PRS(AlexZz och Jessica Tonks)

"Ja, det är lugnt. Men nu är vi lika blöta iallafall." Skrattar Benjamin och tar sig upp. Han tar dock upp plånboken. "Vi får lägga pengarna på tork tror jag." Säger han och viftar med den. Det skvätter vatten lite här och var.

Mia tog sig upp och väl på stranden vred hon ur håret igen. Samt så gott det gick med tröjan och byxorna. "Antingen kan vi stanna här och torka, eller byta till torra kläder". Det var inte så bra nog att åka bil med blöta kläder.

"Jag har ingenting emot att stanna här, dessutom borde det inte ta för långt tid att torka upp lite." Säger Benjamin när även han är tillbaka på stranden. Även om han blir full av sand när de dyvåta kostymbyxorna släpar i marken.

Mia nickade och rullade upp Edwins byxor en aning och satte sig i kanten utav stranden och gräset. "Det är så härligt här...tyst och lugnt...". Även om de varit ute i skogen i flera dagar uppskattade hon tystnad. Och att inte gifta sig.

Benjamin svarar inte verbalt, då han inte vill bryta tystnaden som hon talar så väl om, så han slår sig ned och nickar bara. Från stranden ser det ut som att havet aldrig tar slut, tanken på att det bara skulle finnas ett land i hela världen är absurd. Så Benjamin försöker bara njuta av det istället för att ha konstiga logiska tankar mitt i allt ihop.

I ögonvrån såg Mia de första människorna här, en liten flicka och en liten pojke. De såg ut att vara syskon. Oförskräckt gick de fram till Mia och Benjamin.
"Du är tjej, men du har killkläder, varför har du det?" frågade flickan och la huvudet frågande på sne.
Mia kunde inte låta bli att le.

Benjamin kastar en blick på pojken som har en blå T-shirt med texten:
"Aliens finns!" i grön text och ett stort ufo-skepp mitt på som tryck.
"Attans, jag som var så säker på att alla jordbor klädde sig såhär!" Säger Benjamin med en suck och gör en snabb gest mot pojkens tröja för att dra med Mia.

Flickan och pojken fnittrade båda till av Benjamins ord även om de samtidigt verkade tro att han menade allvar.
Mia log stort fortfarande, länge sedan hon träffat på några barn. Hon lät Benjamin dra med sig henne och vinkade till barnen.

"Men jag ser att vi har två modiga jordbor som inte är rädda för oss!" Säger Benjamin, han gör någon sorts gibberish som ska likna hur en alien pratar samtidigt som han låtsas prata i en armbandskommunikator - alltså ett läderarmband han omedvetet satt på sig innan bröllopet.
"Vi är inte rädda för något, Herr Alien!" Säger flickan glatt.
"Nä, inget alls!" Instämmer pojken, som faktiskt verkar intresserad av Mia, som mest. "Är du en sån där aliendrottning?" Frågar han henne med stora, stora ögon.

Mia nickade instämmande. Barnen trodde verkligen på de...Det var så kul och sött på samma gång.
Åt pojkens fråga nickade hon och sa "Jupp! Från planet 5-71!". Hon såg sedan ner på sina kläder. "Säker på att det inte är det här man har på sig?".