5 steps on how to make James Potter like you [SV]

JÄTTEBRA!!

Hon borde seriöst sluta med Ryan. :I ♥

J*VLA CLIFFHANGER VILL HA MER NU :E
(sry för min våldsamhet, men det du skriver äger och är helt trollbindande rakt igenom, typ dör lite här okok väntar spänt på mer) ♥

Vill att nästa kapitel ska komma, men vill ändå inte att den här ska ta slut
Helt sjukt bra skrivet!

Tack! Känns lite sorgligt att den snart är slut, men jag är superglad över att ni fortfarande hänger med!

---

Jag kände hur jag sakta återfick mitt medvetande. Mitt huvud dunkade fortfarande och jag kände mig yr, som om jag precis klivit av en snurrkarusell som hållit på i timmar. När jag öppnade ögonen möttes jag av totalt mörker och jag tänkte för en sekund att jag kanske fortfarande låg kvar utomhus och stirrade upp i natthimmelen, men sedan insåg jag att det var varmt, mjukt, för att inte tala om torrt, var jag nu än befann mig. Jag blinkade några gånger och tillslut vande sig mina ögon vid mörkret tillräckligt så att jag kunde urskilja rummet som jag befann mig i. Det var en avlång sal med högt i tak och dussintals sängar som stod radade längst väggarna. Jag suckade när jag insåg vart jag befann mig - sjukhusflygeln.

Jag tvingade mig själv upp i sittande position och tände lampan som stod på nattygsbordet till höger om min säng. Den blinkade till några gånger och lös sedan upp med ett mjukt sken. Jag ignorerade yrseln, illamåendet och huvudvärken och såg mig omkring efter någon som kunde ge mig lite information. Som till exempel vad klockan var, hur länge jag varit avsvimmad, vad som hade hänt och så vidare. Det var då jag såg att någon låg i sängen till vänster om min. Nyfiket sträckte jag på mig för att kunna se bättre vem det var, men personen låg med ansiktet bortvänt och ljuset från min lampa räckte inte så långt. Jag övervägde ifall jag skulle ropa, men risken fanns att personen sov och att jag då skulle väcka denne.

Jag bestämde mig för att försöka somna om och låta personen vara ifred, men när jag lutade mig mot lampan för att släcka den råkade jag istället stöta till den och den föll i golvet. Jag knep ihop ögonen när själva lampskärmen som tydligen var gjord av glas gick i tusen bitar. Personen i sängen bredvid mig stönade och vände på sig. Lampan lös fortfarande så jag kunde se lika mycket som innan, vilket i och för sig inte var särskilt mycket, men det fanns ändå inga tvivel om vem personen var när denne såg åt mitt håll. Mitt hjärta hoppade över ett slag. "James?" viskade jag.

James grimaserade när han drog sig upp i sittande position och jag såg att hans arm var gipsad och hängde i en mitella över hans bröst. Dessutom hade han ett bandage runt sin bara bröstkorg. Jag flämtade till. "Vad hände? Du är skadad."

"Jag klarar mig, hur mår du?" undrade han och den där oron var tillbaka i hans röst. Den som han haft den där morgonen på sjukhuset. Jag blev alldeles varm om hjärtat.

"Jag har bara lite huvudvärk och illamående, men det är lugnt", sade jag och försökte mig på ett leende.

James nickade. "Ja, madam Pomfrey sa att du antagligen fått hjärnskakning när du slog i marken", förklarade han och då slog det mig att jag fortfarande inte visste vad som hade hänt.

"James, vad hände egentligen? Jag minns bara att jag ramlade av min kvast när blixten slog ner, men sen är det bara mörker..."

"Jag fick tag på dig innan du slog i marken men du föll så snabbt att jag bara lyckades sakta ner ditt fall. Vi snurrade runt ett tag medans jag fortfarande satt på kvasten, men den klarade inte av att hålla oss båda uppe och sedan tappade jag taget om dig och det var då du slog i marken och jag slog i en av läktarna." Han ryckte på axlarna.

"Men..." började jag och mina ögon fick plötsligt syn på hans kvast. Jag flämtade till. Den var knäckt på mitten och var helt tilltufsad. "Åh, James, din kvast..."

James såg ner på det som var kvar av hans käraste ägodel och jag såg hur ont det gjorde i honom. Jag svalde hårt. Det här var mitt fel. James hade försökt säga till mig att jag inte skulle vara där uppe, men jag hade varit så arg på honom att jag inte lyssnat. Då slog mig något annat. "Hur länge måste du ha gipset?"

James log sorgset, för han förstod vad det var jag hade förstått. "Sex veckor."

Jag drog efter andan samtidigt som jag slog handen för min mun. "Då missar du ju finalmatchen! Åh, James, det är ju dit alla talangscouter kommer!" utbrast jag utan att tänka mig för.

James grimaserade som om jag slagit till honom. "Jag vet."

Nu var mina ögon fulla med tårar. "Du gav upp din chans om att spela professionell Quidditch... för min skull", andades jag och jag insåg plötsligt att det inte alls kändes så bra som jag trodde det skulle göra. Det hade varit James dröm att bli upptäckt av en utav talangscouterna och bara för att jag varit så barnslig så hade han tvingats sätta mig framför den drömmen. Vilket hade varit precis vad jag velat, fram tills nu.

Jag skakade på huvudet. "Förlåt, James."

James försökte dölja hur mycket han egentligen brydde sig och viftade bara med handen. "Äh, det var inte ditt fel, Savannah. Dessutom är du mycket viktigare än en sport."

Jag skakade på huvudet och tvingade mig själv bort till hans säng så jag kunde sitta sidan om honom på hans säng. "James, jag hade fel. Din dröm är visst viktig och nu har jag förstört din stora chans... Men du hade också fel." Nu såg James på mig och jag kunde se att han inte förstod vad jag snackade om. "Du hade fel när du sa till Ryan att du inte förtjänar mig." Jag log lite. "James, du offrade precis din dröm för att rädda mitt liv." En tår rann ner för min kind och James strök bort den med sin tumme. Beröringen fick en ström av elektricitet att fara genom min kropp och jag lade min hand över hans innan han hann ta bort den från min kind.

Jag blundade och lutade huvudet mot hans hand. "Jag har saknat dig", viskade jag.

I nästa sekund kände jag hans läppar mot mina. Hans varma, mjuka läppar. Bara en, lång kyss och sedan drog han sig tillbaka. Jag öppnade ögonen. James log och lät ögonen ta in varandra detalj av mitt ansikte i ljuset från min sänglampa som fortfarande låg på golvet. Jag log också och kände hur hela min kropp blev alldeles varm.

"Jag älskar dig, Savannah Leigh Wood", viskade han och lutade sin panna mot min samtidigt som han lät handen smeka min kind, mina läppar, min hals.

Jag blundade igen och suckade tungt. "Jag älskar dig med, James Sirius Potter."

Jättebra♥ Vad jobbigt för James Hoppas att det löser sig med allting

Ajvhfghfgfhiudufhduivbdcbsjdc ♥3333333333333

JAG VISSTE DET

DE ÄR SÅ FINA OMG

herregud stackars james : (((((

och du skriver så himla bra och jag älskar alla beskrivningar och aaaah ♥33

ÄNTLIGEN BLEV DET JAVANNAH ♥33333

STACKARS JAMES. men jag älskar dettaaaaa

JAAAAAAAAAAAAA!!!! Skriker av lycka, hihi fick äntligen min vilja igenom!! Superbra kapitel som vanligt

ÄNTLIGEN har James satt Savannah framför Quidditchen! Jamannah är nog bäst ändå, nu när James verkligen bryr sig. Du har verkligen fått ihop allting jättebra!
Men stackars, stackars James! Och han vågar inte ens erkänna att han är ledsen! Men ändå, det borde ju lösa sig på något sätt så att James får visa vad han går för! Han är ju så pass duktig att de inte kan säga nej, faktiskt...
Jaja, hur det än går så har du skrivit helt fantastiskt, liksom alltid, och även om det innebär slutet eller nästan slutet längtar jag till nästa del!