på mig men jag sa inget. ”Peter blev en råtta.” fortsatte han och jag såg på honom.
”Scabbers!” utbrast jag och han nickade.
”Ja, han har lyckats lura hela trollkarlsvärlden.” sa Sirius och jag såg på honom.
”Men Scabbers är död, Krumben åt upp honom.” förklarade jag men Sirius skakade på huvudet
”Krumben har inte ätit upp honom, han har försökt men inte lyckats. Ja jag har bett honom.” jag bara nickade inget förvånade mig längre.
”Men han är inte kvar i sovsalen i alla fall, Ron har letat där. Ja till och med hela tornet.” sa jag och Sirius såg besviket på mig och suckade.
”Jag kan försöka hjälpa dig hitta honom.” sa jag lätt och han såg på mig och nickade.
”Jag vore ytterst tacksam om du ville göra det.” sa han och jag log
”klart jag vill. Nu när jag vet hur hela historien ligger till.” sa jag och nickade.
”Jag är förvånad över att du inte tror att jag ljuger?” sa Black och såg på mig
”Jag har någon inbyggd kraft som för vanar mig om folk ljuger. Jag tror jag ärvt det efter morfar.” sa jag och log lätt.
”Du är full av överraskningar.” sa han och jag nickade och såg ut genom grott öppningen, det hade börjat mörkna.
”Ja jag är väl det. Men jag måste bege mig tillbaka innan de börjar oroa sig. Du vet väll om att det är en galen mördare lös?” sa jag och log och åter såg jag ett svagt leende i den flyende mannen.
”Ja jag har hört ett ryckte om det.” sa han och jag små skrattade. ”Kan jag få veta ditt namn åtminstone?” frågade han och jag såg på honom.
”Cara.” svarade jag honom
”Inget efternamn?” sa han och höjde ett ögonbryn
”Inte för stunden. Jag har en del att dölja när det gäller mig själv.” sa jag lätt och han nickade.
”Jag följer dig genom skogen, det kan vara farligt att gå själv.” sa han och jag nickade och vi började gå
”Tror du att du skulle kunna säga något till Harry?” frågade han och jag såg olyckligt på honom.
”Verken han, Ron eller Hermione pratar med mig.” sa jag olyckligt
”Varför inte? Jag såg er i julas och då verkade ni vara utmärkte vänner. Det var utmärkt fluget förresten vilken position har du?” jag såg på mannen bredvid mig
”Det är en lång historia men vi kan säga att Ron och Hermione blev arga på varandra och Harry tog Rons parti, jag hamnade i mitten och båda trodde jag stod på den andras sida och blev sur på mig. Och tack, jag är bara reserv för Harry.” svarade jag enkelt och han såg på mig.
”Jag hoppas det löser sig. Det är jobbigt att bråka med sina vänner.” sa han och såg medlidande på mig. ”Jaså? Jag var helt säker på att du spelade.”
”Jag har tack och lov andra vänner som jag kan umgås med. Nej jag valde att vara reserv och du ska veta att Harry älskar kvasten.” sa jag och log.
”Vilken tur. Några andra från Gryffindor? Och jag hoppades han skulle gilla kvasten. Jag kände att det var de minsta jag kunde göra för honom.” sa han och gjorde något som jag vill kalla leende.
”Nej det är faktiskt Slytherinare. Jag struntade i det där med elevhemmen. Jag hoppas Harry själv får tacka dig en dag.” sa jag och började se ljuset och skolan längre fram.
”Slytherinare de trodde jag inte, några jag vet vilka det är? Och jag hoppas jag får förklara allt för Harry snart.” suckade Sirius
”Draco Malfoy, Blaise Zabini och Simon Wizardmon. Jag hoppas det också.” sa jag och log mot honom. Sirius höjde ögonbrynen när jag nämnde namnen på mina vänner i Slytherin
”Du vet om att de kommer från dödsätarfamiljer, va?” sa han och jag nickade
”Ja men man behöver inte bli som sin familj. Kolla bara på dig själv.” sa jag till honom och han nickade.
”Det är sant.” han stannade och jag såg på honom. ”Det här är det längsta jag kan gå utan att bli upptäckt.” sa han och jag nickade.
”Det var trevligt att träffa dig Sirius Black.” sa jag och han nickade
”Det samma och se upp för mördaren nu och ta hand om dig.” sa han och jag kunde inte låta bli att le stort, det här skulle vara den farliga mördaren.
”Jag ska se upp för mördaren och jag tror snarare det är du som ska vara försiktig.” sa jag och såg på honom och han nickade och jag kunde inte låta bli att ge honom en kram han stod först som förstelnad innan han besvarade den.
”Alla behöver kramar.” sa jag innan jag lämnade skogen och han försvann in i mörkret. Jag gick in i entréhallen och såg alla elever trängas runt anslagstavlan och jag förstod att det vet ett nytt Hogsmeade besök. Och det verkade som det skulle vara i morgon.
”Vill fröken göra mig den äran att gå med mig till Hogsmeade i morgon?” hörde jag en röst bakom mig och vände mig och om såg Simon
”Det gör jag jätte gärna.” sa jag glatt och han skrattade.
”Ja jag lovade ju att jag skulle visa dig Hogsmeade. Ska vi synas här klockan nio i morgon?” frågade han och jag nickade och sa sedan god natt och gick upp till mitt rum. Det hade varit en lång dag, men det hade varit värt det. jag hade fått reda på sanningen om Sirius Black och precis som jag trott så jobbade han inte för pappa. Frågan är vem jag ska berätta det för? Ingen av mina vänner skulle förstå, Severus är uteslutet och jag tror inte Dumbledore skulle lyssna heller, kanske Lupin men jag tror inte det är någon bra ide heller. Vad allt kändes hopplöst, jag ville hjälpa honom och jag ville att han skulle få träffa Harry igen. Jag kröp ner i sängen och somnade.

Jag vaknade av att Merlin väckte mig klockan sex och jag såg argt på honom och släppte sedan ut honom och satte mig sedan i fönstret och beundrade utsikten. Någon stans slog klockan sju och jag ryckte till. Vart tog timmen vägen? Jag kastade en sista blick på sjön innan jag gick in i duschen och tog sedan på mig ett par svarta jeans och en vit tröja och matchade det med ett par svarta klackskor, jag tog tag i jackan och styrde mina steg mot stora salen och började äta min frukost. Ingen av mina vänner såg ens på mig när jag kom in och jag började bli riktigt irriterad på dem. Vad hr jag gjort dem? Jag reste mig upp och stormade argt ut ur stora salen precis som de andra morgnarna och jag såg Simon stå och vänta på mig han log och jag blev lite gladare. Jag har andra vänner som faktiskt tycker om mig.
”Ska vi gå?” frågade han och jag nickade och vi började gå mot den lilla byn.
”Cara, jag har märkt en sak.” började han och jag såg på honom. ”Varje morgon så stormar du ut ur stora salen.” jag såg på honom och suckade.
”Jag har bråkat med både Hermione, Ron och Harry eller de är snarare sur på mig och varje morgon hoppas jag att de ska prata med mig men de ser inte ens på mig.” sa jag trött och förklarade allt som hänt och han la armen runt mina axlar.
”Äh glöm dem nu. Kom så köper vi lite godis.” sa han och vi steg in i godisbutiken. Jag älskade att vara här inne. Det spelar ingen roll hur ofta jag är här.
”Vad vill du ha?” frågade han och jag såg på honom och vi började plocka ihop en påse, jag tog mina vanliga klubbor och han la i något mystiskt godis.
”De är goda, jag lovar.” sa han och jag ryckte på axlarna och vi betalade och gick ut och vi styrde stegen mot postkontoret och jag fick för första gången se mig omkring där inne på riktigt.
”Titta vad små de är.” sa jag och pekade på en lite liten uggla.
”Orkar de ens brev?” sa Simon skeptiskt och jag ryckte på axlarna och vi besökte sedan skämtbutiken och jag såg på alla konstiga saker som låg där inne och Simon visade vilka som var något att ha och vilka du kunde strunta i. Vi gick förbi musik affären, ett café, Svinhuvudet och Simon berättade att det var Dumbledores bror som ägde puben och vi gick sedan till Tre kvastar och beställde varsin honungsöl. Och jag log.
”tänk att jag för första gången har fått se Hogsmeade.” skrattade jag
”Vi har spökande stugan kvar.” sa Simon och jag nickade.
”Ja det är sant. Finns det något mer att se i byn?” frågade jag honom.
”Det finns en lönnkrog lite längre upp men jag tror du är lite för ung för den.” sa han och skrattade
”Och du är inte?” sa jag och höjde ett ögonbryn
”Det är ju sant det med.” skrattade han och jag nickade, vi drack upp och började gå mot det mest hemsökta huset i England. Det låg en bit bort från byn och jag såg på huset som hade en igenväxt trädgård och igen spikade fönster och dörrar.
”Jag hade velat gå in dit.” sa jag och Simon såg på mig.
”Ja du har ju alltid varit lite knäpp.” sa han och jag såg på honom.
”Nej men hade det inte varit kul att se hur det ser ut inuti?” sa jag och försökte se en väg in.
”Kanske det.” sa Simon lite nyfiket
”Se du vill också veta hur det ser ut.” sa jag och skrattade och hörde snart röster.
”Det är Harry och Ron.” sa jag till Simon och han såg på mig och jag vände mig om men såg bara Ron och jag förstod att Harry var under manteln. Simon såg en aning förvånad men sa inget. Ron bara stirrade hatiskt på mig och jag var på väg att skälla på honom när Draco dök upp i sällskap med Blaise och faktiskt Crabbe och Goyle och de började genast förolämpa varandra
”Kom Simon vi går. Jag orkar inte höra på dem.” sa jag och vi lämnade dem bakom oss.
”Jag förstår inte varför de alltid, alltid måste bråka.” sa jag och Simon såg på mig.
”Bra fråga. Och jag vet faktiskt inte. Men vad säger du ska vi bege oss tillbaka till slottet?” sa han och jag såg på klockan, den var redan fyra och jag nickade och vi började vandringen längs den leriga vägen tillbaka till skolan. Och vi kom in i slottet samtidigt som himlen öppnade sig och ett skyfall började.
”Det verkade som vi tajmade det ganska bra.” skrattade Simon och jag nickade och log glatt och vi började gå mot middagen.
”Tack för en rolig dag Simon.” sa jag och han såg på mig.
”Varje gång min härskarinna.” sa han och jag såg på honom.
”Jätte kul.” sa jag sarkastiskt men kunde inte låta bli att le när vi skildes åt och satte oss vid var sitt bord och började äta middag. Jag såg på eleverna runt mig, de var bara yngre elever de flesta andra var i Hogsmeade och jag åt upp och lämnade stora salen och såg Lupin skälla ut killarna och jag såg i kartan som han höll i handen. Och det verkade som Lupin visste vilka som skapat den. Och jag tänkte på det Sirius hade sagt, att de var animagusar och kunde förvandla sig till olika djur. En kronhjort, en hund, en varulv och en råtta och jag tänkte på namnen på de som skapat kartan. Tagghorn, tramptass, Måntand och Slingersvans, kunde de vara James, Sirius, Lupin och Peter som skapat den? Jag såg på professorn men han avslöjade inget och när han gick så fortsatte jag gå mot dem och de såg på mig och sedan vände de blicken åt ett annat håll och såg på Hermione som kom i mot oss och de förstod att även hon hört samtalet.
”Är du nöjd nu! Har du just varit och skvallrat på oss?” snäste Ron
”Nej” sa Mioni och räckte fram ett brev och darrade på underläppen. ”Jag tyckte ni skulle få veta… Hagrid förlorade målet. De ska avrätta Vingfåle.”

”Nej nu tycker jag vi avslutar här. Jag tänker fixa något att äta och nej jag ska inte laga maten jag tänker be någon husalf och det är synd om dem om de inte blir något gott.”
*Kash*

Bra men är Cara elak mot alfer


ps skulle bli glad om ni såg min FF vARFÖR JAG http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=7904&page=3