Prs med Wolf

Anaid visste inte riktigt hur hon skulle reagera. Det Aimil hade sagt var fint på ett sett men naivt på ett annat.
"Men...jag kunde förhäxat honom? Lurat honom på något sett...ni kunde inte veta! Om Astrid eller Minosa var den som träffat Rascal hade jag trott att hon tappat huvudet...jag menar, var du inte orolig att det kunde vara fälla?" Anaid kliade sig lite generat på näsan, "Vet du hur vi träffades? Jag och Rascal?"
Anaid mindes hennes första möte med Rascal. Även om början var mindre trevlig, när Rascals far försökt döda henne, fick minnet henne att le lite grann. Det var första gången Rascal hade räddat henne.

"Det är klart att jag hade mina misstankar, men jag känner Rascal. Han är envis som få, så jag fick helt enkelt följa med för att skydda hans rygg", svarade Aimil. Hon verkade alltid snäll mot alla hon träffade, men om de trodde att hon inte var vaksam tog de dödligt fel.
"Rascal berättade kort om hur det gick till", sade hon med en nick.

Anaid log lite och såg ner på sina fötter.
"Även om det aldrig är trevligt att få reda på att man är bortlovad och samma dag bli biten av en varg, kändes den dagen som den bästa på flera år..." hon fick ett drömmande uttryck i ansiktet, "Jag hade inte sett någon annan utöva magi på tre år, när Rascal förvandlade sig blev jag så glad på något sett...och sedan räddade han livet på mig...två gånger"
Röd som en tomat såg hon tillbaka på Aimil och log ett brett leende.
"Du har nog rätt, vi borde nog hitta Sham och Rascal nu, det är redan mörkt ute och, tro det eller ej, men det är väldigt tröttsamt att slita sönder ett familjeportrett"
Anaid sneglade på den tomma tavelramen.
"Norman får fixa den där imorgon..."

Aimil nickade.
"Du har rätt", sade hon och gick tillbaka ner till den stora salen där Sham och Rascal väntade. Sham hade redan placerat ormen i buren och satt nu och iakttog den från andra sidan gallret. Rascal stod med ryggen vänd mot dem och såg ut genom ett av de enorma fönsterna. När de hörde Aimil och Anaid gick de båda fram för att möta dem.
"Är du okej?" frågade Sham Anaid. Rascal ville inte möta hennes blick när han sade att ormen fortfarande sov.

Anaid nickade mot Sham utan att se honom i ögonen.
"...Hur är det själva?" hon försökte se i Rascals ögon hur han mådde, men han såg inte tillbaka. Det stack i hennes hjärta när han gjorde det.
"Jag är så ledsen, jag borde tänkt innan jag tog med er dit ner...förlåt mig" Anaid sänkte huvudet medan hon talade. Hon skämdes så enormt mycket.

Aimil gick förbi dem för att se till ormen och lämna dem ifred.
"Vi mår bra, vi blev bara lite överraskade", svarade Sham med ett blygsamt leende. Rascal nickade lätt.
"Du visste inte vad som fanns där, du blev lika chockad som vi", mumlade han och såg till slut upp i hennes ögon.

Varken Sham's eller Rascal's ord fick Anaid att känna sig bättre till mods. Att se Rascal i ögonen gav henne ännu mer skuldkänslor. Hon sänkte blicken och stirrade på sina skor i stället.
"Vi kanske skulle gå och lägga oss...det börjar bli sent..." Anaid förbannade sig själv för att hon inte kom på något bättre att säga.
Hon bet sig i läppen.

Rascal nickade.
"Vad gör vi med ormen?" frågade Aimil och kom tillbaka från buren.
"Låt den sova. Vi kan prata med den imorgon", svarade Sham och ryckte på axlarna. Aimil hummade lågt och gick.
"Godnatt", sade hon när hon gick. Sham och Rascal sade samma sak och gick ut de med. Aimil gick upp till sitt rum och somnade så snart hennes huvud nådde kudden. Rascal klättrade upp för trapporna tills han kom upp till sitt gemak och lade sig under täckena med näsan uppstickande över kanten. Han visste att Anaid var tvungen att gå genom hans rum för att nå sitt, så han höll sig vaken tills dess.

På vägen upp till sin sovplats möttes Anaid av Norman och Minosa.
"Astrid sover fortfarande, jag tror det kommer vara lättare att hela henne i morgon när jag sovit och återfått lite krafter...har de andra gått och lagt sig?" Norman lade inte märke till Anaids sorgsna min, men det gjorde Minosa.
"Anaid...har det hänt något?"
Anaid nickade och berättade om fängelsehålan. När hon var klar suckade Norman och skakade på huvudet.
"Adjå...det var inte bra..." han såg ut genom fönstret, "Jag vill inte värka okänslig, men jag går och lägger mig nu, vi får reda ut det där imorgon"
Norman gick upp på tredje våningen och in i sitt sovgemak där han somnade nästan bums.
Anaid visade Minosa till hennes rum i ett av tornen och gick sedan ensam tillbaka mot sitt och Rascals torn.
Anaid var inte säker på om Rascal sov eller ej. Försiktigt öppnade hon dörren och tog två smygande steg in i det mörka rummet.

"Jag är inte arg på dig", sade Rascal så snart han hörde att Anaid öppnade dörren. Han hävde sig upp så att han satt upp och såg på henne i mörkret. Han var inte säker på att hon kunde se honom, men det skulle ha varit skumt om han sagt det liggandes.
"Det var en olycka. Jag vet att du beskyller dig själv, men det var inte ditt fel. Kan du förlåta dig själv? Om inte för din egen, så för min skull?", sade han bönande och hans självlysande ögon glänste i mörkret.