PRS(Dragon Fantasy)

Nalel nickade sakta, fortfarande med ryggen mot henne. Hon gick fram till byrån och drog ut en tröja som hade täckande hals. "Jag fattar ändå inte att han försökte..." hennes röst skar sig.

Meira går sakta fram till henne och lägger armarna om henne i en kram. "Jag vet inte, han älskar dig, han blev väl arg och besviken, kunde inte kontrolera sig." sa Meira och försökte förstå.

Nalel begravde ansiktet mot Meiras tröja. Hon kände sig som ett litet barn. "Jag kanske får skylla mig själv. Som min mor sa: Ge man de lillfingret tar de hela handen".

"Nej, det är ditt val, vill du inte så är det så." sa Meira bestämt och tröstande stryker hon vännen över ryggen.

Nalel drog sig tillslut ifrån. "Du har rätt...". hon rättade på sig lite och drog ett djupt andetag.

"Klart jag har, det har jag alltid." flinar Meira lätt och ser på Nalel. "Det går över, allt gör det tids nog." ler hon.

Nalel log lite. Hon nickade sedan. "Jag får bara försöka glömma det, att man nästan blir dödad är nog vanligt i armen" log hon lite sedan för att lätta upp isg själv.

"Ja, det är det. Sånt är livet. Men inte av vänner." skrattade hon lite. Hon visste inte vad annat hon kunde göra, hon var inte bra på det där med känslor.

Nalel nickade. Hon vände ryggen mot henne igen, drog av sig tröjan och satte på den med hög hals. Hon ville inte att någon skulle veta...."Ska vi gå och äta?".

"Ja, kom." sa Meira och ställde sig upp hon gick mot dörren och de började gå mot köket.