Flygande giraffer!

"Jag vet, jag pratar med henne senast imorgon" sa Rachel och slöt lätt ögonen då han började leka med hennes hår. "Jag vet inte...Kanske gå till skogen". Hon älskade att vara där och bara slappna av och hitta någon fin glänta. Hon såg upp på honom tillslut och log. "Vill du följa med?".

"Det kan vi göra." sa David leende.
"Vi kan ta med oss mat med, det finns räven har fått ungar. Ja, de flesta andra med, men hon bad mig återvända." sa han leende och kramade om henne.

Rachel skrattade lätt. "Jag går och hämtar mat". Hon kramade honom tillbaka. Hon var van vid Davids gåva då hon också hade egna krafter, Hon släppte honom tillslut och tog sig in och ner till köket. Hon fick en korg med mat och även en flaska med saft, och en med vin innan hon började gå ut. Men mitt i en korridor stannade något upp henne. Mitt framför henne stod några av flickorna som David dansat med. De såg inte sockersöta ut som kvällen innan utan hade mörka minner och kom emot henne med onda blickar. "Du låter David vara förstår du det?" sa en av de finare flickorna och kom fram till Rachel. "Han är våran, du är bara en smutsig tjänare.
Rachels blick glödde till. "Han väljer själv, och jag tror faktiskt han har valt mig så ni kan ge upp!". Men direkt efter dem orden fick hon en hård örfil från flickan och hon tappade korgen med mat. "Tig! Smutsiga hund!" sa flickan nu tydligt förargad och slog till Rachel igen.

En svart katt slank förbi dem och sedan snabbt ut till David. Rachel hade gett denne mjölk förr och nu var det kattens tur att återgälda. Snabbt springer den ut och finner David som väntar på Rachel. Han nickar åt katten och tar denne i sin famn och springer ner för alla trapporna.

Rachel hade tappat korgen och vände bort huvudet och satte handen emot sin bultande kind medan tårar steg i ögonen av smärtan. Flickan spottade på henne. "Ska vi kanske göra om dig lite så David inte tycker du är så söt längre?". De drog upp henne och slog till henne igen och Rachel försökte snyftade drog sig undan, hon förstod inte varför hon gjorde så, det var väl inte hennes fel att David inte var intresserad av dem? Flickorna kom fram igen och en av dem tog tag i en kedja hon hade runt halsen. "Vad har du där?". De drog och Rachel spärrade upp ögonen. "Nej! Släpp den!". Den hade också tillhört hennes mor och det var en enkel kedja med en medaljong. Men flickan drog hårdare tills kedjan gick av och hon flinandes höll medaljongen i sin hand.

"Släpp henne och ge henne medaljongen." sa David med hotfull mörk stämma. Han uppenbarade sig i korridoren, såg exakt vilka de var. I famnen bar han på den svarta katten som nu spann och såg på dem med hotfulla gröna ögon.
"Ge henne snällt medaljongen och avlägsna er härifrån, annars." sa han varnande med blixtrande ögon.

Rachel snyftade och sträckte sig efter medaljongen, i den fanns en torkad blomma hon någon gång fått av David, men nu var kedjan trasig.
Då David uppenbarade sig så bleknade flickorna och gav henne snabbt medaljongen innan de i grupp skyndade sig därifrån. Rachel snyftade till och kramade om medaljongen även om den nu var trasig. Hon höll den andra handen för sin kind och maten låg i korgen kvar på golvet.

David kom snabbt fram till henne, katten hoppade ner och sprang fräsande efter kvinnorna.
"Du har en vän." log han och tog bort hennes hand.
"Vi kan laga medaljongen och vi lägger is på detta, kom." sa han och gick in med henne i köket för att hämta is.

Rachel snyftade till. "Men den är trasig, kedjan har gått av helt från den". Det var ett sådant halsband där medaljongen satt helt fast i kedjan och inte hängde i ett hål. Men hon reste sig upp och följde med honom till köket och torkade sina tårar. Kinden var lätt röd och hon fick lite is från en annan piga och satte det mot kinden.

"Jag tar den till en guldsmed, han kan löda ihop kedjan." sa han mjukt och satte sig vid henne.
"Jag är ledsen men jag kan inte göra något åt kvinnorna. De tillhör finare familjer och det skulle bara bli värre." sa han förklarande.