Lost life (PRIVAT)

Han håller på att prata om solen när dörrarna öppnas och han ser Scarlet komma in och be om ursäkt. "Jag uppskattar i te när man lämnar en middagsbjudning utan att säga till mig" han ser mot Annabellles stol "Gillar du henne?" Hans irriterade ansiktsuttryck är som bortblåst

"Jag ber om ursäkt. Men vi mådde båda illa och ville bara vila oss." Hon satte sig återigen.
"Hon är söt, trevlig." Hon tog sitt glas och såg mot honom.
"Jag är verkligen ledsen över vi gick men du var itne här och jag var illamående."

Han suckar lätt "Nåväl" han gör en kort paus "Är hon fortfarande rädd för mig?" Frågar han och sätter sig tillrätta i stolen. Annabelle har alltid varit rädd för honom. Det kanske hon har rätt till att vara.

"Hon är livrädd." Hon såg på sin talrik som hade en bit tårta och hon åt den sakta.
"Varför är hon här förresten?" Hon stoppade en bit i munnen medan hon iaktog honom.

Han försöker komma på ett bra svar till Scarlets fråga, men när han inte kommer på något så suckar han djupt. "Fråga henne" säger han då istället. Han reser sig snabbt upp och lyssnar "Tysta!!" Ropar han utöver salen igen. Det blir knäpptyst förutom ett svagt ljud som kommer från Scarlets rum.

Hon ryckte återigen till och blev rak i ryggen. Hon kunde höra elden från brasan lite längre bort men annars hörde hon inget.
"Får jag fråga en sak? " Hon fingrade på sin hals.
"Går det att byta plats med mig?"

"Vänta" han lyssnar lite till och skickar upp två av sina "vakter" till rummet "Menar du till cermonin?" Han skrattar lite och folk börjar prata igen.

"låt henne vara!" Hon for upp från stolennsom välte bakåt.
"ja går det?!" Hon vänder sin blick mot honom.

Han ställer sig långsamt upp "Lugna ner dig Scarlet" alla stirrar på de. Han suckar "UT!" Nästan skriker han till de och alla börjar genast röra på sig
"Nej, det går inte" säger han och sätter sig ner igen

Hon skakade i helakroppen och en tjänare ställde upp hennes stol igen och lämnade genast rummet tillsammans med de andra.
Scarlet sjönk ner på stolen och satte händerna för ansiktet och tårarna ville bara rinna. Rösten var svag. och hon vågade inte se på honom.
"Är det slut på middagen? Får jag sova nu?" Hon grät nu och lutade sig tillbaka och hade händerna fortfarande för ansiktet.