Allmänt rollspel! {HP}

Haha. x)
~~
Det dröjde inte länge innan Keth var tillbaka igen. Han hade alltid varit en snabb uggla. Adeleine läste brevet och log brett, då det kändes som om Ethan var där med henne. Hon blev varm i hela kroppen. Hon lyfte upp ett litet paket. Hon tittade nyfiket på den, och fick syn på en liten tag där det stod öppnas inte förräns på julafton. Adeleine log för sig själv. Hon hade också skickat en present till Ethan, fast några dagar tidigare. Hon lade paketet på nattduksbordet tillsammans med brevet och lämnade rummet. Hennes mamma hade ropat att det var dags för middag.

Anthony kastade långsamt trollformler i luften, och olika ljus spred sig runt honom. Han tänkte på Cassandra, nyfiken på vad hon gjorde. Han visste att hon var med familjen Winter. Det var snällt utav dem att ta emot henne. Det gjorde honom glad, och även trygg att veta att någon tog hand om henne.

Rachels pappa och mamma var mitt inne i ett parti trollkarlsschack. De skrattade och babblade så mycket att de inte verkade bry sig om oron utanför. Rachel log för sig själv när hon sprang till övervåningen och skrev små brev till julklapparna.
Till Cassandra hade hon köpt ett halsband med en gyllene kvick, till May hade hon köpt ett par silvriga örhängen formade som hjärtan med en diamant i och till Adeleine hade hon köpt ett halsband med en nyckel och ett hjärta. Till killarna från USA hade hon köpt trollkalrsgodis och de två familjeugglorna såg inte så glada ut när de fick se vad de skulle leverera.

Cassandra hörde Mrs. Winter ropa att det var mat och hon gick ut från rummet. Adeleine hade precis kommit ut från hennes rum och Cassandra gav henne ett leende innan hon följde efter henne ned för trappan. Resterande av familjen Winter satt redan vid bordet och hon satte sig på en av de tomma stolarna. Hon kände doften av Mrs. Winters underbara matlagning och log mot henne.

Soffdynan bredvid Anthony dunsade till, när hans storasyster Lydia sjönk ner bredvid honom. "Vad tänker du på?", undrade hon, samtidigt som hon satte upp sitt vågiga, silvergråfärgade hår med mörka rötter i en hög, slarvig knut på huvudet.
Anthony rynkade på pannan. "Vem har sagt att jag tänker på något?", undrade han.
Lydia lade huvudet på sned, och log bara. "Snälla Anthony. Jag har levt med dig i sjutton år. Jag vet att du tänker på någonting, när du kastar ljus i rummet", svarade hon. Även hon höjde sin trollstav, och utförde identiska rörelser som Anthony så att ljus kastades från hennes trollstav med.
"Okej, okej. Jag tänker på en tjej."
"En tjej du gillar, eller?", undrade Lydia nyfiket, men ändå lugnt.
"Ja."

"Det var jättegott Mrs. Winter", berömde Cassandra när hon ätit upp den goda maten. Hon besvarades med ett leende och hon tog sedan en klunk vatten för att släcka den sista törsten. När hon såg att Adeleine hade ätit upp mumlade hon ett "tack för maten" innan hon reste på sig och med en snärt med trollstaven lät hennes tallrik flyga bort till diskbänken.

Adeleine hade lämnat köket så fort hon ätit klart och tackat för sig. Hon hade lovat att vara tillbaka snart, och nu gick hon längst diagongrändens ödelagda, mörka gator. Hon hade inte berättat vart hon skulle, utan bara transfererat sig. Vinterkappans fejkpälsluva var uppdragen, och bara folk som hade träffat henne under en längre period skulle kunna känna igen henne på det eldröda håret som stack ut under luvan. Egentligen borde hon inte vara ute överhuvudtaget efter vad som hade hänt på Malfoy manor, men hon brydde sig inte. Hon krävde bara uppmärksamhet. Han, Troys uppmärksamhet. Hon tog på skakiga ben till höger om gränden, och gick långsamt in genom de stora, snorkliga kyrkogårdsportarna. Kyrkans dörr var stängd, men hon kunde fortfarande höra kören sjunga jullåtar. Hon såg sig omkring. Kyrkogården låg strax bakom diagongränden, och hon hoppades att någon ovälkommen inte skulle se henne. Hon fortsatte gå över den frusna marken, tills hon hittat rätt. Det var en vit marmorgrav, ingraverad med Svarta, nätta bokstäver. Troy Winter. Hennes älskade bror. Hur mycket hon än älskade sina vänner, och hur mycket hon än älskade Ethan, så hade hon aldrig hittat styrkan att berätta för någon. Hur hennes storebror, för två år sedan och nyligen sjutton år, hade blivit mördad. Hela hon skakade när hon sjönk ner på huk för att luta kransen med de blodröda och vita rosorna mot gravstenen. Hennes älskade Troy, som alltid hade brytt sig om henne, och alltid stannat uppe hela natten när hon mådde dåligt och behövde prata. Hon gömde ansiktet i hennes vantklädda händer och brast ut i gråt. Hon grät sällan, men hennes fasad revs alltid ner i närheten av Troys grav.

Det blev en vit jul, något som gjorde May lycklig. Craig kom inte hem, något hon inte visste hur hon skulle känna kring.
Marina hade kommit hem dagarna innan May hade åkt hem och nu satt hon och klappade kattens mjuka päls. Hon hade örhängena hon hade fått av Rachel i öronen. De var underbara. Själv hade hon inte köpt allt för kreativa presenter, men hon försvarade sig med att hon knappt hade varit inne i stan och inte haft tid.
Brasan sprakade hemtrevligt i matsalen och julefriden var total. En ensam man satt och drack öl medan hans blick blev allt dimmigare. Radion sprakade i hörnet och spelade en gammal låt av Systrarna Spök. May hade aldrig riktigt förstått tjusningen med gammal musik - hon föredrog att lyssna på när hennes samtid tolkade samtiden framför att höra om sådant hon inte kunde relatera till. Men det var klart, de enda som lyssnade på radion vid denna tiden var väl folk som kunde relatera till Systrarna Spöks musik.

Cassandras vita snöuggla lämnade hennes rum och flög ut i himmelen. Den hade med sig julklappar till Rachel, May, Anthony och de andra två killarna. Hon hade inte köpt så mycket till dem, Rachel, May och Anthony hade fått lite dyrare presenter medan Damon och Ethan hade fått lite mindre då hon inte hade kommit dem lika nära. Adeleine hade fortfarande inte kommit hem än och Cassandra började bli orolig. Hon hade varit borta ett bra tag nu och enligt hennes föräldrars anvisningar så borde hon inte vara ute så här sent. Hon suckade och kollade ut genom fönstret. Snön föll ned i stora snöflingor, det verkade som att det skulle bli en vit jul.

"Det snöar!" ropade Felicity så plötsligt att Ethan nästan tappade sitt glas honungsöl.
"Gode Merlin", muttrade farfar, som faktiskt hade tappat sitt och nu använde en besvärjelse för att torka upp det.
"Vad tycker ni, ska vi gå en promenad?" frågade mamma, som hjälpte farmor att hålla igång spisen. Ehans pappa skötte ugnen.
"Ja, snälla?" bad Felicity. Ethan ville helst inte gå ut i Diagongränden, men det var nästan omöjligt att säga nej till Felicitys vädjande blick.

Adeleines händer skakade mot hennes ansikte. Tårarna som föll ner frös till is nästan omedelbart. Hon tog ett djupt andetag för att lugna sig själv, men då hon var så upprörd så föll endast en ny kaskad tårar ner för hennes kinder. Hon önskade att hon faktiskt hade dött nere i Malfoy manor, så att hon kunde träffa Troy. Hon hade gjort allt för ett ögonblick med honom, om det bara vore för en minut.